2010/08/27

Om att vara en riktig mamma.




Jag har lämnat Torsten på förskolan.
Både i dag och i går det är först nu jag börjar känna mig.
Som en riktig mamma.

När jag går hem med en påse smutsiga dagsikläder och märkpenna i högsta hugg.
När jag säger till personalen att han har inte sovit bra i natt.
Han har inte ätit bra i morse.
Så att de vet vad han kan vilja ha.

Det är först nu jag tror att det riktigt knepiga föräldraskapet börjar.
Det jag alltid förundras över hur arbetande människor får att gå ihop.
En dålig natt innebär inte längre lite mer vila på dagen.
En dålig natt följs ändå av stressade lämningar och maten.
Middagsmaten.
Den bör man nog planera och handla inför hela veckan varje söndag.
Jag ser inte att tiden på kvällarna skulle kunna räcka annars.

Fram till nu har alltid någon av oss varit hemma med honom.
Då är det här med att ha barn mest bara mys herregud vågar jag skriva så det är fan inte alls bara mys.
Spädbarnsår är riktigt slitiga.
Vara hemma med nyss-lärt-sig-gå är nästan ännu mer energikrävande.
Jag menar bara att nu ska vi klara av att vara föräldrar.
Samtidigt som vi båda sköter det här livet vi hade innan vi var föräldrar.
Med arbetsdagar och vardagar och helger.

Det är bara att köra vad annat kan man göra.


Kappa råsiden från loppis,
klänning Indiska
träskor Varuhuset i Arvidsjaur.

6 kommentarer:

Karin sa...

Man får känna att man inte räcker till! Och man får kompromissa på sina principer för att räcka så långt man kan och orkar! Jag är övertygad om att ni gör ett toppen jobb som föräldrar, om det nu gör någon skillnad. Jag känner er inte mer än via din toppenfina blogg. Men jag säger heja i vilket fall som helst: Heja och kram!

Joanna sa...

ja karin, så är det ju.
jag tänkte redan hans första dygn att oj, nu följer ett liv av att alltid känna att jag inte hinner, inte räcker.

och tack för dina ord.
det gör absolut skillnad.
heja och kram tillbaka!

Karin sa...

Bra, för det är bra och du är bra - och jag gillar!

LillaGrå sa...

Är i samma situation - skolar in på dagis nu - och känner likadant.
Hur ska man orka, hinna, klara utav?

Fast man gör ju det på något sätt och förra gången, för 8 år sedan, när jag gjorde det här var jag dessutom ensamstående och fick allt att gå ihop. På något konstigt sätt.

Ulrika sa...

Jamen sånt där undrar man ju över. Hur tiden kan räcka till för vissa familjer. Det jag är räddast för är att jag inte kommer att orka/kompromissa bort det som jag gillar att syssla med, min keramik. Man får se upp, men samtidigt vara medveten om att allt inte kommer att få plats.

Falcon Crest skickad i torsdag, bör vara i en brevlåda nära dig på måndag eller tisdag!

Joanna sa...

lilla grå,
det tänker jag väldigt ofta på.
hur ensamstående får det att gå ihop utan att själva gå sönder.
helt fantastiskt vad man klarar av för sina barn.

hoppas inskolningen går bra.


ulrika,
till att börja med kanske du inte kommer att ha lust med keramiken, men sen kommer du att finna tid.
det tror jag nog.
för det som gör oss glada måste vi fortsätta med, vi blir bättre föräldrar då.

falcon crest, jag längtar efter dig!