Om min loppis 28 april kl. 11–15.

Det vore väldigt roligt om ni vill komma!
Lördag 28 april, kl. 11–15, Fasanvägen 29 i Nacka.

Jag lockar med kaffe och kaka så kan ni känna att ni inte har åkt helt förgäves.
Samt med den fina loppisen som ligger alldeles här intill, så kan ni slå två flugor i en smäll.
(Efter att ni sprängt er loppisbudget hos mig förstås.)

Jag gjorde ett evenemang på Facebook.
Som jag hoppas att ni kommer till om ni klickar här.
(Jag har inte skapat så många evenemang tidigare, och aldrig något som varit offentligt.)
((Ni får gärna skriva där, eller här, om ni kommer. Så jag vet hur många kakor som ska bakas.))

Min ambition är att hinna visa upp iaf några bilder av vad jag kommer att sälja.
Jag hoppas att jag hinner.
Om inte annat så sker det iaf på Instagram.

Uppdatering:
Jag har lagt ut endel bilder på facebookevenemanget för loppisen.
Och nu även några på Instagram (eftersom fb-appen krånglar just nu).
Ni kan ju kika om ni är nyfikna.
Facebook.
Instagram.

Om Noa Noa på nätet.

Jag tänkte bara.
Att ifall du, liksom jag, missat detta.
Så berättar jag det här – Noa Noas barnkläder går att köpa på Oii design.

(Man måste ju bara älska Noa Noas barnkläder.)
((Man måste ju bara älska Oii design.))


Nu åker jag och Kaj till Ikea med min svärmor.
Och i kväll äter jag långmiddag med två vänner, det blir bubbel till förrätt.
Den här dagen har alla förutsättningar att bli en bra dag.
Trevlig helg!

Om min loppis.

Jag vet inte vilken helg som passar de flesta, jag vill ju att så många som möjligt ska kunna komma.
Lite för att jag vill att allt ska gå åt så klart, men också för att det vore roligt att ses.

28 april
5 maj
19 maj
Vad tror ni?

Om 11 frågor från Alexmo.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.


Alex gav mig några frågor.
Läs hennes här, och se de andra hon delade ut dem till (jag är bland många stora kvinnor).

1. Vem är den absolut roligaste personen du vet?
Bland mina vänner och bekanta måste jag nog säga en som jag inte umgås med så mkt längre, men som varje gång vi träffas får mig att skratta så att tårarna sprutar.
Bland mer kända, kanske Eddie Izzard? Eller Jonas Gardell.

2. Vilken är din paradrätt?
Jag har två, båda kom till i slutet av en månad under min studenttid, då jag tog allt jag hade och gjorde något av det.
Rätt nr ett: steka paprika, en massa vitlök, böngroddar och svamp, allt småsmåhackat. Sedan creme fraische på det, lite salt och mkt curry.
Serveras med couscous.
Rätt nr två: tina wokgrönsaker, lite extra broccoli, koka i grönsaksbuljong (addera kycklingbitar om du känner dig lyxig), gröncurrypasta (en väldigt liten klick), vitlök, och sist häll på en burk kokosbuljong.
Enkla rätter som luktar gott och välkomnar middagsgästerna med doft och löfte om något exotiskt (hohoho, de skulle bara veta så enkelt det är).

3. Vem är din förebild?
Min mammas lugn och ständiga entusiasm i sin roll som mamma är eftersträvansvärd, mer än så har jag aldrig funderat över huruvida jag har en förebild eller ej.
Tror inte det?

4. Vem borde börja blogga?
Alla mina vänner som jag inte träffar så ofta som jag vill (dvs alla mina vänner).

5. Om du var tvungen att välja - din blogg eller ditt facebookkonto?
Min blogg.
Jag får utlopp för det mesta på min blogg, kan skriva av mig om åsikter precis så som jag gör på min status på facebook, men här får jag visa bilder och sätta dem i samband med varandra.
Så att allt blir fint.
Och så har jag er. Ju. Samtalet med läsarna.

