Om en jätte-rolig dag. (Åh nej, skrev jag verkligen det där?)

Vi träffade en bäbis i dag.
Hur kan det komma sig att man alltid glömmer hur små de är?
Drygt en vecka är han och nästan på pricken samma storlek.
Som Torsten var.

Ändå, vi; Nej det är inte sant kan de vara så där små?!

Torsten borde drivas till att börja prata snart.
Prata i svenska ord alltså, ljud och snack det sköter han redan så bra.
Men det skulle underlätta för honom och för oss.
Minska lite på sammanbrotten när vi inte fattar.
Vad han vill.

I dag efter paltmiddagen; rödprickigt kök.
Lingonprickigt kök.
Fast rött är ju väldigt fint om turkost.

Om tvär rygg.

I dag har jag gjort det här.
Tro det eller ej (lillebror).

Efter tio minuter fick jag värk i ryggen jag frågar mig hur.
HUR?
Ska jag orka en hel konsert?

Övade på sången också övade på stödet på vibratot och på drillarna.
Det märks att det legat en bäbis i min mage.
Sedan sist.

Och i morgon är det oktober.
Eh? VA?

Om frisyren.

När jag gör min lilla 20-talsfrisyr som kräver endel klämmor.
Och väntan och pill.
Tycker jag av någon anledning att det är väldigt snyggt.
Med alla dessa klämmorna.

Du ser ut som Robocop sa min käraste.
Hm sa jag.
Hm!

Om Joanna.

Hej jag heter: Joanna.
Jag är: 32 år
Jag jobbar med: grafisk formgivning på Bonnier Tidskrifter
Min längd är: 172 cm
Min ögonfärg är: gröngrå

Min favoritmaträtt genom tiderna är: spaghetti och köttfärssås
Just nu är jag sugen på: fajitas
Mitt favoritgodis är: choklad och chips det får gärna vara mörk choklad med picannöt i

Jag föddes i: Boden
Växte upp i: Arvidsjaur
Bor nu i: Stockholm

Utbildningar jag läst: konstvetenskap kulturpedagogik etnologi filosofi kreativt skrivande och musik.
Och grafisk formgivning förstås.

Jag gillar särskilt att: sjunga, favoritaria är Lascia ch'io pianga kanske för att den är så vacker och enkelt och suckarna hörs i musiken ända ut i minsta lilla stråke.
En rivigare jag gillar är dock denna Non so piu cosa son.
Ska jag pigga upp mig själv lyssnar jag på: antingen Judy min vän eller Ratatas Allt är bra.
De har varit mina pigga upp-låtar i över tio år.

Det här är jag glad att slippa göra om: flytta hemifrån. Jag längtade efter mamma så jag trodde att jag skulle gå sönder.
Det här skulle jag vilja göra ännu mer: Illustrera! (mot betalning givetvis, så jag kan leva på det)

Om chips.

ÅT HELVETE MED SMALHETEN nu ska jag äta chips.

Om Etsy.

Det är farligt att vara på Etsy.
Livs. Far. Ligt.
Jag vill ha allt.
All. T.

Nej det vill jag inte men jag vill ha alldeles för mkt.

Om vansinnesdåden.

Jag lyssnar på gamla dokumentärer.
P3 dokumentär.

I förrgår började jag lyssna på en om vansinnesdåden sommaren hösten 2003.
Kommer ni ihåg dem?
Mordet på Anna Lind är väl det man minns mest men det var även en man.
Som slog folk med ett järnrör utanför Johanneshov.
Och en mas som körde in med bil på gågatan i Gamla Stan.
Och en man som högg ihjäl en femårig flicka i Arvika utanför hennes förskola.
Fem år.
Fem år liten var hon.

De var sjuka samtliga av dessa gärningsmän behövde hjälp.
Han i Arvika hade fått hjälp men diagnostiserats helt fel.

I förrgår började jag tänka på hur fel det var av Anna Odell att göra sin "performance".
Det hon ville upplysa var och är fortfarande en viktig sak.
Men sättet hon valde det på är i mina ögon bara fel.

Efter att ha hört polisen berätta i dokumentären.
Hur de är låsta efter regler och inte kan göra annat än lämna av åkeshovmannen vid akuten.
Eftersom mannen frivilligt tagit emot skjuts dit.
Vårdpersonalens frustration i hur svårt det är att hjälpa (kanske med alla sparkrav?).
Änkemannen Linds sorgsna röst femåriga flickans gråtande föräldrar.
Pappan önskade så att det hade varit han istället, han hade ju iaf levt halva sitt liv.
Det hade inte hon.

