Om livet.

Jag älskar och hatar det, i en tröttsam och yrslig röra.




Eller hatar är ett starkt ord.
Jag hatar det inte.
Men jag avskyr kaoset jag på allt för många månader inte har någon kontroll över.

Otryggheten det är i att ens arbetsplats skär ner på 70 tjänster och man inte kan komma ifrån känslan av att man som frånvarande föräldraledig som inte kan nagla sig fast i skrivbordet, blir bortglömd och utslängd.

Stressen i att listan på saker som ska göras är alldeles för lång och aldrig hinner betas av.
Inte ens i rimlig takt.

Och avskyn mot den egna kropp.
Som jag egentligen bara vill älska för den har givit oss två barn.
Den orkar bära den ledsna 2,5-åringen uppför fyra trappor även fast den redan är tyngd av bäbis och skötväska och förskoleryggsäck (och gravidkilon).
Den orkar och den fixar och jag jobbar på att älska den.
Eller åtminstone inte bespotta den.

Jag älskar mina barn, den yngre som vägrar ligga ner och snart ska få byta till sittdel i den toppmoderna vagnen.
Den äldre som frågar och lär sig och skriker och älskar.

Ingen del av mig vill egentligen ha något annat.
Ändå känner jag mig stressad för att jag missar en massa?

Om olika kläder och slöseri med tid.

När jag har en stund över.
Är ju detta inte direkt något jag borde syssla med.

Jag kan ändå inte låta bli.
Jag tycker att det är så obeskrivligt roligt att kombinera olika kläder, få fram olika stilar bara genom att byta färg på kavajen eller skorna.
Det är nästan lika roligt som att shoppa.

Kläder från hm.com, mina egna små "provdockor" man kan ha där.

Om sätt och sett.

Jo.
Jag undrar.
Vet folk, exempelvis stora bloggare som skriver texter även i tidningar.
Att det är en skillnad på sätt och sett?

Tycker att jag läser "i stort sätt" allt för ofta.

Om det aldrig sinande ha-begäret.

Jaha.
Nu vill jag ha det här också.

Från H&M, deras höstkollektion 2012 (KAN DET BLI HÖST SNART, TACK!?).

Läs mer hos DV.

Om vikten.

Jag har tänkt mkt på det här med vikten den senaste tiden.
Ännu mer än vanligt.

Jag såg, med någon veckas mellanrum, två personer som på var sitt håll genomfört den stora bedriften att gå ner väldigt mkt i vikt.
Jag kommer inte exakt ihåg siffrorna, men det handlade om ca 50% av startvikten.
Kommentarerna var hejande, och berömmande, och några var även av karaktären "ta det lugnt, det räcker nu".
De sistnämnda gör mig arg.

Jag tror inte att de som tycker att "det räcker nu" själva har varit gravt överviktiga.
Jag tror inte att de inser bedriften i att helt lägga om sina matvanor, och hålla det i över ett år.
Maten är nästan större delen av dagen, det berör i stort sett hela ens liv.
De som tycker att personen blivit för mager är säkert bara van vid att personen i fråga ska vara rund.
Väga över 100 kg.
Jag förstår att man då tycker att 65 kg är väldigt magert, även om det är en bra vikt för just den kroppen.

Att säga "ta det lugn, det räcker nu" till någon som i över ett år kämpat stenhårt.
Sakta fått börja må bättre både fysiskt och psykiskt.
Det är att förringa kampen.

För det är ju en kamp.
Att stå emot trösten som maten ger, och de goda såserna i den mängd man helst vill ha, varje dag varje måltid, även när folk runt omkring tar en kaka till kaffet.
Dag efter dag, vecka, månad, år – att de är så starka att de klarar det förtjänar bara en massa hurrarop.

Skulle det gå för långt, då ska man säga till.
Men när någon visar upp sina 3 kg från målvikten 62 kg, då är man långt ifrån "för långt" än.
Då är det bara tid för hyllning.

Om min bok.

Ja nu lät det kanske som att jag gått och skrivit kontrakt.

Men nej, jag har betalat själv, och är mkt nöjd, enkelt och snabbt och inte helt hundra redigerade, telefonredigering lika med hård redigering.

Men ändå.

Man måste ju sätta allt på papper, datorer kraschar.