6. Är du bra på att löneförhandla?
Jag är så dålig på det att jag verkligen skäms.
Och blir arg.
Jag får någon slags nämen inte ska väl jag? Och tack för att jag får jobba, kanske borde jag ge er lite pengar istället-inställning när jag sitter där.
Arbetsgivare borde älska mig (eftersom jag ju på det jobbar hårt, går att lita på, aldrig kommer sent, och alltid kommer med idéer och ser till att man fikar och har trevligt. Och så är jag ju rolig).

7. Hur mycket tid lägger du på ditt bloggande?
För tillfället näst intill inget alls, i vanliga fall någon timme per dag.
Fotografera och redigera bilder är det som tar längst tid.
När det väl är gjort rafsar jag ofta ihop någon text, blir förvånad när det ofta ändå blir något av den.
Texten alltså.

8. Vilken film såg du senast?
Kalas, Alfons Åberg!

9. Du får massa pengar - vad betalar du av först CSN-lånet eller bolånet?
CSN, eftersom det lånet nästan växer för varje år trots att jag betalar av på det.

10. Vad tycker du om ordet entreprenör?
Det har, som så många andra ord, använts för ofta och i för många sammanhang att det för mig numera mest är betydelselöst.

11. Lever du som du lär?
Jag lär väl inte så himla mkt.
Men jag lever så som jag visar på bloggen, plus kanske lite mer svordomar och sorg över egen kropps fulhet än vad jag ger sken av.


Frågor till Krickelin, Onekligen-Lisa, Sköna Helena, Sophie, Fröken Pimpinell, Tuva Minna Linn, Ulrika, Fröken Ö (ja, jag tvingar dig att leva vidare), MammaCita, Manny-Ken:

1. Om du fick göra dig det finaste du kunde, hur skulle det bli?
2. Var vill du vara?
3. Kanel i kaffet, vad tycker du om det?
4. Vad har du i ditt förråd som du hellre skulle ha i lägenheten?
5. Om du inte bor där du bor nu, var skulle du då välja att bo?
6. Vad tycker människor om hos dig?
7. Vad skulle du bjuda mig på, om jag kom och hälsade på? (Mat, lek, äventyr…)
8. Vilka är dina favoritskor?
9. Vad lagar du för mat om det ska gå snabbt?
10. Har du fantiserat om att heta något annat? I såna fall vad?
11. Det är vår nu, och snart är det sommar. Vad är det roligaste du ska göra i sommar?

Om minimering.

För kännedom:
Tänker rensa ut i klädkammare och byrålådor och skåp osv.
Bjuda in till loppis i mitt eget hem.

Är det något ni skulle komma på då?
Inte bara önska att ni kunde, utan faktiskt, om allt passade, göra?
Exempelvis en lördag från 10-14 ca.

Om de sammankopplade känslorna.

Det syns på mig.
När Kaj gråter, gråter jag.
Inombords.

Mellan mamma och barn går små trådar.
Eller om det är hormoner.

Har iaf legat under täcket och tryckt kuddar över huvudet för att inte höra hans gråt om natten.
När fadern är med honom.
För jag ska ju få sova ostört men det gör man ju bara inte.
Alltid redo, om så en armé av vårdande människor skulle komma för mina barn.

Om en svepande romantisk sak.

Känner mig lite lagom 30-tal på semester i den.

Om den lilla lampan.

Av någon anledning dog den förra lampfoten.

Just som jag plockat bort alla adventsstjärnor och julgransbelysningar (ja, hade tre olika slingor i en och samma gran! Skitsnyggt) dog den.
Just när jag konstaterat att fan vad mörkt det blir då utan den där adventsljusstaken och allt det andra.
Fan då.
Och de flesta av mina lampor har ojordade kontakter och jag kunde inte koppla in en enda.
Så dör en av de få som ger bra ljus.
Fan då.

