2010/10/20

Om blått och gult och att vara mamma.




Början av sommaren var jobbig.
Eller egentligen var hela sommaren det jag klarade värmen.
Så dåligt.

Jag var ensam oftare än jag trodde.
Ensam med Torsten det i kombination med min trötthet.
Den utarbetade energilösa.
Gjorde att allt blev så väldigt jobbigt jag mest bara väntade på att tiden skulle gå.

Men nu har det vänt.
Torsten har en strålande period av utveckling jag märker det på honom.
Varje dag är han lite mer.
Lite mer människa han berättar saker han kramar sina dockor.
Han bjuder dem både tutte och mat och pussar.
Långa smackande pussar.

Han bygger torn fyra klossar höga och han skrattar åt Pingu.
Han är rolig att umgås med inte bara en arbetsbörda.
Vi till och med skrattar tillsammans när han gör något bus.
Tittar på mig med pillemariska ögon.

Det pirrar i min mage jag blir så väldigt lycklig.
Han växer han utvecklas.
Han är mitt barn.


I dag hade jag en ljusgul klänning och en blåmönstrad jacka.
På mig.
Och ett blått halsband.
Det pirrande inte så mkt i magen av det men det kändes.
Fint.

5 kommentarer:

Lisa sa...

Så himla fint inlägg åh! :)

A och A sa...

Visst är det himla härligt när dom börjar blir små personer med små egenheter. Och när man kan prata med dom och dom förstår vad man menar. Jag är helt kär i Sture just nu (ja inte hela tiden, men nästan).
Han har lärt sig klappa händerna och det är så gulligt att jag smäller av. När vi säger "klappa händerna" slår han ihop sina knubbiga små händer och ser ut som att han är lyckligast i världen.
Jag tyckte spädbarnstiden var himla jobbig, och ensam på nåt sätt. Men nu är det nästan bara härligt, och kärleken till den där snorige lille snubben är så stark. Man kan ju undra var all kärlek kommer ifrån egentligen...

A och A sa...

Alltså. Shit vad klyschig jag har blivit. Men då får det vara så. Man förändras av att bli förälder. Tydligen.

De kallar mig Skrållan sa...

Läckert! Läckert! Läckert!

Joanna sa...

lisa,
det är fint att ha ett barn.

agnes,
att kunna kommunicera är så himla häftigt.
ge den till pappa – och så ger han den till pappa. helt otroligt varje gång.

klyschor är bara sanningar, och att vara förälder är en enda lång rad av aha-upplevelser.
så det är väl svårt att undvika gissar jag.

(tråkigt med huset förresten, men nästa ni hittar kommer att kännas bättre och då kommer ni att tänka "vilken tur att vi inte köpte det där första" (eller andra och trejde och fjärde... beroende på hur många gånger ni ger er in i budgivandet)).

skrållan,
nämen tackar tackar!