Boken gjorde jag på blurb.com och kostade mig ca 300 kr.

Om min stilkris.

Jag har en stilkris.

Sedan någon gång under mitten av graviditeten klarar jag ej längre av gamla saker.

Liknande vintage och second hand.

Vet ej varför det är så, till en början trodde jag att det hade med lukten att göra.

Och materialen.

Samt lukten i min klädkammare som kom sig av så många plagg som legat för länge på hög och väntat.

(Förra graviditeten mådde jag illa av kläder, hade svårt att gå in i butiker och när jag skulle hämta mina egna kläder ur klädkammaren kastade jag mig in och högg första bästa.)

Men det håller alltså i sig och jag tror att det har att göra med att jag vidareutvecklats.

Att stilen i sig utan att man gör något aktivt åt det, med tiden ändras och anpassas med livet.

Är även inne i ett stadium där jag vill slänga alla gamla saker hemma och ersätta med Ikea.

Ekonomiskt ohållbart, plus att jag egentligen gillar väldigt mkt av det vi har hemma och trots denna kris ändå köper saker på loppis.

För det är ju så fint!

Vet däremot inte vem jag är längre.

Klädmässigt.

Det är skönt, befriande.

Exempel på ändring:

Brosch UTAN glitter

Gummistövlar (ännu ett par) framför snygga kilklackar

Lågskor med neondetalj

Och en klänning som inte alls är smickrande för figuren men som var fin i färgerna.

Om att man hjälps åt med att säga till.

Jag är en sån där vuxen som bryr mig.

Som inte kan vara tyst om någon gör fel.

Särskilt inte när det gäller barn.

Alltså, vi är till för att lära barnen hur man gör.

Inte många barn gör fel eller elaka saker för att de själva är dumma.

De gör fel för att ingen har lärt dem vad som är rätt.

(Eller ännu värre – för att någon har lärt dem fel saker, men det är i min tro bara för att de själva fick lära sig fel när de var barn.)

Den senaste veckan har jag varit på Skansen och på Andys lekland.

På ena stället var det krig kring en rutschkana, alla ville åka och de största barnen gick före.

Många klättrade upp på rutschkanan nerifrån så att andra åkte på (det var en sån där som blev som en tub, man såg inte när någon längst ner stod ivägen).

Det var väldigt många vuxna runt omkring.

Några stod med sina småbarn som knappt kunde gå, andra höll sina egna rutschkaneåkande barn sällskap.

Ingen sa något, ingen styrde upp.

Men sen kom jag och min syster.

Att säga till andras barn är inte ohyfsat eller att stämpla deras föräldrar som dåliga på att fostra.

Det är att hjälpas åt.

(Eller okej, i vissa fall ser jag det som en subtil pik till oengagerade föräldrar att kanske öppna ögonen en aning och börja bry sig.)

Ibland gör barn fel för att de har glömt bort vad som var rätt.

Vi måste påminna dem, och påminner vi varandras barn så får vi själva hjälp.

Man hinner inte alltid med allt, man ser inte allt.

Även om man inte har egna barn kan man veta hur barn (människor i allmänhet) bör uppföra sig.

Jag kan ha råkat ljuga för den mest uppkäftiga av barnen där på Skansen.

Flickan i glittrig hatt, den äldsta av alla som ville åka, som tryckte undan barnen som stod i kö för att hon själv skulle få åka utan att vänta.

"Jobbar du häääär" var det enda hon kunde säga när jag berättade hur man uppförde sig.

Så jag sa ja det gör jag och står du inte i kö får du åka hem på en gång.

Sen stod hon i kö.

(Tills jag gick därifrån antagligen, sen fram med armbågarna igen.)

Om 11 svar.

Jag fick känna mig hedrad av att vara en av dem.
Som Distant diying skickade vidare sina frågor till.
Här kommer svaren (det var nämligen nästan en evighet sedan).

1. Vem har peppat dig mest genom livet? hur?
Kanske delad plats min mamma och min syster samt en av mina vänner.
I olika perioder i livet har en av dem behövts, och funnits, mer för mig.
Alla på ett lika viktigt sätt.

