2010/10/16

Om när jag bodde i ettan.


När jag bodde i ettan.
I Gävle.
Från att vara sambo och heltidsarbetande i Gbg till att vara student och ensamstående i Gävle.
Det var en tid att minnas.

Jag var ledsen och jag var lycklig jag var ensam och jag hittade mig själv.
Jag började återvända till det jag egentligen var det.
Som han från förra förhållandet så duktigt försökt trycka undan.

Jag började sjunga igen var med i kammarkör och operakör och jag studerade.
Och gick på studentfester.
Och drack vin nästan varje helg och dansade till tre på morgonen.

När jag bodde i ettan mötte jag min käraste.
Jag såg honom på stan och försökte gå så nära att jag hörde hur han talade.
Vad han talade om.
Jag tänkte finns det så vackra människor här?
Hur ska jag lära känna honom?

Han var kompis till en kompis en vecka senare såg jag honom på en konsert.
Jag och min vän hade platserna intill honom.
Det pirrade i min mage när han reste sig upp så att jag kunde klämma mig förbi.
Att vara så nära honom.
Mitt hjärta visste knappt vart det skulle ta vägen.

Jag försökte se så snygg och smart och intressant ut som jag bara kunde.

Jag lyssnade på vad han och hans kompis pratade om och jag förbannade min egen vän.
Som inte presenterade mig ordentligt utan bara lät allt flyta på.
Samtalet alltså.

Några veckor senare var jag dumpad.
Av en kille jag från början inte ens ville dejta men som var påstridig.
Jag blev ändå ledsen att kastas ut från fina ord och varma kramar.
Är alltid hårt.
Min vän sa kom till mig så bakar vi bullar.
Okej sa jag och när jag kom dit hade hon sagt samma till honom.
Min blivande käraste.
När jag tog hans hand och presenterade mig fick jag.
För första gången i mitt liv tänka.
Du måste släppa hans hand nu du har hållit i den för länge.

Sen kunde jag inte sluta tänka på honom och även om det nog tog iaf en vecka.
Innan vi blev tillsammans.
Så var det den kvällen.
När vi bakade kanelbullar.
Som han kom in i mitt liv.

En månad senare flyttade vi ihop.
In i min etta in till vår etta.

10 kommentarer:

Lisa sa...

åh så himla fint skrivet och du är lika tjusig som vanligt!

EvaP sa...

Fint. Sådana här berättelser är fina och ger hopp om att jag också kanske en dag...

fröken lila sa...

gud
nu fick jag tárar i ögonen
det var det vackraste jag läst pá ett tag
och önskar er allt vackert
för framtiden

fmi sa...

ååååååhhhhh.


:)

Sophie sa...

Å. Så fint.

Ingrid sa...

Jag ÄLSKAR sådana här berättelser. Det är vackert. Må ni leva lyckliga tillsammans i många många år! Kram!

Joanna sa...

lisa,
tack ska du ha!

evap,
nog kan det hända även dig.
när som helst.
fast såna käcka tillrop vill man kanske inte alltid höra, men det är ju så knepigt med den rätta.
det finns flera och man kan ha träffat några redan det måste bara vara rätt även i tid och livsskede.

fröken lila,
men tack snälla du.

fmi,
ja. iiiih kan jag tillägga.

sophie,
det är fint.

ingrid,
tack!
kramkram.

A och A sa...

Vilken härlig historia det är. Tnk vad fint kärlek är.

Fröken K sa...

Så vackert! Kärlek är underbart!

Lena sa...

vilken underbart söt historia!