2012/02/21

Om den andra sidan.

Visst är allt väldigt vackert med ett till barn.
Men det går inte att förneka den andra sidan, den jobbiga sidan.
Den så in i helvete dränerande och tårfyllda sidan.





Hormonerna svallar, och från en minut till en annan går jag från överlycklig till panikledsen.
Att veta att det mest beror på hormoner hjälper väl en del, men jag blir ju inte mindre ledsen för det.

Just nu förvärras allmäntillståndet en smula av jobbig förkylning.
Febervärk och snor och ömmande halsmandlar.
Jag behöver mer sömn än vanligt, i en period i livet då man får mindre sömn än någonsin.
Hade inte min käraste tagit nätterna med Kaj de senaste dygnen hade jag förmodligen brutit ihop för länge sen.

Det hela.
Plus det faktum att jag gått upp ca 30 kg.
Får mig att känna mig gräsligt ful, jag vill inte gärna gå ut i världen nu när jag inte längre har en mage att gömma mig bakom.
Som ger mig ett någorlunda legitimt skäl till stor volym.
Samtidigt har jag aldrig varit så sugen på godis som nu, jag utgår ifrån att det är någon instinkt om överlevnad? Komma över energi på snabbast möjliga sätt?

Trött och pluffsig och med febersimmiga ögon.
Jag fnös/skrattade något om jag inte var särskilt sexig, när jag satt i bara trosor med en randig mage som hängde över kanten, och provade amma mitt barn.
(Vet ej varför jag skulle bry mig om det, just sexig är inget jag någonsin sett som eftersträvansvärt, men då bara kändes det, att det var det absolut sista jag var.)

"Du kanske inte är sexig" sa min käraste, "men du är väldigt vacker".

Han hjälper mig mkt, den där kärasten.

Det tar ett tag att hitta nya mönster där även Kaj ryms.
Jag förstår att det inte kommer att vara så här kaotiskt för alltid, men jag är otålig.
Jag vill ha rutiner och smidighet på en gång.
Nästa vecka ska jag, med Kaj, börja lämna Torsten på förskolan, herregud, i helgen tog det oss fem timmar att få oss ut för att gå och handla godis!

15 kommentarer:

Helena sa...

Jag känner dig inte men jag känner med dig. Jag har två saker att säga till dig med all värme jag kan uppringa över nätet:
Tro på dig själv så går det. Det här var det riktigt viktiga. Du behöver inte skrika ut det över hustaken men känn det inom dig, det räcker.
Det andra är att du ÄR vacker, du är klok, du är allt det du vill vara trots lite darr på läppen. Tillåt dig att slappna av utan att förslappas. Du är en underbar människa som lever och känner, har två fina barn och en make.
Uppmuntran skickas härmed.

Ms Stiffneck sa...

Alltså. Er kärlek ger mig hopp om livet.

cruella sa...

Den där sidan glömmer man så attans kvickt. Det är lika svårt att komma ihåg som livet före barnen. Men jag minns ju händelser och situationer. Och stresshuvudvärken nästan varje dag när jag skulle lämna en fyraåring och en argsint tvååring på dagis och pula ned en nyfödd knallröd och skrikande bebis i vagnen. RYS!

Men det gick över det med. Man ska ha mycket, mycket få planer. Frisk luft behöver man dock.

Kläder online - Ett enkelt sätt sa...

Helena, mycket bra skrivit!

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig!
Johanna

Karin sa...

Oj vad vi medsystrar är med dig i allt detta!

Fantastiskt och fasansfullt
Vackert och vemodigt,
listan av motsatsord kan göras lång.

Jag blev direkt efter andra förlossningen omättligt hungrig, trodde ungen ammade all energi ur mig. Det kändes som jag inte hann att tillföra tillräckligt med energi till mig själv för att producera ny och jag blev mager som en skelett. Allt nytt omkring tar ju energi, inte endast mjölkproduktion (om det inte är en issue).
Till saken: alldeles för länge väntade jag med att ta ett enkelt blodprov som visade nåt någon BVC-tant eller annan erfaren messerschmidt borde ha hintat om: Skyhöga sköldkörtelhormon. Jag blev helt crazy, men det vände när jag väl fick medicin.

Kanske är ditt godis din "medicin" nu, kanske behöver du bara snabbt tillskott som piggar upp när humör och ork tryter, men det är det är trist om du helst vill undvika...

Och: bjud in vännerna att ta köksjobbet. När de diskat klart bjuder de på mat lagat i ert kök. Det var guld värt för oss. Känns både oförskämt och konstigt att be om nåt sånt, men det var vad jag svarade när en vän frågade vad vi allra mest behövde hjälp med, och det var flera som gillade att kunna hjälpa till!
En vän kom med engångsgrejer - glas, tallrikar - genialt! :-D
threc,
I all välmening! Kram!

Karin sa...

Threc var mitt ord för att bevisa att jag inte är en robot - passande i sammanhanget. ;-)

Nadja sa...

Ja det är mycket förändring nu, en ny liten och så
storebror som fortfarande är liten han med. Men vad stark du är som gått igenom denna tunga graviditet, inte konstigt kroppen behöver vila. Tur att du har sånt stöd från pappan, kan inte säga annat än att det blir nog bättre med tiden. Du gör det så himla bra!

Anonym sa...

Skulle vilja höra lite om hur du tänker runt att lämna stora syskonet i förskolan när man är hemma med en bebis...
Jag har ingen aning om hur jag kommer att göra om jag hamnar i den situationen men ser både för- och nackdelar.
Märta

Johanna K sa...

Grattis till bebisen!

Den första tiden med två barn var inte nådig för oss! Jag förtvivlad över att storebror skulle få så mycket mindre än vad han hade fått tidigare och att lillebror aldrig skulle få lika mycket som storebror (vad gäller tid, tålamod, uppmärksamhet etc.) Jag visste att det var baby bluesen som talade och att det skulle bli bra på sikt, och att just nu är det okej att känna så! Jag minns också att det kändes som om jag använde ordet "två barns-chock" i var och varannan mening. Vi bad om hjälp och tog emot all hjälp vi kunde få under den tiden. Det lade sig snabbare än vad man kan tro. Plötsligt var vi ute på andra sidan.

Och visst har livet lagt in en högre växel och marginalerna är mindre nu med två barn, men det är också fantastiskt att se hur syskonskapet mellan storebror och lillebror utvecklas. De har så mycket stor glädje av varandra redan nu efter bara några månader.

Det blir inte bara bättre, det blir så mycket bättre (och tuffare med, men det är en annan historia)!

Anonym sa...

hej..har aldrig kommenterat här förut.
Vill bara ge dej lite pepp för jag känner så igen mej i det du skriver. Andra barnet är ett kapitel för sej. Och allt runtikring.
Jag gick också upp ca 30 andra gången. 30 pannor och två små ungar och allt det nya.
Man fattade inte riktigt hur det hela skulle.. avlöpa.
Men rutinerna kommer. Och sen kan du börja promenera efter lämningen på dagis och få upp ork igen. Lycka-till-energi skickar jag dig, det kommer att gå bra!
/Umeå

Anonym sa...

PS och du är jättefin, kilon hit eller dit. DS

MANNY-KEN sa...

Åh! Är bara ett par veckor före dig i allt det här och det ÄR jobbigt. Har så smått börjat vänja mig vid situationen men blir fortfarande kallsvettig de timmar som jag har båda barnen själv. Tänker: till sommaren... Men mitt bästa tips är att hooka upp med en annan mammaledig dagismorsa så kan man dela lite på bördan tills pappan kommer hem.

Anna sa...

Det är jobbigt men jag lovar att det blir bättre.

I början gör det väl inget om ni blir en timme eller två sena till förskolan? Personalen förstår hur det är och Torsten hinner väl vara där en liten stund i alla fall? Så småningom kommer det gå som på räls.

Jenny sa...

Åh jag känner så väl igen mig! När bebisarna väl kommit ut ur magen tyckte jag min mage var lika stor som mina kompisars mage när de var höggravida... Inte gjorde det bättre att jag månader efter förlossningen ett antal ggr (av män) fick frågan om jag väntade barn (jo men visst jag har precis fått tvillingar som är 4 veckor och nu väntar jag ett till...hm). Och så alla hormoner på det. Ja jag var likadan, ena sekunden glad andra superledsen. Men det blir bättre :) Så himla fint att ni hjälps åt med nätterna. Min man tog alla nätter första två månaderna och det var guld värt! Sen det här med rutiner. Jag hade ibland svårt att njuta när vi var hemma två månader tillsammans i början när jag kom att tänka på att jag sen skulle behöva göra allt själv på dagarna. Men när väl den dagen kom så av något under så fixar man det. Och efter ett tag går det liksom bara på rutin och allt har stabiliserats sig (både bebisar och hormoner). Så försök tänka att rutinerna kommer fast man kanske måste vara lite mer disciplinerad när man har två barn :) Men man blir också väldigt fiffig och uppfinningsrik har jag märkt :). Du skriver väldigt fint vill jag också bara säga. Även om vi inte känner varandra så skickar jag en styrkekram.