2012/02/20

Om min förlossning.

Nu ska vi prata förlossning!


Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.

Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.

Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, f
ast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.

När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.

När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.

De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)

På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.

Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)

Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".

Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.

Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.

Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.

Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.

Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.

14 kommentarer:

Susanna sa...

Så fint! Det kommer både en och annan tår. Har försökt skriva och gratta tidigare, från mobilen. Men det har inte funkat. Så grattis i efterskott till lille Kaj. Vilket underbart namn!

Jag testade kvaddlar med första, och tyckte det var rätt gött. Då satt liksom smärtan på ett specifikt ställe och inte bara ÖVERALLT. Men nu andra gången hade det stört koncentrationen för mycket.

Heja dig! Heja alla kvinnor som föder barn. Vi är fantastiska!

Anna sa...

Vilken fin läsning. Du låter ganska nöjd med upplevelsen ändå? Själv tycker jag att det lät härligt att det gick snabbt och framför allt bra!

La mômes Old fashioned sa...

Tack för att du delade med dig! Det var fin läsning Själv har jag precis träffat läkare idag för att diskutera kommande förlossning. Jag hoppas att andningen funkar bättre denna gång för mig!

Johanna sa...

Åh! Gulle dig, gulle er, så fint!

TuvaMinnaLinn sa...

Åh vad spännande att läsa! Jag minns fortfarande din förra förlossningsberättelse, då när du inte kunde vara med och fika med sådan där fikabricka med flagstång på.

Dina ord sätter sig alltid hos mig:)

Min man är också tyst. Och jag är också en sån som vill ha det så.

Tiger Baby, Johanna sa...

Härligt att det gick bra!

Magpie sa...

Hurra för dej fina fina Joanna! Jag har nog aldrig hört någon använda ordet modstulen i samband med en förlossning nån gång. Bra ord. Alla orden var ju bra i och för sej. Fint.

Jenny sa...

Grattis från Norrbotten!
Förlossningar tillhör det största...Har tidigare jobbat vid en förlossningsavd. i 6 år och det var någonting helt unikt. Mina egna barn är nu vuxna, men man kommer förevigt i håg ögonblicken då de kom till världen...Återigen GRATTIS!!

cruella sa...

Det låter ganska fantastiskt:-) Jag känner igen mycket av det du skriver från mina egna. Förutom att det är rätt så obeskrivbart:-)

Kram, vilken glädje!

Josefine sa...

Oj. Jag är imponerad! Jag är också den "lydiga" typen så jag fattar. Jag bad inte om någonting men när de frågade pep jag ja till allting.

Otroligt fin förlossningsberättelse. Att man klarar det! Så otroligt stort.

Lisa sa...

så fint att läsa!

Nadja sa...

Åh så fint att läsa! Skönt att höra att allt gick så bra, du är visst gjord för det här att föda!

Jenny sa...

Hej och grattis till er fina Kaj! Blev lite tårögd när jag läste, det är så stort och fint det där. Vi verkar dessutom ha haft likadana andra förlossningar, min startade ockspå kl 1 på natten och så föddes han vid 7, 2 (jo, faktiskt) min efter att vi kom in. Hoppas ni får en ljuvlig tid tillsammans när ni kär känna varandra. Kram på er!

N sa...

Fint att det gick fint och fin beskrivning, men brrrr..inget jag läst i nyare inlägg får mig att vilja bli gravid direkt..