Mitt fina rådjur i filt.
Och mitt fina halsband som ser ut som lingon.
Får fint illustrera min frågestund till er.
1. Hur gör ni när barnet konstant skriker rakt ut för att få sin tutte (napp) även mitt på dan?
2. Hur gör ni när barnet konstant kastar maten i väggen/på golvet/på er vid varje måltid?
3. Hur gör ni när barnet konstant ber om välling och inte alls vill äta mat?
Och med konstant menar jag väl egentligen emellanåt.
Det känns bara så lätt som att det är just konstant.
/Tacksam för tips.
Obs obs jag förväntar mig alltså inte en övermänniska till son.
Det mesta låter jag ha sin gilla gång och tänker liksom många av er redan tröstat.
Att det går över att det inte är så farligt att han är så liten.
Men ibland tvekar jag och börjar fundera på om jag gör rätt.
Om andra gör annorlunda.
Det är bra att höra att så många tänker samma som jag.
Då kan det alltså inte vara helt fel.
15 kommentarer:
Hej. Jag undrar om du har lust att lägga ditt svar om hur du redigerar dina bilder i ett eget inlägg. Jag glömde spara vilket inlägg det var du svarade om det.
På 1 svarar jag ger honom det, på 2 och 3 skulle jag okcså vilja ha svar... Fast mitt barn är lite yngre än ditt.
På alla frågorna svarar jag distraherar och avleder.
Och ger upp ibland.
Och försöker tänka att det bara är för en period. Snart försvinner det jobbiga beteendet.
När son var liten brukade jag överlag 1: ge honom den - jag tycker personligen att napp är helt ok när som helst när dom är under två.
2. tog undan maten och satte honom i badkaret och sa: plaska på. sen hade vi vattenkrig.
3. där går jag bet. son var inte så förtjust i välling vill jag minnas.
jag minns dock allt för väl den där känslan av "amenvaf...". det går över.
HAn är liten, ge honom nappen, det spelar ingen roll. Ta bort honom från maten, han är nog inte hungrig.
Ge honom välling, men inte som ersättning till mat(om det går) Ofta är barnen inte hungriga de har småätit lite av varje. Ge honom mat han tycker om. det gör inget om det är samma varje dag under en period. trösta dig med att alla dessa problem snart är historia. Ni har världens gulligaste, gladaste pojke.
1. Jag har en 16 månaders. Jag tar ur nappen ur munnen när hon inte tänker på det, om hon har roligt eller är koncenterad. Då vet jag att nappen inte är i munnen konstant så när hon vill ha nappen får hon den.
2. Det beror på vad det är för mat.
Hon får kasta ris & pasta sånt som inte ger bestående fläckar. Om det är köttfärs på tallriken tar jag ifrån henne den och ger henne en sked att slänga istället eller bara lite pasta utan färssås.
3. Jag skulle nog inte ge välling istället för mat. Men vet jag på kvällen att hon ätit lite under dagen så ger jag extra mkt välling.
På sådan här frågor finns inga sanningar. Bara småråd på vägen så
finner man sitt svar.
/ Johanna Toras mamma
3.
Heja farmor!!
Hej! Nu är ju min dotter bra mycket äldre än din Torsten men jag ska försöka komma ihåg hur jag gjorde runt den åldern.
1. Tutte fick hon alltid närsom hon bad om det (förutom på natten, då aldrig, bara vatten)ända tills den dag jag bestämde mig för att sluta amma. (Napp i bemärkelsen riktig napp gjord av plast och inte av mammatutte ville hon aldrig ta, så där har jag inget att tillföra.)
2. I den åldren tror jag att jag bara markerade genom att säga Nej man får inte kasta mat, men sen inte gjorde så mycket av det förutom att försöka byta "samtalsämne" snabbt som attan. Det är iofs så jag gör med det mesta, pratar henne förvirrad och distraherad. Jag vet inte om det hjälpt, men hon har iaf fått bra ordförråd ;-) Nu när hon är äldre så säger jag till på riktigt (argt alltså) och gör hon det igen så ryker maten (nej jag svälter inte mitt barn, hon brukar inte börja hålla på så om hon inte redan är mätt).
3. Välling var hon inte heller så förtjust i men rent generellt så tror jag att om hon ville ha något annat så fick hon inte det då, så att hon inte skulle tro att man kan hålla på sådär när det redan står mat på bordet. Men en stund senare när den direkta kopplingen inte fanns där längre så fick hon om hon ändå inte ätit sin mat. (Men är inte säker, kan vara en efterkonstruktion från min sida.)I den åldern var min dotter rätt så glad i mat så jag vet inte riktigt med fråga 3, minns inte riktigt.
