2011/01/03

Om att vara mamma.


Torsten vaknade och då fick även jag lov att göra det.

05.20 ville han kliva upp det ville han även mellan 00.15-02.00 så det var en tämligen jobbig morgon.
Jag stapplade ut till köket gjorde välling med honom på armen
13 kg på en arm är tungt.
Alldeles särskilt efter en kort natt.

Frukosten gör jag med honom antingen på armen då får jag kramp.
Andra alternativet är att sätta ner honom på golvet då skriker han och drar i min kjol.
Vill inget annat än att komma upp till mig.
Jag står på samma plats i köket och sträcker mig bäst jag kan efter det vi behöver.

Sen äter vi jag trycker i mig mackan medan Torsten kastar sin på mig.
Hämta sked sätta mig igen hämta mer fil sätta mig igen hämta hushållspapper sätta mig plocka upp vattenmuggen sätta mig.
Resa mig och sätta mig hela tiden mellan mina tuggor.

I morse ett avbrott med bajsblöjebytning.

Torsten har dålig mage jag fick bajs på fingrarna.

Tvätta händer kasta blöja sen åter till frukosten.


När den är över är jag helt matt av Torstens alla frustrationsutbrott och mina förslag på att äta maten och inte kasta maten.

Slut och behöver vila dagen har inte ens börjat än.
Och då börjar tandborstning, ansiktstvättning, påklädning från noll till ytterkläder.

När han sen är på dagis längtar jag så oerhört efter att få hämta honom.
Och höra honom berätta på sitt sätt om allt som är runt omkring oss.
Peka på mig och säga till alla att det här är hans mamma.

7 kommentarer:

Fröken K sa...

Mitt i all misär så är man lyckligast i världen.

Joanna sa...

det är precis så det är.

TuvaMinnaLinn Vintage (a love story) sa...

Nu när jag haft en treåring på besök i två dygn så funderade jag lite över det där.
Hur man orkar.
Men jag antar att det är någonting som bara blir, och att det är annorlunda med sina egna barn än andras.

Fick en liten gråtklump i halsen vid de sista raderna.
Du skriver så vackert.

Joanna sa...

tuvaminna,
man orkar.
man gör bara det.
eller ibland orkar man ju inte och då gråter man på tunnelbanan, men man vänjer sig från första dagen när de mest ligger och gnyr med igensvullna ögon.
sakta sakta stegras behoven och kraven och när man når en treårings vilja har man haft tre års sakta stegring.
så man är väl mer van.

jag var alltid mer trött efter att ha passat mina syskonbarn än vad jag är efter en dag med mitt eget barn.
för att man är mer van helt enkelt.

så du klarar det ska du inte tvivla på för en sekund.

och tack.
dina kommentarer betyder mkt för mig.

spunnet socker sa...

Det finns en fantastisk Jan Stenmarkbild på temat, se översta bilden i länken: http://jalputanh.blogspot.com/2010/12/jan-stenmark.html

Ibland måste man skratta för att orka.

Anna @sweet life sa...

Vad fint skrivet, blev också rörd av slutet.

Joanna sa...

spunnet socker,
stenmark alltså, man kan inte annat än skratta ihjäl sig.

anna,
tack så väldigt mkt!