Hade jag haft bil hade jag kört till Ikea på en gång och handlat lampor i sinne.
Istället väntade jag tills barnet var fött och jag åter kunde gå.
Och gick på loppis och köpte en fin för en tia.

Om hemmalivet.

Sakta kopplar jag ner.
Sedan lilla datorn dog sitter jag knappt längre framför nån sådan.
Allt gör jag via mobilen, och iom drar jag ner på allt.

Att skriva långa kommentarer på en iphone är rena döden.
Så då slutar jag sakta med det.
Att skriva blogginlägg har inte ens varit ett alternativ, jag har för stort behov av att se hur det ser ut på vanlig skärm.
Så då gör jag bevisligen inte det öht.

Till slut kommer man till en punkt där man.
Jag.
Känner att alla de där bloggarna jag läste dagligen, gick in flera gånger per dag för att se om något hänt.
Det är inte så viktigt längre.
Det är jag och min familj som är viktiga, det är där jag vill vara nu.
Med dem.
I vårt hem, och i morgon åker vi till Österlen och firar påsk.
Vi är lediga tillsammans.
I flera veckor! Jag kan inte med ord ens beskriva hur glad det gör mig, de lediga dagarna tillsammans där vi sakta kan komma ikapp.
I alla fall ikapp lite grann.
Två steg bakom snarare än femton.

Och Kaj mår bra och jag är fortfarande tjock.
Men jag mår faktiskt väldigt bra jag med.

Om pottorna.

Min storebror till höger och jag.
Till vänster.
Men var finns pottorna?
Eller iaf de där ställningarna som pottorna tycks stå på.

Vi har legat lågt med Torstens potträning, iom flytt och ny förskola och ny familjemedlem kände vi att det var nog med förändring för hans del.
Vi har nämnt det lite i förbifarten, och han har fått handla en potta, välja den själv i affären.
Men mer än så har vi inte gjort.
Och nu helt plötsligt säger han "jag måste kissa" och vill gå på toaletten.

Han har vid flera tillfällen kissat på pottan, i samband med att vi duschar.
Då vill han alltid stå upp.
Vi försöker få honom att sitta ner, för alltså, ståkissare har svårt att pricka toaletten vid vuxen ålder, så jag kan då inte se hur ett litet barn ska förväntas klara av det.
Han vill stå upp för han säger att det inte går att kissa när han sitter ner, och det förstår jag.
Sitta hukad så där med rumpan nästan nere mot golvet.
Det vet ju alla vi kvinnor som hukat bakom en buske, att det är inte så bekvämt.
(Särskilt inte vi kvinnor som dessutom hukat bakom en buske, med skoteroverall och hellyhansenställ att ta hänsyn till.)

De där diskussionerna om att sitta ner har iaf visat oss att han kan kontrollera sig.
För då står han redo och vägrar kissa, tills vi säger okej stå då.
Eller nej vänta, det handlade om att han ville kissa på golvet och inte i pottan och vi försökte övertyga honom att pottan var bättre.
Så stod vi och argumenterade, vi för och han emot, och om jag tillsist bara "okej kissa på golvet då" så släppte han kisset.

Nåja.
Jag babblar.
De där ställningarna till pottorna.
Finns de fortfarande, och i såna fall – var?

Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.

Om ovanan.

En häst, en höna, en ko och en röd bil.
Saker Kaj har fått i huvudet i dag av sin bror.

Min man har jobbat i helgen, och i fredags, Torsten är ledig fredag till söndag från förskolan.
Jag är så trött på min egen röst som säger nej och sluta och hör du vad jag säger.

Jag är så ovan.
Jag är så trött.
Glömde bort att barn inte alls vill sova hela natten.
Glömde bort att man inte kan sova ikapp på samma sätt när det finns ett till barn.
Som faktiskt har sovit hela natten och då inte gärna vill göra det på dagen.

