Om att ta farväl.

Jag är bra på nostalgi.
Kan göra platser jag tidigare avskytt till något rosaskimrande och perfekt.
Jag har nu påbörjat processen med Rågsved.




Tänker att det är inte alls så tokigt här och inte vill vi byta vår vackra utsikt.
Mot skog och berg.

När vi packade ihop i Gävle.
För ganska precis två år sedan.
Gjorde jag samma sak, staden jag inte ens ville flytta till, som jag svor åt så många gånger.
Var plötsligt riktigt trevligt.
Hade vackra hus (tyckte jag hela tiden, men nu blev det så mkt extra), trevliga fik, lagom avstånd och en massa vänner.

Men det blir väl så med allt.
Är det inte ett måste känns det genast mkt lättare.
Den hösten var mysig, och väldigt stressig naturligtvis, men mest mysig nu när jag får minnas tillbaka.
Torsten var den där minibäbisen som är nöjd så länge han får mat eller får sova.
Och kan sova överallt och när som helst.

Vi fikade alltid på favoritfiket, strosade hem med några flyttkartonger under armarna.
Luktade på den kalla höstluften och packade ner våra saker.
På kvällarna till ett glas rött vin.

Den här gången vet jag inte hur jag ska orka packa något alls.
Det enda jag vet är att det blir jobbigare för varje vecka som går.
Att orka packa ihop.
Och då tänker jag ännu mer: nog vore det fint att bo kvar.
Påminn mig när det är november, då kommer jag att vara nyförälskad i vår nya bostad.
I våra nya kvarter.