Har jag tur.
Kommer det en bäbis vilken dag som helst.
Jag brukar inte ha tur så det kan lika gärna dröja veckor.
Jag tänker på min förlossning ibland.
Då rusar det en svärm av fjärilar genom min mage.
Över att det ska bli så intressant att vara med om detta som så många kvinnor försöker beskriva.
Men ord räcker väl inte till, de säger alltid det och jag tror dem.
Att känna känslan alla mammor talar om, att se hur vårt barn ser ut och luktar och känns att hålla i min famn.
Jag tänker också på den med ett visst obehag.
Inte för att jag är rädd eller för att jag gruvar mig för smärta.
Jag förstår att det gör ont jag har inget problem med det.
Jag förstår även att jag kommer bli väl omhändertagen och att min käraste.
Finns vid min sida och ofta tänker jag att jag mindre skulle vilja vara han.
Bara stå och titta på när någon jag älskar kämpar fysiskt och allt jag kan göra är att heja på.
Ändå tänker jag med lite obehag.
För vem vill bajsa på sig och vem vill få bristningar så.
Att man inte sen kan gå normalt på någon vecka?
Jag hoppas mest att jag slipper undan den biten och jag vet.
Att man får lavemang om man vill och tro mig jag kommer ta det som vore det ingen morgondag.
Jag tänker även på den med lite obehag eftersom det kommer att innebära.
Att jag måste vara på ett sjukhus i mer än bara någon timme.
Och jag gillar verkligen inte att vara på sjukhus.
Men jag litar på personalen och att de kommer att hjälpa mig.
Att få ut vårt barn och då är jag nöjd.
Jag gör inte så mkt på dagarna.
Ibland tittar jag på gamla bilder.
Från andra tider.
Ibland hittar jag bloggar jag inte läst på ett tag.
Eller ser ett kostymdrama eller två.
Helst vill jag dricka te hela tiden men det är så kvavt i luften att det istället blir.
O'boy.
Det är många saker jag vill göra.
Jag vill städa i min klädkammare sy små bäbisplagg i de mysiga tygerna jag köpte för länge sedan.
Rensa bland kartongerna uppe på vinden eller sortera bland en massa papper och mappar.
Pyssla jag har kommit på två så fina idéer jag vill göra dem på en gång.
Men jag kan knappt sitta.
Än mindre då pyssla.
Och promenera.
Helst av allt vill jag promenera.
Jag provkörde vår vagn häromdagen.
Inomhus den är mkt smidig att svänga med men jag kände mig fånig.
Som att jag bara lekte.
Mamma pappa barn.
Jag vill också reda ut min framtid och försäkra mig om.
Att det finns jobb efter studierna att jag kommer få arbeta med saker.
Som ger näring åt själen.
Och så vill jag hålla mitt barn i famnen och lyssna.
På sovande små andetag och de där andra små ljuden.
Som bara bäbisar gör.
En sista gång.
Jag på radion innan bäbis kommer.
Sommarförmiddag med Marie Björk.
Relationsrundan 11-12.
Passa på att mejla in frågor.
Era liv kommer att få ett nytt skimmer efter mina visdomdsord.
Eller.
Jag vet inte men man kan fråga ändå.
Min mormor dog.
På dagen för ett år sedan dog hon.
Min pappa ringde och han frågade om jag hade min käraste i närheten.
Han sa det har hänt nåt hemskt och jag tänkte intemammaintemammaintemamma och sen sa han.
Mormor har dött.
Jag hörde precis vad han sa.
Det skar på ett märkligt bedövande sätt rakt genom hjärtat.
Varje stavelse förstod jag med dess innebörd och följd.
Ändå flämtade jag vad sa du?
Mormor är död.
Sa han igen och stunden jag i många år tänkt på.
Hur hemsk den skulle vara att ta in när den väl var här.
Var här.
Min mormor var död.
Min mormor var allt.
Min morfar dog när jag var så liten min farmor och farfar innan jag fanns.
Mormor fick allt, jag fick allt av mormor.
Jag bodde ofta hos henne, sov över såg på svenska långfilmer drack te och kikade på grannar.
Och pratade om livet och om att bli gammal.
Jag var i Skåne när hon dog.
Två dagar innan skickade jag ett vykort till henne där jag skrev att jag saknade henne.
Men det hann inte komma fram för hon dog på en söndag.
Någon vecka innan hade hon skickat ett brev till mig det låg hemma i Gävle och väntade.
Hon skrev att hon tänkte på mig.
Jag läste det först efter begravningen, först då återvände vi till Gävle.
Natten till morgonen då hon dog.
Var jag på en väns bröllop det var en fantastisk fest med god mat och dans och fina människor.
Allt var bra men jag ville gå hem tidigt.
Jag hade ont i magen hela kvällen det blev bara värre och värre.
Så vi stannade inte till småtimmarna, vi lät inte vinet flöda och dansskorna gå varma.
Vi skrattade oss inte in till det nya dygnet vi gick istället till hotellet och sov.
Det tröstar mig lite i efterhand för jag hade inte velat bära det i mitt minne.
Att jag var berusad och skränig min mormors sista timmar i livet.
Min mormor.
Hon blev 79 år att förlora en gammal människa är ingen tröst.
De fattas en precis lika mkt som någon annan.
Hela tiden tänker jag.
Ut ungen ut kom ut!
Men än lyssnar man inte på mig.