Det måste vara ett hån mot dem.
Är det ett hån?
De kanske inte håller med mig de kanske tackar Odell för hennes spektakel?
Själv kände jag mest ilska när jag sedan såg Odell i tidningen i går.
Tänker att konst inte kan utföras med alla medel och utan pardon.

Det är en gammal debatt och jag gillar inte att jag uppmärksammar henne här och nu.
För hennes "konst" genom att lura vårdpersonalen.
Men likväl gör jag det eftersom det är ofrånkomligt att dra parallellerna.

I går morse lyssnade jag på fortsättningen.
Fick blunda i tunnelbanan eftersom ögonen tårades av tanken på.
Den lilla flickan och hennes föräldrar.
Och männen som aldrig fick rätt hjälp.
Och alla alla alla andra som inte får det.

Om syskonlampor.

När vi bodde i Gävle när vi ganska nyss hade flyttat.
Till den större lägenheten.
Fann jag en lampa hos gubbarna på andra sidan parken.
Som jag visste måste bli min.

Valet var svårt det fanns nämligen två.
En i vitt och silver en i guld och rödorange.
Jag ville ha båda men min käraste ville egentligen inte ha en endaste.

Vi kompromissade.
Håller han med?
Jag köpte en.
Den silvriga men på Söder finns ett syskon.
Kanske inte precis densamma som hos gubbarna.
Men likväl en likadan.

Om mina glasögon.

Jag behöver egentligen glasögon.
Jag HAR glasögon.
Men jag använder dem aldrig.

Glasögonen på bilden är ett par riktigt gamla Kenzo-bågar.
Men inte med mina glas i jag önskar jag tog mig råd att byta.
För jag gillar deras rundhet och jag inbillar mig att de passar bättre.
När jag tittar ner i de bågar jag har.
Så finns det inget glas för de är så smala.
(Jag tror jag led av en motprotest mot alla dessa ner över halva kinden stora-pilotbågar.)

Jag tror att styrkan blev fel.
När jag köpte glasögon och jag var alldeles för långsam för att agera.
Jag har förstått att de har en prövotid att man får känna efter lite men det.
Var jag alldeles för sen med att fatta.
Men jag tycker att det är ytterst knepigt.
Det där med att prova glas så att det blir rätt styrka.
Allt bygger ju på att jag ska svara ja eller nej.

Ser du bättre nu? –Ja?
Ser du bättre än förra nu? –Nej?
Ser du sämre nu? –Nja?
Jag blir galen.

Om vissa män.

Vissa män sitter på tunnelbanan.
Sitter så bredbent att sitter man bredvid får man snällt dra ihop sina knän till ett litet sträck.

Vissa män tycker inte alls att det är en fråga om samspel.

Försöka göra plats för andra.

Vissa män sitter där de sitter och tar den plats de själva tycker att de ska ha.

Värsta männen är de som slår sig ner bredvid någon som redan sitter.

Och breder ut sina knän så att den som redan satt.

Tvingas bli det där strecket tvingas anpassa sig efter den plats värsta männen roffar åt sig.

Jag vill vägra dra ihop mina knän.

Vägra flytta mig åt sidan bara för att vissa män tror att det är fysiskt omöjligt.

Att sitta på ett lokaltrafikanpassat sätt.

Försöker de inbilla mig att deras paket är så stort att det faktiskt ÄR fysiskt omöjligt att dra ihop benen?

Eller försöker de inbilla sig själva?

Men jag drar ändå ihop mina knän.

För jag vill inte sitta vad mot vad tryckt mot en främling.

Känna någon annans kroppsvärme.

Jag vill det bara inte så därför sitter jag där.

Som ett streck och gör plats åt vissa män.

Om en ring.

En ny ring jag har.
Från H&M.

Om en dyrbar klänning.

Jag såg en auktion på ebay.
Som fick mig att fundera.
Skulle jag kanske ta och lägga upp min egen?
Min fina Ossie Clark for Radley-klänning.

Men nu är ju de där auktionerna mkt nyckfulla.
Bara för att den som ligger uppe nu går bra.
Betyder inte det att min skulle göra det.

Min Ossie Clark är längre kanske gjordes den i två versioner?
Eller så har någon kapat den på ebay för att få mindre bröllopskänsla?
Min är iaf lång och jag vill så gärna använda den.
Men vit.
Hellång.
Hej lucia liksom.


Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle jo det är sant.
Om man tittar riktigt noga ser man att magen.
Är något större inte mkt men iaf en viss skillnad.
En viktig skillnad.

Om något himmelskt.

Himlen var något så oerhört vacker i dag.
Eller snarare molnen.

Precis som jag.
Ha ha nej jag skojar bara.
Nej men allvarligt.
Nej jag skojade.
Nej men allvarligt.
Oerhört.

Om ett iögonenfallande brudpar.

Såg något så uppfriskande.
Som ett färgglatt brudpar bland vigselannonserna i söndags.

Att gifta sig i blått var ju en mkt fin version.
Blått i färg, blå-hatar-anonymen.
Det har vi väl kommit överens om är en fin sak?

Om modefotografier.

Inte helt oväntat.
Föll fotografierna från 30-talet mig så mkt mer i smaken.

Även om det fanns en hel del fint från andra årtionden också.
Bland annat en guldglammig 70-tals-sak.
Tidigt 80-tal kanske det var.
Så som jag ibland vill se ut jag ska återkomma till det någon dag.

Om riktig söndag.

Vi mötte några vänner.
Gamla klasskompisar till mig.
Jag drack varmchoklad med grädde samt åt.
Chokladkaka med grädde.
(Efteråt hade jag yrsel.)

Vi satt utomhus under filtar och luktade på hösten.
Sedan gick vi på museum.

Och jag hade mina nya skor på mig.
Mina female-Timberlands.

Om fönsterpromenaden.

Vi vaknade relativt otrötta i lördags.

Smått förvånade över att Torsten sovit ända till 06.20 jag hann börja tänka på den lediga dagen.

Vi hade framför oss.

Äta frukost ihop gå på promenad tillsammans leka i lekparken osv.

Som den lilla familj vi är.

Men ca två minuter efter att vi vaknat till ringde telefonen.

Min käraste blev ombedd att sätta sig i en taxi och åka till Arlanda.

Bevaka det här i TT's räkning.

En kvart senare hade han redan gett sig av.

Så jag och Torsten gjorde det bästa av helgmorgonen.

Badade/duschade väldigt länge och tog en omvägspromenad ner.

Till parkleken.

Om skamhyllan och flöjten.

Bokhyllan i sovrummet.

Skrothyllan i sovrummet.

Torsten vill göra som sin mamma och fattar på en gång.

Att man blåser i den silvriga grejen.

Exakt var man ska blåsa tycker han inte är så noga.

Det viktiga är.

Att han får hålla i den och vara med när hon och morbrodern övar.

Om de små sakerna.

Den är som en enda liten skrotupplaga.

Bokyllan i sovrummet.

I väntan på böckerna.

På att redas ut ordnas upp.

Kom det sig att jag när vi nyss flyttat in började lägga smycken på en hylla.

Och lät parfymerna stå där tills spegeln ovanför byrån var uppsatt.

Spegeln ovanför byrån är fortfarande inte uppsatt.

Och mina smycken har utvidgats till att ligga på två hyllor.

Tre om jag ska vara riktigt ärlig.

Om Comic Sans.

Jag läste i svenskan i morse.
Såg redan i går att den skulle gå och letade rent av upp artikeln.
Mkt målmedvetet (man måste välja sina artiklar.
När man äter frukost med en ettåring).


En artikel om typsnittet Comic Sans.
Och om några som försöker stoppa det.


Vad som är god smak är alltid knepigt att diskutera.
–Bland formgivare och typografer är Comic Sans väldigt hatat, säger Arina Stoenescu, ämnesansvarig för medieteknik på Södertörns högskola och ordförande i Stockholms Typografiska Gille.


Ja så är det nog.
Jag är inte särskilt förtjust i typsnittet.
Men jag är nog inte heller särskilt förtjust i folk som vitt och brett ska berätta.
Vilket det ultimata typsnittet är.


Det finns några som passar till det mesta.
Men precis som med målad konst.
Och musik.
Är allt högst individuellt och jag uppfattar diskussioner kring folks smak.
Där några säger sig veta vilken den goda formen är.
Som ytterst högfärdiga.

Om den nya.

 
Den nya.
Suktade efter den redan innan det fanns i butikerna.
Köpte den ej men fortsatte tänka på den.


Nu; ett fynd på Tradera för inte ens en fjärdedel.
Av dess ursprungliga pris.




Noa Noa.
Of course.

Om pradaränder.

