Torsten somnade alltså i mitt knä.
Sen åt jag lunch och en av mina stora pepparkakor.
Den smakade damm och socker och ett barndomsminne från julgransplundringar fick mig att vilja äta mer.
Vi tog promenaden i solen och sen lekte vi lite.
Bland annat med Torstens 'phann.
Hans elefant.
Lyxen i all denna trötthet är.
Att min lillebror ju bor hos oss.
Tre vuxna på en ettåring, det borde gå att få tiden att räcka till.
(Även om han har sin bäbis gitarren att ta hand om.)
Tack för de fina råden ge mig gärna fler.
4 kommentarer:
Vilken elefant! Jag har lämnat ett råd nu.
Men du, när man har ett så litet barn ÄR man oftast trött hela tiden. Det går liksom inte att komma undan. Felet jag gjorde för elva år sen när jag hade en ettåring var att tro att jag skulle orka så mycket mer än jag orkade om jag bara gjorde rätt (jag förutsatte alltså att jag gjorde något fel) och så trodde jag förstås att tröttheten skulle vara för evigt, eftersom den kändes så evig.
Så om jag får ge några råd så är det väl att du ska vara snäll mot dig själv, inte felsöka i saker du gör eller inte gör, för du gör nog alldeles tillräckligt, utan äta och sova så bra det går och ha förtröstan att den här perioden går över.
Är det så att du misstänker att det finns en diagnos (depression, sköldkörteltrubbel, järnbrist) så ska du förstås söka läkare, men jag tror att man ÄNDÅ måste credda sig själv för allt man gör och vara snäll mot sig. Sänka kraven. Låta någon annan laga maten. Ursäkta om jag varit påträngande här, men du skriver så berörande om ert liv att jag bara var tvungen att lägga näsan i blöt. Stor kram! Susanne
anna eleonor,
visst är den fin.
tjugo kronor på erikshjälpen.
tack jag ska läsa rådet!
susanne,
inte ska du känna att du tränger dig på, jag VILL ju ha åsikter och tankar och råd.
visst känns tröttheten evig när man har barn.
jag hålls uppe av tanken att det inte ska vara så hela livet, efter mer erfarna föräldrars ord så tror jag det också.
jag lagar inte maten alls här hemma, och har inte gjort det de senaste två åren.
(några enstaka undantag.)
däremot tror jag att det är både depression eller iaf nedstämdhet av den mer permanenta sorten, och järnbrist.
lågt blodvärde hade jag efter förlossningen eftersom jag förlorade nästan 2 l blod, jag fick tre enheter blod några dagar efteråt och när jag sedan var på efterkoll var värdet lågt men inte så lågt att de inte trodde att kroppen skulle justera det.
jag tror inte den gjort det.
jag ska lösa det.
men visst är det så att man tror att man ska kunna fixa allt.
och genom att äta två ägg istället för tre, eller dricka ett glas juice istället för fem, helt enkelt bli en pigg och ny människa.
Jag har en sorts permanent eller ialla fall långvarig, lågintensiv depression (dystymi), medicinen är min livlina, utan den skulle jag nog inte orka alls. Den depressionen grundlades under småbarnsåren (fast jag kan se att jag hade tendenser redan innan) Det är så mycket jag känner igen i det du skriver, framför allt kanske att det är svårt när man står mitt i tröttheten att kunna urskilja vad som är vad, av alla måendets olika komponenter. För mig tog det flera år och är väl inte klart än. En del var jobbet, en annan hemlivet, en tredje att jag höll på att gå ner mig i dystymin, vilket skedde gradvis. (idag lever jag med den, och den är mer som ett karaktärsdrag än en sjukdom) Men jag vidhåller att självklander (som nog är en del av depressionen också?) gör det hela värre, för då kommer det negativa tankar som liksom ökar på spiralens snurr. Kanske motsäger jag förra kommentaren nu, där jag så klämkäckt påstår att småbarnsåren ÄR ett trötthetsträsk, men det må vara hänt. Det finns många aspekter. Vill i alla fall framföra att allt du skriver är så fint, och dina bilder gör mig varm om hjärtat! /Susanne
Skicka en kommentar