Så här glad var jag:
Men så skärpte jag till mig och modeposerade lite istället.
Men jag känner mig fortfarande glad för på min skola.
Finns det en massa asbest.
Och inte för att den saken i sig är rolig och inte för att det är skoj att man måste stänga en skola för sanering.
Men det innebär att jag inte behöver skiljas från Torsten.
På över en vecka!
I går morse när jag åkte hemifrån.
När jag satt på tåget och tänkte att jag skulle behöva göra det tre dagar till innan det blev helg.
Då kändes de där tre dagarna så fruktansvärt långa.
Och så kommer jag till skolan och möts av beskedet.
Att vi får åka hem.
Inte konstigt att en ny-mamma ler.
Och klänningen (från Myrorna):
En av de få jag känner mig fin i för tillfället.
Jag genomgår en stilkris.
Kris? Kanske starkt ord men jag känner mig åtminstone en smula ambivalent.
Inför det hela mer om det i ett senare inlägg.
6 kommentarer:
klänningen är verkligen jättefin! sedan sá har du ju tappat en del av dina graviditetskilon, i alla fall ser det sá ut, och det är ju skönt fr dá kan du snart välja bland din samling av klänningar igen! jag önskar dig verkligen att stilkrisen inte stannar kvar..
Hoppas att krisen bara är tillfällig. Du har en sådan orginell och härligt inspirerande stil.
Verkligen tjusig klänning!
vacker klänning!
fröken,
det är nog mest som det ser ut.
i den där klänningen det är väl därför jag gillar den extra.
men tack för uppmuntrande ord jag hoppas också att krisen tar slut snart.
stina,
ja det hoppas vi.
och tack vad jag blir uppmuntrad av att höra såna ord.
lisa,
tack visst är den!
Jag tycker att det är så bra, att du är så fin och klär dig så fint, fast du är lite rund nu efter graviditeten. Annars är alla fina bloggflickor (och ute i livet) smala som sylfider, och jag är mycket mer åt trådrullehållet än sytråd. Då är det lätt att känna sig tjock och ful och meningslös - att tycka om gamla kläder som jag inte kommer i. Och så kommer du, och du är ingen sylfid, men ändå vacker som en dag. Och du får mig att känna mig mindre hopplös. Så tack!
malin tack.
tack tack.
det känns bra att det inspirerar.
att jag inspirerar.
och får i alla fall minst en person att känna sig mindre hopplös.
för visst är man vacker oavsett storlek.
även om jag inte just nu känner mig som den allra vackraste.
hur mkt min stackars kille än försöker förklara för mig att han tycker att jag är.
Skicka en kommentar