Någonting får mig att vilja bära randigt.

Och färgkombinationerna och mönsterblandningen.

Åh så där vill jag ha.

Nu!

Pradas senaste kollektion, bilder från style.com, kollaget av er alldeles egna; mig.

Om min mormor.

En och en halv vecka innan min mormor dog.
Sa hon till mamma att hon tänkt så mkt på mig och min mamma sa skriv ett brev.

Jag var på Österlen då.
Brevet låg hemma och väntade på mig.
Som en sista hälsning från mormor och när det var läst kände jag att absolut det sista från mormor till mig hade passerat.
Aldrig något mer från mormor.
Det är en väldigt tom och tung känsla.

Bästa Elin Joanna skrev hon.
Hoppas att vi träffas snart.

Bara några dagar innan hon dog skickade jag ett vykort till henne.
Hej min favoritmormor.
Hoppas du trivs där du bor och att vi ses snart.
Skrev jag men det kortet hann hon aldrig få för jag postade det på fredagen och hon dog på söndagen.

Om ännu mer av återblickandet.

Jag fortsätter blicka bakåt.

Minnas hur livet var förr det kan ha både sina fördelar och nackdelar.

9 mars 2007.

Och ps.

Jag gillar absolut inte bloggers nya design när man gör sina inlägg.

Jag hade just hittat hur jag ville ha det.

Fått in rutinen.

Nu måste jag pilla och ha mig, kämpa med att få bilden rätt storlek och inte att texten lägger sig i högerkant.

Om tiden förr.

En gång fyllde jag 28.

Då var det bara någon vecka kvar tills jag såg honom första gången.

Min käraste.

Jag hade några vänner på besök vi drack bubbel och åt frukt.

Och gick sedan ut för att dansa.

Men när jag såg honom jag var på stan då vi bodde i Gävle båda två.

Såg honom och undrade hur jag skulle kunna lära känna en sån.

Det var många år sedan.

Jag skulle även kunna skriva "många kilon sedan" men väljer att inte göra det.

Mkt har hänt.

Det är roligt att tänka vad tiden faktiskt gör med en.

Att livet inte alls står särskilt stilla även fast det ofta kan kännas så.

Och bilden.

Den tog vännen Lisa M jag var bara tvungen att fixa med den lite.

Så att den skulle matcha bloggen.

Om blommorna.

Jag har läst en massa på the Glamourais blogg.
Långt bak.
Långt långt bak ända i juni är det bilder från någons flotta lägenhet.

Denna flotta person.
Stylisten Lori Goldstein.
Har samma smak i blommor som jag.
Så här tänkte jag när jag såg bilden: Åh! Samma blommor som mina ju.
Som om det är "mina" bara för att jag upptäckte dem i somras. Knäppt.


Bild från the Glamourai.

Om tidningar.

Jag bläddrade i tidningar på biblioteket i Haninge.
Det är det bästa sättet att läsa tidningar tycker jag.
På bibliotek.
Det finns så himla mkt att välja på jag läser om mode om arkitektur och om design.

I Femina hade de ett fint reportage på skolfrökentema.
Eller egentligen "kläder för dig som har ett yrke som kräver oömma kläder".
Och det var tydligen skolfröken.

Camino hade ett himla fint ekoreportage.
Med uppstoppade djur som rekvisita kanske inte så eko haha men mkt fint.
(Kanske inte var det som var ekorepet när jag tänker efter.
Men det var ett sånt tema i tidningen.)

Och Elle hade färgglatt kontra svartvitt.

Kanske inte så där jätteintressant att läsa om för er.
Men bilderna är ju fina?

Om en fin bok.

Jag såg en så himla fin bok.
Fin både till innehåll och layout.
Detaljer hemma av Annika Huett och Ulf Huett Nilsson.

De små teckningarna inför varje nytt kapitel.
Och framför allt; detaljerna!

Detaljerna i hem, det är ju dem även jag fastnar för.
Fotograferar och memorerar.
Detaljer är det bästa.

Man kan provläsa den här.


Bild från Bokförlaget Max Ström.

Om mina sidor.

Jag ska sitta på samma plats när jag åker tunnelbana.
Varje gång.
Sista vagnen första dörren, platsen med ryggen mot väggen på den vänstra sidan i tågets färdriktning.
(När jag åker på vardagarna till jobbet är det jag och två män som vill sitta på samma ställe.
Vi hatar varandra.)