Och varje dag blir en ny stund av väntan och leda.
Och värk i benen (för att jag är så tung) och försök att roa mig (för att jag är så rastlös).
Jag är kär i min kille inte bara för att han har mustasch och tjusiga kläder.
Han är väldigt omtänksam och lyhörd och när han handlar mat vet han alltid vad som fattas hemma.
Bland det som bara jag använder.
Han är bra på att överraska mig.
Med något jag nämnt att jag önskar mig och han avslöjar inget och sedan när jag minst anar det.
Finns detta något hemma.
Han älskar att baka och när han är ledig går han gärna omkring i morgonrock och med en kopp kaffe.
Och lyssnar alltid på dokumentärer på radion.
Han ger mig så mkt kärlek att jag blivit en bättre person.
Han ger mig så mkt bekräftelse och styrka att inget känns omöjligt.
Första gången jag såg honom fick mitt hjärta vingar och min mage fylldes.
Med fjärilar.
Andra gången jag såg honom vågade jag inte sträcka ut handen och presentera mig.
Tredje gången jag såg honom bakade vi kanelbullar och fjärde gången vi sågs.
Skiljdes vi aldrig åt igen.
Men han har verkligen himla fina kläder och tjusig mustasch.
Tjusiga nattlinnen på loppis.
Har jag mkt svårt att motstå.
Även fast jag jämt sover naken.
Kära grannar,
när ni ställer er på balkongen och röker.
Kommer all den rök ni inte vill ha i er egen lägenhet in.
I MIN LÄGENHET.
Jag börjar må illa varje gång så tack för den fina sommaren borde det inte vara förbjudet.
Att röka på balkongen?
Det fascinerar mig.
Hur olika kulturer långt ifrån varandra.
Ändå kan vara så lika varandra.
Såg den här bilden och tänkte.
Aha vad fint hon har ett sameslöjdsband runt midjan.
Men det var från Afrika.
Samma är det med musik jag har spelat en riktigt gammal finsk polka.
Samtidigt med en riktigt gammal makedonsk folkmelodi.
Och den ena var som den andras överstämma.
Helt fantastiskt så långt ifrån och olika och ändå så nära och lika.
I dag bäddade jag vaggan.
Som min morfar och alla hans syskon sovit i.
Som min mamma och alla hennes syskon sovit i.
Som väldigt väldigt många av mina kusiner.
Och syskonbarn.
Sovit i.
Vi får se om mitt barn också vill sova i den jag har i alla fall sytt sängkläderna själv.
Ljusblå luddigt med vita stjärnor, blekgul bäckebölja.
x2 så det finns en uppsättning till vagnen också.
Nu fattas nog bara bäbisen jag hoppas den kommer ut snart.
Jag orkar inte bära på all denna vikt länge till.
En vit liten väska.
Tjock och söt.
Erikshjälpen, Gävle 20 kr.
Till senaste modereportaget hade redigeraren använt sig av.
En gammal bildbyline.
Jag blev förvånad eller hajade till lite.
Över att jag existerade i en dagstidning som icke-gravid.
Jag hade glömt hur jag såg ut jag hade glömt att det fanns.
Ett sådant tillstånd för min egen del.
Kvinnor som är gravida får ofta.
Jämt?
En pigmentförändring i ansiktet.
I pannan och på kinderna detta kallas för graviditetsmask.
Nästan lite fint tycker jag.
Att vi har en gemensam mask alltså.
När det kommer till min graviditet så förundras jag väldigt ofta.
Över hur otroligt lugn jag varit.
Javisst det har varit riktigt jobbigt att först må illa dygnet runt i 15 veckor.
Och i slutet på illamåendet börja få foglossning som bara efter några veckor.
Är så jobbigt att det är svårt att gå.
Att ischiasnerven varit i kläm sedan halva graviditeten har inte heller underlättat.
Ofta ilningar och värk i benet, och sådana låsningar i ryggen när jag ska ligga ner i sängen.
Att jag många gånger ropat aj rakt ut för det gjort så ont.
Svullnaden som ungefär i mitten av graviditeten började märkas på lederna.
Jag fick mer värk än vanligt i fingrarna och sedan två månader tillbaka kan jag inte riktigt böja dem ordentligt.
Det är mkt som blir svårt när man inte kan böja fingrarna, knipa med dem använda musklerna i dem.
Och att nu i slutet av graviditeten börja må illa igen.
Och de där hemska utslagen som kliade över hela kroppen och dygnet runt.
Så jag fick stå i duschen och gråta av uppgivenhet klockan tre på natten.
För jag var så trött för det kliade så hemskt.
Och för att jag skulle stiga upp och gå till skolan klockan sex på morgonen.
Det var det absolut vidrigaste jag upplevt.
Men annars.
Min oro.
Som är ett ganska väl utvecklat beteende.
Den tycks ha tagit ledigt jag har varit lugnare än min käraste.
Och det.
Ska ni veta.
Är det inte lätt att vara.
Ibland har jag till och med försökt föreställa mig så hemska scenarion som möjligt.
För att liksom testa oroskänslorna och träna på att lugna dem.
Men inget.
Jag bara håhå jamen det blir som det blir jag kan inget göra.
Eller så är det just för att jag mått så dåligt fysiskt.
Så att resten av mig bara nej lägg av vi orkar inte fokusera på nåt mer låt oss bara ligga här.