2. Har du någon skämslåt? En låt du älskar men undviker att andra får reda på att du älskar? Vilken?
Jag har verkligen inte det, jag skäms inte för musik jag gillar, jag anser att det bara är ett tecken på att man är öppen och kan finna skönhet i just skönheten och inte kategorin, om man tycker om låtar som inte riktigt passar in i ens "ram".

3. Hur ser ditt drömlivs-skiss ut?
Den grova skissen är så som det redan ser ut, men skulle jag finputsa den skulle jag nog lägga till:
– eget framgångsrikt formgivningsföretag
– alla mina vänner och hela min familj inom gångavstånd
– inte ett enda överflödigt kg på min kropp (men då skulle alla ni som varit på loppis och fyndat, – gått hem lottlösa så det är ju tur för er att det här bara är en dröm, hehe)

4. Hur sover du helst?
På rygg, med händerna där revbenen tar ihop, på en kudde som ligger halvt överlappande på varsin kudde som ligger om sidan.

5. Vad gör du för att bli på bättre humör?
Shopoholic-varning samt tröstätarsignaler: shoppar och fikar.

6. Favoritbarnprogram? Varför?
Jag kommer knappt ihåg barnprogrammen från när jag var liten.
Jag minns dem jag såg för att hålla min lillebror sällskap, men inget från när jag själv var liten.
Jag gillade julkalendern Trolltider väldigt mkt, det är allt jag kommer ihåg, det var så magiskt och spännande och tänk att det faktiskt bodde minivarelser så där mitt i skogen och under golv.
Och Linus på linjen, för det var ju tecknat.

7. Vilket inköp ångrar du mest? Varför?
Just nu en klänning från H&M i hopplöst statiskt material med fåll som ser billig ut.
Men färgen var ju så fin?

8. Vad ångrar du att du inte köpte?
Kommer inte ihåg nu, och det känns rätt skönt.
Inget som var galet viktigt alltså.
Eller jo! Jag ångrar att jag inte köpte en servis för två år sedan när jag åkte mellan Skellefteå och Umeå, för bara 3000 en hel servis i mitt favoritmönster (kommer inte alls ihåg vad den heter, men den ser ut som kronärtskockor).

9. Vad längtar du efter?
Jag längtar efter min semestertur med barnen upp till Norrbotten och Västerbotten.

10. Vilken insekt skulle beskriva dig bäst? varför? (alltså inte om insekten kunde prata utan om du var en ; )
Kanske en trollslända?
Ganska snabb och kastar sig snabbt hit och dit, bråttom liksom, och så skapligt tjusig (på långt håll).

11. Vem skulle du vilja överraska och varför?
Jag skulle gärna överraska min man.
Han är svår att överraska, vet inte ens om han gillar det? Men han skulle behöva skämmas bort lite, han är slutkörd men håller ändå uppe hela vår familj.

Om loppis. Igen! 5 maj kl 11–14.

Facebookevent här.
Meddela väldigt gärna där eller här hur du tänker göra, det hjälper i förberedelserna.

Klänningen ovan fortfarande kvar!
Kom och köp den och blir så tjusig i vår.

Om att ha loppis. Igen?

Jag är så nöjd med lördagens loppis, att få träffa alla ni som var här!
Dricka kaffe tillsammans, se att ni hittade något ni gillade och således ej åkt förgäves.
Tack för att ni kom!

Och ni som inte kom.
Skulle ni vilja det?
Jag sålde iväg rätt bra men som ett bevis på hur överjävligt mkt jag ändå har.
Så är det fortfarande proppat på klädställningarna.

Nu på lördag eller nu på söndag.
När skulle det i såna fall passa bäst?

Om min loppis 28 april kl. 11–15.

Det vore väldigt roligt om ni vill komma!
Lördag 28 april, kl. 11–15, Fasanvägen 29 i Nacka.

Jag lockar med kaffe och kaka så kan ni känna att ni inte har åkt helt förgäves.
Samt med den fina loppisen som ligger alldeles här intill, så kan ni slå två flugor i en smäll.
(Efter att ni sprängt er loppisbudget hos mig förstås.)

Jag gjorde ett evenemang på Facebook.
Som jag hoppas att ni kommer till om ni klickar här.
(Jag har inte skapat så många evenemang tidigare, och aldrig något som varit offentligt.)
((Ni får gärna skriva där, eller här, om ni kommer. Så jag vet hur många kakor som ska bakas.))