I går började dagen 04.00, för då åkte min man till sitt jobb och jag tog över Kaj.
Han äter intensivt mellan 4 och 6 och lagom till att han äntligen somnade om vaknade Torsten.
Och sen dess har jag sovit två timmar, mellan 23.30 och 01.30 i natt, sen samma visa som i går: maken till jobbet fyra, Torsten vaknar när Kaj somnat om.
Snart är jag nernött, snart har jag vant mig, till dess – klagovisa.

Jag har utslag över hela kroppen och de kliar så att jag blir galen.
Väldigt mkt längs med käklinjen också.
Jag har haft dem länge, det är väl någon form av stressutslag?
Gick till läkare förra vintern för de på käken och halsen.
Han sa "det är den torra vintern" och jag sa "men jag har haft dem i ett och ett halvt år?" och han sa.
Smörj in dig.

Men nu då.
Med tanke på hur de har blossat upp igen.
Axlarna är knottriga och på benen har jag kliat sår.
Gissar jag att det är hormoner alternativt stress och mest troligt en kombination av de båda.
Någon som känner igen sig?

Om möbelbling.

Ett visst litet ikeaskåp ska piffas.
Jag köpte stora diamanter som man kan ha som handtag.



Eller det kan hända att de är gjorda av glas, jag tänkte inte så noga på priset, pengar är nämligen aldrig ett hinder för en sjukskriven/mammaledig moder.
…va?

Om min fina fågel.

Min fina träfågel som jag fick av pappa en gång.
Den gör mig så glad, den är så fin.

Det finns fler här, men jag tycker nog ändå att talgoxen passar mig bäst.
Det är inte så mkt neonkänsla och 80-tal över de andra arterna.

Om att bli storebror.

(Snön avslöjar mig.
Bilderna är gamla, det har blivit (tillfällig?) vår nu.)




Det är jobbigt för honom nu.
Att bli storebror.
Dagarna är ett långt band av nej och gör inte så och slå inte Kaj och helst inte med fjärrkontrollen.

Men jag känner att det är hans kamp.
Hans känslor.
I allt jag har skrivit om så märker jag att gränsen går här.
Jag låter honom få ha den för sig själv, med oss.

Det räcker med att konstatera att det måste vara omtumlande för det första barnet att få ett syskon.
Att man helt plötsligt är fler som behöver föräldrarnas tid och uppmärksamhet.

Det går över.
Allt nytt skakar om, det är nödvändigt att rucka upp för att kunna göra plats för det nya.
Sen blir det lugna gatan igen.

Om de luftiga kläderna.

Kan man inte vara smäcker får man vara färggrann.
(Eller gömma sig helt i svart.)
Det verkar vara vad jag tänker just nu.

Den här klänningen fick jag av min mamma i somras.
När jag var uppe på besök, och var nygravid och mådde så jävla illa.
Och bara svettades svettades svettades.
Den är perfekt, stor och fluffig och sval.

Jag älskade den då, som nu, och hade den i en vecka i sträck efter att ha fött Kaj.
Nu har jag tvättat den.
(En gång.)

Om den fina gåvan från en vän.

Någon dag efter att jag fött Kaj.
Kom ett brev från en av mina varmaste vänner.
En av de där som ligger så djupt inbäddat i ens hjärta att de alltid kommer att finnas där.
Var någon av oss än må vara i livet.




Inlindat i väldoftande prasselpapper – ett halsband från Paris.
För där bor hon ibland, min vän, och skriver berättelser som förlag sedan ger ut.
Hon är vacker inifrån och ut, som en porslinsdocka skulle jag säga om det inte gav en association av att hon är skör.
För det är hon inte. Stark och redig, bara i form av en viol.

