Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.
Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.
Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.
Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.
7 kommentarer:
Åh, ja, den där duschen! Heja heja dig nu in i det sista - och ja, du HAR ett himla bra humör, åtminstone verkar det verkligen så här i bloggen. Tänk, nu är det DAGAR, kanske TIMMAR kvar, av det som varit långa månader. DAGAR OCH TIMMAR. Världens längsta sådana kanske de verkar, men fortfarande - tänk tillbaka ett par veckor i tiden, det känns ju oftast inte som så längesen, och tänk att om mindre tid än så får du träffa ditt barn. KRAM
Jag langtar sa mycket efter att kanna mig som mig sjalv igen. Kunna plocka upp nagot fran golvet, springa efter bussen, sova pa mage... men eftersom jag aldrig gjort det har forut sa har jag svart att tro pa att det nansin kommer bli sa igen. Nar jag ser andra ickegravida som gar i snabb takt och ar alldeles smidiga sa kanns det som att "sa var jag en gang i tiden", men kan inte tanka mig att jag kommer bli sa. Blir man sig sjalv igen?
helena,
tack för peppen!
det är verkligen hur konstigt som helst att tiden är så oövervinnerlig på slutet.
men å andra sidan, hade man till exempel fått veta att man skulle resa bort någonstans, men inte när utan man gick hela tiden och var beredd att ta väskan och sticka, då hade man nog också tyckt att tiden kröp fram.
när jag pratade med min make om när den eventuellt skulle komma, och så kollade vi i almanackan och bara skrattade, för det var som att vi planerade på plus minus veckor, inte DAGAR.
kram!
nadja,
verkligen.
jag kände väldigt mkt så under min första graviditet, att jag förlorat det jag en gång var, att den tiden var förbi.
det ÄR svårt att föreställa sig att man någon gång ska kunna gå snabbt igen.
eller till och med sitta på knä på golvet!
det är så klart väldigt olika för alla, endel känner sig helt återställda bara veckor efter förlossningen, andra känner sig aldrig som innan.
då tänker jag att man får försöka tänka att man ändå redan är sig själv, att man bara har vidareutvecklats.
åren går, och även om jag inte hade burit på två barn hade jag ändå inte varit exakt likadan som innan jag väntade mitt första barn.
inte i kroppen, och tack och lov inte heller i sinnet (och livserfarenheten).
själv kommer jag inte att kunna gå normalt än på flera månader, men det kommer ändå att bli en skillnad.
tänk magen, att inte behöva bära på den längre!
bara det är ju en lättnad nog att vilja slå klackarna i taket.
snart är vi båda där!
heja oss, nadja!
Jag tycker du är så fin med din mage...Men det kanske har lika mycket med ditt fina ansiktsuttryck att göra som med den stora magen där i fram. :)
Förstår att det kommer bli skönt när du får tillbaka midjan dock, som att ta av sig en tung ryggsäck man gått och burit på länge, helt plötsligt känner man sig flink igen.
/ Olivia
haha, tack olivia!
flink, åh vad ljuvt det klingar!
och vilken fin mage sen! åh jag saknar ju min mage ibland. men det bästa är ju att få ut ungen och gosa hela dagarna! snartsnart!
tack, madeleine!
förra gången saknade jag aldrig magen.
(det var lika smärtsamt att vara gravid den gången också, hade väl mest med det att göra.)
däremot reagerade jag en gång på när jag hade vanliga muskelryckningar i magen och bara tänkte slentrianmässigt att det var bäbisen.
då hajade jag liksom till och bara "nej just ja! han är inte där inne längre."
Skicka en kommentar