Farmor svarde ungefär som jag tänkte. Når vi äter och Elsie börjar gegga med maten frågar vi om hon är mätt (det svarar hon inte på) och sen tar vi odramtiskt bort maten. Efter en stund brukar hon vilja äta mer och då kan hon få sitta i vårt knä och äta lite och sen plupp så sätter vi ner henne i hennes stol och då äter hon ibland upp resten av hennes egen mat som vi då ställer tillbaka framför henne. Gör hon inte det så få det vara. Hon säger till om hon är hungrig senare.
Farmor svarde ungefär som jag tänkte. Når vi äter och Elsie börjar gegga med maten frågar vi om hon är mätt (det svarar hon inte på) och sen tar vi odramtiskt bort maten. Efter en stund brukar hon vilja äta mer och då kan hon få sitta i vårt knä och äta lite och sen plupp så sätter vi ner henne i hennes stol och då äter hon ibland upp resten av hennes egen mat som vi då ställer tillbaka framför henne. Gör hon inte det så få det vara. Hon säger till om hon är hungrig senare.
Ännu en gång känner jag mig manad att gå tillbaka och förtydliga min tidigare kommentar (herregud, jag måste börja tänka igenom vad jag skriver):
Appropå fråga ett, så menade jag inte att vi ammade så länge som till Torstens ålder (vi slutade väl i 9-månaders åldern eller nåt sånt), jag försökte bara hitta något att jämföra med eftersom jag inte har någon napperfarenhet alls. Jag bara tänkte att han är ju så liten, det är nog inget att oroa sig över. Troligtvis så hade jag låtit Ester ha napp när hon ville i den åldern.
helt plötsligt går det över. jag trodde att vi aldrig mer skulle få sitta ner och äta i hyfsad lugn och ro, att allt kastande och slagen och nypen (ruskigt otrevligt, värsta monsterbarnet kändes det som) bara skulle fortgå.
men nu åker sakerna nästan aldrig i golvet och det var länge sen jag fick mig en hurril (peppar peppar).
så det går över. det gäller bara att försöka behålla förståndet tills dess.
kram (till torsten också)
2)Om du inte tycker att slänga mat omkring sig är ok,( det gör nog ingen ute i det sociala livet heller och dit ska han ju...UT) så är det där din gräns går, ett konsekvent Nej och ingen stor affär av det hela. Barn behöver ofta fysiskt visas för att de ska förstå, hålla handen/ skeden samtidigt som man säger nej tex. Inga lååååånga, tjaaaaatiga förklaringar, då stänger de öronen och resultatet blir en sönder gnatad unge som slutar att lyssna...Det här slängandet ger uppmärksamhet och kan därmed fungera som en förstärkare av beteende, så mitt råd är att tänka efter och vara försiktig med vad man uppmärksammar och hur man gör det.
När man tillrättavisar ett barn så ska man alltid, ALLTID ge ett alternativ. Vad är ok att slänga i golvet? Jag vet inte hur gammal din son är, men han låter som en 1- 1,5 åring i sin pröva utforska stadie. En mini vetenskapsman! Låt forskaren testa prylar som är ok inom Dina gränser EX kan det i varje fall för mig vara ok att slänga avtvättbara leksaker i golvet. A win win situation med ömsesidig respekt och samarbete
3) Vet inte, ha välling som efterrätt efter att barnet provat ,smakat på allt,kanske?
Småbarn har otroligt lite att makt över. Det är sin sömn, sin mat och kiss/bajsandet. Gå inte in i laddade situationer i ngt av dessa. Bäddat för maktkamp och låsta positioner och att det på allvar blir en GREJ av det.
Lita på din inre föräldraröst, den guidar dig rätt. Respektera dina gränser och visa dem vänligt men bestämt. Bland det värsta ett barn kan råka ut för är dubbla budskap så våga vara tydlig.
Du är ditt barns främsta förebild.Det kommer att bli bra.
Distraktioner kan väl funka till en gräns för de riktigt små men jag tror att det var Jesper Juul som sa att det kan få en ruggig konsekvens för föräldern, en monsterunge som kräver distraktioner/avlednings manövrar så fort det är ngt.Lite curling varning. Det är ju även detta vi stora som små ska lära oss att hantera: besvikelser, frustration, ilska, sorg och som jag ser det är det tufft, men nödvändigt att hitta verktyg till att hantera alla negativa erfarenheter i sig själv och med stöd och hjälp av trygga vuxna som vägvisare.
Skicka en kommentar