Min ambition är att hinna visa upp iaf några bilder av vad jag kommer att sälja.
Jag hoppas att jag hinner.
Om inte annat så sker det iaf på Instagram.

Uppdatering:
Jag har lagt ut endel bilder på facebookevenemanget för loppisen.
Och nu även några på Instagram (eftersom fb-appen krånglar just nu).
Ni kan ju kika om ni är nyfikna.
Facebook.
Instagram.

Om Noa Noa på nätet.

Jag tänkte bara.
Att ifall du, liksom jag, missat detta.
Så berättar jag det här – Noa Noas barnkläder går att köpa på Oii design.

(Man måste ju bara älska Noa Noas barnkläder.)
((Man måste ju bara älska Oii design.))


Nu åker jag och Kaj till Ikea med min svärmor.
Och i kväll äter jag långmiddag med två vänner, det blir bubbel till förrätt.
Den här dagen har alla förutsättningar att bli en bra dag.
Trevlig helg!

Om min loppis.

Jag vet inte vilken helg som passar de flesta, jag vill ju att så många som möjligt ska kunna komma.
Lite för att jag vill att allt ska gå åt så klart, men också för att det vore roligt att ses.

28 april
5 maj
19 maj
Vad tror ni?

Om 11 frågor från Alexmo.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.


Alex gav mig några frågor.
Läs hennes här, och se de andra hon delade ut dem till (jag är bland många stora kvinnor).

1. Vem är den absolut roligaste personen du vet?
Bland mina vänner och bekanta måste jag nog säga en som jag inte umgås med så mkt längre, men som varje gång vi träffas får mig att skratta så att tårarna sprutar.
Bland mer kända, kanske Eddie Izzard? Eller Jonas Gardell.

2. Vilken är din paradrätt?
Jag har två, båda kom till i slutet av en månad under min studenttid, då jag tog allt jag hade och gjorde något av det.
Rätt nr ett: steka paprika, en massa vitlök, böngroddar och svamp, allt småsmåhackat. Sedan creme fraische på det, lite salt och mkt curry.
Serveras med couscous.
Rätt nr två: tina wokgrönsaker, lite extra broccoli, koka i grönsaksbuljong (addera kycklingbitar om du känner dig lyxig), gröncurrypasta (en väldigt liten klick), vitlök, och sist häll på en burk kokosbuljong.
Enkla rätter som luktar gott och välkomnar middagsgästerna med doft och löfte om något exotiskt (hohoho, de skulle bara veta så enkelt det är).

3. Vem är din förebild?
Min mammas lugn och ständiga entusiasm i sin roll som mamma är eftersträvansvärd, mer än så har jag aldrig funderat över huruvida jag har en förebild eller ej.
Tror inte det?

4. Vem borde börja blogga?
Alla mina vänner som jag inte träffar så ofta som jag vill (dvs alla mina vänner).

5. Om du var tvungen att välja - din blogg eller ditt facebookkonto?
Min blogg.
Jag får utlopp för det mesta på min blogg, kan skriva av mig om åsikter precis så som jag gör på min status på facebook, men här får jag visa bilder och sätta dem i samband med varandra.
Så att allt blir fint.
Och så har jag er. Ju. Samtalet med läsarna.

6. Är du bra på att löneförhandla?
Jag är så dålig på det att jag verkligen skäms.
Och blir arg.
Jag får någon slags nämen inte ska väl jag? Och tack för att jag får jobba, kanske borde jag ge er lite pengar istället-inställning när jag sitter där.
Arbetsgivare borde älska mig (eftersom jag ju på det jobbar hårt, går att lita på, aldrig kommer sent, och alltid kommer med idéer och ser till att man fikar och har trevligt. Och så är jag ju rolig).

7. Hur mycket tid lägger du på ditt bloggande?
För tillfället näst intill inget alls, i vanliga fall någon timme per dag.
Fotografera och redigera bilder är det som tar längst tid.
När det väl är gjort rafsar jag ofta ihop någon text, blir förvånad när det ofta ändå blir något av den.
Texten alltså.

8. Vilken film såg du senast?
Kalas, Alfons Åberg!

9. Du får massa pengar - vad betalar du av först CSN-lånet eller bolånet?
CSN, eftersom det lånet nästan växer för varje år trots att jag betalar av på det.

10. Vad tycker du om ordet entreprenör?
Det har, som så många andra ord, använts för ofta och i för många sammanhang att det för mig numera mest är betydelselöst.

11. Lever du som du lär?
Jag lär väl inte så himla mkt.
Men jag lever så som jag visar på bloggen, plus kanske lite mer svordomar och sorg över egen kropps fulhet än vad jag ger sken av.


Frågor till Krickelin, Onekligen-Lisa, Sköna Helena, Sophie, Fröken Pimpinell, Tuva Minna Linn, Ulrika, Fröken Ö (ja, jag tvingar dig att leva vidare), MammaCita, Manny-Ken:

1. Om du fick göra dig det finaste du kunde, hur skulle det bli?
2. Var vill du vara?
3. Kanel i kaffet, vad tycker du om det?
4. Vad har du i ditt förråd som du hellre skulle ha i lägenheten?
5. Om du inte bor där du bor nu, var skulle du då välja att bo?
6. Vad tycker människor om hos dig?
7. Vad skulle du bjuda mig på, om jag kom och hälsade på? (Mat, lek, äventyr…)
8. Vilka är dina favoritskor?
9. Vad lagar du för mat om det ska gå snabbt?
10. Har du fantiserat om att heta något annat? I såna fall vad?
11. Det är vår nu, och snart är det sommar. Vad är det roligaste du ska göra i sommar?

Om minimering.

För kännedom:
Tänker rensa ut i klädkammare och byrålådor och skåp osv.
Bjuda in till loppis i mitt eget hem.

Är det något ni skulle komma på då?
Inte bara önska att ni kunde, utan faktiskt, om allt passade, göra?
Exempelvis en lördag från 10-14 ca.

Om de sammankopplade känslorna.

Det syns på mig.
När Kaj gråter, gråter jag.
Inombords.

Mellan mamma och barn går små trådar.
Eller om det är hormoner.

Har iaf legat under täcket och tryckt kuddar över huvudet för att inte höra hans gråt om natten.
När fadern är med honom.
För jag ska ju få sova ostört men det gör man ju bara inte.
Alltid redo, om så en armé av vårdande människor skulle komma för mina barn.

Om en svepande romantisk sak.

Känner mig lite lagom 30-tal på semester i den.

Om den lilla lampan.

Av någon anledning dog den förra lampfoten.

Just som jag plockat bort alla adventsstjärnor och julgransbelysningar (ja, hade tre olika slingor i en och samma gran! Skitsnyggt) dog den.
Just när jag konstaterat att fan vad mörkt det blir då utan den där adventsljusstaken och allt det andra.
Fan då.
Och de flesta av mina lampor har ojordade kontakter och jag kunde inte koppla in en enda.
Så dör en av de få som ger bra ljus.
Fan då.

Hade jag haft bil hade jag kört till Ikea på en gång och handlat lampor i sinne.
Istället väntade jag tills barnet var fött och jag åter kunde gå.
Och gick på loppis och köpte en fin för en tia.

Om hemmalivet.

Sakta kopplar jag ner.
Sedan lilla datorn dog sitter jag knappt längre framför nån sådan.
Allt gör jag via mobilen, och iom drar jag ner på allt.

Att skriva långa kommentarer på en iphone är rena döden.
Så då slutar jag sakta med det.
Att skriva blogginlägg har inte ens varit ett alternativ, jag har för stort behov av att se hur det ser ut på vanlig skärm.
Så då gör jag bevisligen inte det öht.

Till slut kommer man till en punkt där man.
Jag.
Känner att alla de där bloggarna jag läste dagligen, gick in flera gånger per dag för att se om något hänt.
Det är inte så viktigt längre.
Det är jag och min familj som är viktiga, det är där jag vill vara nu.
Med dem.
I vårt hem, och i morgon åker vi till Österlen och firar påsk.
Vi är lediga tillsammans.
I flera veckor! Jag kan inte med ord ens beskriva hur glad det gör mig, de lediga dagarna tillsammans där vi sakta kan komma ikapp.
I alla fall ikapp lite grann.
Två steg bakom snarare än femton.

Och Kaj mår bra och jag är fortfarande tjock.
Men jag mår faktiskt väldigt bra jag med.