Det är som att man ser varenda detalj på flera kilometers håll.
På hösten vill jag bara gå ut ut ut, promenera i timmar, fika ute med halsduk och vantar på, pausa på ett museum och sedan fortsätta ut.
Den här hösten ser jag hösten genom fönstret.
Ibland är jag så klart ute, men några promenader är det inte att tala om.
Men vet ni, när vi hade gjort ultraljudet och hon sa att allt var bra.
Då sjönk det in i mig att det hade kunnat vara något fel med barnet.
Och precis som förra gången kände jag en tacksamhet över att få vara den som bar smärtorna.
Problemen.
Om det nu måste vara problem med en graviditet då är det klart att man tar dem själv.
Nästan med ett leende på läpparna.
Huvudsaken är ju att mitt barn har det bra där inne.
Då får jag hålla mig inne själv då, om det är det enda som krävs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar