Jag packade upp den allra värdefullaste flyttkartongen i dag.
Den som jag märkt med "SVAGT! AKTA! GLAS! FÖRSIKTIGT!" i så stora versaler jag bara kunde förmå.
Kartongen som innehöll alla mina favoritprylar, karafferna, glasvaser, Torstens födelsedagsljusstake, bersåkannan och en massa andra prylar.
Som är SVAGA och i GLAS och bör AKTAS.
Skit vad arg jag blev när ungefär en tredjedel var trasigt.
Däribland Torstens fina födelsedagsljusstake som han fick på sin ettårsdag av min mamma.
Och är tänkt att vi ska använda varje hans födelsedag så länge han lever.
Det som irriterar mig är att det är väldigt många saker som knäckts.
Som var i riktigt tjockt glas.
(Som ljusstaken.)
Det handlade alltså inte om några tunna drickglas från 20-talet, eller sköra små ljusmanschetter och att det var små hörn på småprylar som knäckts.
Utan de där rejäla.
De som inte ska gå sönder så länge man inte tappar eller kastar.
Så fan vad irriterad jag är.
Och ännu mer irriterad eftersom jag inte packat upp den förrän nu och det således är tämligen försent att höra av sig till flyttfirman och gnälla.
Försöker nu tänka på allt som faktiskt klarade sig.
Och glädjas över det.
Men Torstens ljusstake, den sörjer jag, hur jag än försöker.
5 kommentarer:
fy 17 alltså, det gör ont
Usch va tråkigt! Förstår precis hur du känner. Jag kan också fästa mig nåt fruktansvärt vid vissa saker. Sörjer fortfarande en flanellfilt från min barndom som sonen hade i vagnen och som tappades på en promenad en gång. Försöker tänka att det bara är saker, men det är svårt.
Jag tycker ändå att du ska höra av dig, åtminstone skicka ett mejl, till flyttfirman och höra vad de säger. Tyvärr kan ju inte pengar ersätta vad de betyder för dig dock.
Å så tråkigt.
Det är svårt att packa glas och porslin för att garantera att de håller. Bubbelplast är nästan ett måste, och en massa stötdämpning runt kartongens väggar i form av ihopknycklat tidningspapper eller frigolit. Nå, det är ju knappast någon tröst nu :(
regina,
ja fasen.
jag blir irriterad och lite sorgsen bara jag tänker på det.
linda,
det är inte så konstigt att man sörjer saker man förlorat, när det är saker som inte går att ersätta.
jag skulle exempelvis aldrig sörja att en nyproducerad sak som fortfarande finns i produktion gick sönder, för den kan jag ju ersätta.
men de ärvda sakerna!
det är ju inte bara det materiella man saknar då.
jag kanske gör det, hör av mig.
jag brukade vara den som alltid mejlade företag inte bara för att gnälla, utan för att ge dem en chans att förstå att det fanns brister de kunde se över.
nu orkar jag mest ingenting.
la mômes,
det är verkligen vanskligt.
helst vill man ta de kartongerna själv, och det var egentligen min plan – att vi skulle köra över det mest ömtåliga själva någon dag innan.
men vi hann aldrig. vi packade till fyra på morgonen, sen kom flyttfirman halvåtta.
men jag hade verkligen flera lager av tidningspapper, ihopknycklade så att det var mer fluff än porslin.
andra kartonger som packats likadant och med ännu tunnare porslinskoppar, har klarat sig fint.
därför får det mig att misstänka eventuell tappning eller för hårt stöt på just denna kartong.
Men nej, usch...jag riktigt lider med dig.
Som sagt ovan, hör ändå av dig och berätta att oersättliga ting har gått sönder, tycker de bör veta det.
Skicka en kommentar