När jag är sugen på pizza vill jag ha Hawaii och när jag är sugen på hamburgare.
Vill jag ha Maxmål.
Jag gillar kombinationen chips och choklad men det måste vara OLWs Dill och gräslök tillsammans med Marabous Schweizernöt.
(Fast jag har blivit lite mer förlåtande på den punkten det går lika bra med Pringles Cheese and onion tillsammans med Always alt. mintkrokant.)

Jag har väldigt svårt för att sitta på någon annan plats i soffan än hörnplatsen.
Som har den största kudden och en mjuk fäll över sittdynorna.
Det är nästan så att jag ser det som "min" plats.
Trots att vi är tre vuxna som bor här.

Jag stressar upp mig något oerhört när jag reser.
Engagerar mig för mkt i andras ensak.
Sättet de köar på eller att någon inte hjälper en annan med något det kan vara vad som helst.
Jag tittar bryr mig stör mig.
Vill gärna styra upp några gånger gör jag även det.
Pekar med hela handen och låter som någon slags reseledare.

Sen är jag väldigt väldigt bra.
På att tänka negativt.
Kommer ett glädjande besked tror jag inte på det.
Som i dag när jag fick ett fint erbjudande.
Då tänkte jag så klart att de måste misstagit sig att de inte kan ha menat mig.
Alternativt att de drev med mig.

Alltså det är inte lätt att vara jag.
Det kan inte vara lätt att leva med mig heller.

Om syskon.

Jag vill gärna ha fler barn.
Vi vill båda gärna ha fler barn.

Tidigare har jag tänkt att två.
Två blir bra.
Men när mormor dog och när min faster dog och jag fick en sådan djup insikt.
I att familjen är allt då kände jag att två var för få.
De skulle bara ha varandra om något skulle hända och skulle detta något hända den ena.
Vem skulle då den andra söka tröst hos?

Det måste bli tre sa jag en kväll när vi borstade tänderna.
Efter en av begravningarna.
Ja sa min käraste.
Det måste bli tre.

Men hur mkt jag än längtar och hur mkt jag än ser på vänner i min omgivning.
Som är gravida.
Så känns det svårt.
Jag vill inte vara gravid.
Det kanske inte alls blir som min förra graviditet herregud det är vetskapen om detta som gör.
Att jag öht överväger fler graviditeter.

Men att frivilligt försätta mig i en sådan situation.
Som var en långsam och smärtsam nedbrytning av min kropp.
Ja det låter dramatiskt och självömkande men det är ju min kropp.
Min! kropp.

Om en måndag i Haninge.

Om heminredning.

Jag skulle vilja se ett heminredningsreportage.
Som inte innehöll vita väggar och stora vita möbler.
Tre stycken möbler i "öppen planlösning" och sönderrenoverade hus.
Som ändå hävdas ha köpts för sin 50-talscharm.

Jag skulle vilja se ett heminredningsreportage.
Som inte innehöll en enda barcelonafåtölj eller pastell.

Köper vi hus vill jag ha en 70-tals-dröm.
Brunbetsat trä och gröna glasknoppar.
Gärna någon slags vävtapet i gillestugan.

Tro inte att jag inte uppskattar de ljusa hemmen.
Barcelonafåtöljen.
Eller pastellerna heller för den delen jag är ju galen i pasteller.

Men jag skulle vilja se något annat i en heminredningstidning.
En enda gång?

Om den här bilden.

Jag kände att den här bilden behövde vara.
I ett inlägg helt för sig själv.

Tagen med simpel mobilkamera jag fantiserar om.
Hur det hade varit om jag haft en underbar Lumix istället.

Om Annika Norlin.

Kära Annika.
Tack för din senaste skiva i största allmänhet men särskilt tack.
För hur du sjunger i den där låten om att dansa.
Fastän hjärtat brister.

Jamen allt är ju fint i den.
Till exempel trummornas ljud, det där lite ihåliga runda ljudet jag tänker på 20-talsjazz.
Melodin är också fin och trumpeten åh trumpetens ljud.
Det är klezmer-vibbar och sånt måste jag bara gilla.

Men sången.
Du sjunger med hjärtat ut och in jag hör hur paniken för att hjärtat håller på att brista.
Hur den är nära.
Ett ansträngt leende som man tvingar sig till för att man egentligen vill skrika.
Eller gråta.
Men man bör le det är så du sjunger i den låten det suger i magen av sådan sång.

Om hus i Högdalen.

I Högdalen sitter fåglarna direkt på väggen och dörrarna har fina runda små fönster.