Jag pratade med en av mina vänner på jobbet en gång, om gåvor somliga får av sin partner när de fött barn.
Jag hade själv gärna velat ta emot en sådan gåva, ett smycka att alltid bära runt halsen.
Som skulle få mig att tänka på mina barn, och på min partners uppskattning av att jag fött honom dessa barn.
(Javisst, jag får hans uppskattning på många andra sätt, genom varje dags handling, men ett smycka kan jag pilla på samtidigt som jag drömmer mig bort.)

Min vän på jobbet berättade att hon fått just en sådan gåva, ett halsband, fast från en av sina väninnor.
Va? sa jag, det är ju nästan ännu finare!
Och nu, utan att min vän visste om det, så ger hon mig den fina gåvan.
Kärleken av en tanke, och glittret att hänga kring halsen.

(Men har jag själv gett mina födande väninnor en sådan vacker gåva? Eh, nej.
För att jag inte vill pracka på dem något som de kanske inte tycker är vackert?
Jag tror det är så.)

Om era stöttande ord.

Tack för alla fina kommentarer ni ger mig.
Tankarna ni delar med på saker som jag vädrar.

Jag svarar er inte alltid nu, ni vet att det bara beror på tidsbrist och orkeslöshet.
Men Helena.
Jag vill tacka dig särskilt, det var något i dina ord som fick mig att känna mig så älskad.
Mina ögon blir tårfyllda av värme bara jag tänker på det.
Tack ska du ha.
Du har så rätt.

"Helena sa...

Jag känner dig inte men jag känner med dig. Jag har två saker att säga till dig med all värme jag kan uppringa över nätet:
Tro på dig själv så går det. Det här var det riktigt viktiga. Du behöver inte skrika ut det över hustaken men känn det inom dig, det räcker.
Det andra är att du ÄR vacker, du är klok, du är allt det du vill vara trots lite darr på läppen. Tillåt dig att slappna av utan att förslappas. Du är en underbar människa som lever och känner, har två fina barn och en make.
Uppmuntran skickas härmed."

Om världen utanför.

Utanför fönstren när Kaj kom till oss.
Pågick världen precis som vanligt, sjukhus gör mig lite olustig samtidigt som de gör mig så väldigt trygg.




Hela den där världen som de är, ett samhälle av personal med olika kunskaper som kan hjälpa oss andra.
Och folk dör och folk föds och går man tre meter utanför entrén möter man någon som väntar på bussen till jobbet och inte har en tanke på alla stora livsöden som pågår.

Världen var ändå så extra magisk utanför just den dagen.
Det var den sortens vinterdag som jag älskar, som jag ofta får sakna när jag inte längre bor i Norrbotten.
Rosa morgon och sedan alldeles ljusblå dag med sol så stark att man måste kisa.

I dag skulle min mormor ha fyllt år om hon inte dog ifrån mig.
Oss.
Om två dagar har Kaj varit här i en månad (vi har slarvat bort anmälningspapperna om namn till Skatteverket!).

Om storleken.

Det är märkligt hur kroppen blir efter en avslutad graviditet.
Från att ha varit en stenhård mage och överfylld av vätska, spänd hud och svullna läppar.
Blir man liksom.
Lös.

Både förra gången och den här gången upplevde jag mig som så väldigt mkt sladdrigare redan dagen efter.
Inte bara i magen.
Utan även i kinderna och hakan och höfterna precis allting.

Ingen accepterar att man pratar om att man vill bli smalare så här kort efter en förlossning.
Inte ens jag.
Men ändå, vad tusan.
Kanske skulle jag inte alls acceptera storleken om det handlade om att ha gått från 38 till 44, så som jag nu inbillar mig att jag skulle.
För jag tänker ju att jamen då finns det iaf plagg att ta på sig.
Jag är mer än 44, jag är oändlig.

Jag har gått i samma två klänningar (momos/kaftaner/lakan) sedan förlossningen.
Jag vill knäppa knappar nu, ta på mig en vacker kappa och låta väskan hänga snyggt (inte ligga på min bak som nu).

Ursäkta för klag.
Barn är fortfarande njutbart.
Önskar bara att godis inte var det.