Om förlossningen.

Jag försöker börja tänka på förlossningen.
Så att jag förstår att det faktiskt ska komma ett barn till.


Men precis som förra gången.
Känner jag inte riktigt att jag är gravid, alla symptom till trots.
Det är svårt att fatta att det faktiskt är en minibäbis i min magen redan nu.
Inte att den kommer när jag krystat ut den, utan att den redan är där (!?).

Förra gången var mina två enda anledningar till oro ang. förlossningen:
1. Att bajsa på mig inför andra, gillar inte tanken på att göra det, hur vana folk än må vara vid det.
2. Att inte ha kontroll, utan vara slav under kroppens egen vilja och starka utdrivningskrafter.

Jag är en kontrollmänniska och oroade mig till exempel för ultraljudet eftersom vissa sagt att de börjat gråta ohämmat.
Vill ej gärna göra saker ohämmat.
(Möjligen skratta så att tårarna sprutar.)
Kände därför att det där om att inte ha något att säga till om vad gäller värkar och öppningsskede, utan bara följa kroppen.
Inte var helt tillfredsställande.

Resultatet efter förra gången:
1. Kunde inte bry mig mindre när den lilla lorten kom ut vid första krystvärken.
2. Insåg att jag hade fantastisk kontroll och att det var enda gången jag själv aktivt kunde göra något åt graviditeten, efter nio månader av att bara ha tagit emot smärta och utslag och karpaltunnelsyndrom och klämd ischiasnerv osv osv.

Nu kunde jag krysta, och OM jag kunde krysta, jag använde varenda muskel från operastödets glansdagar, och ungen kom ut på fyra krystar, ca 5 minuter.
Därför känner jag mig som en förlossningsgudinna.
Och bryr mig inte alls om det där som hände efter att jag krystat ut mitt barn.
Det som faktiskt hade kunnat gå riktigt illa.
Jag tänker bara ute-på-fyra-krystar och ser nästan fram emot ännu en förlossning.

Fast bara nästan.
För nog väljer man väl hellre ren och lycklig i fluffig säng med ny bäbis, än smärtor och svett.