När vi var och såg utställningen Modemakt – 300 år av kläder på Nordiska museet.
Pekade Torsten flera gånger på diverse tjusiga klänningar och sa.
Mamma.
Senare belönade jag honom med allt han ville ha.
Och är det inte märkligt.
Hur en röst kan göra så mkt.
Jag vet att det låter hårt men det har hänt att jag ändrat uppfattning om en människa.
Efter att ha hört rösten.
Och att jag ofrivilligt tilldelar vissa attribut.
På folk med en viss sorts stämma.
4 kommentarer:
Torsten satte det direkt.
Välartad son, I say! Kul att du använder knappbroschen du fick i utbyte mot de vackra örhängena jag fick av dig! Känner mig mycket exklusiv med dem på!
anonymen,
han är inte dum den där torsten inte.
ulrika,
sannerligen.
knappbroschen är en av mina favoriter, jag har den flera gånger i månaden.
själv såg jag en bild på dig för ett tag sedan där du bar just de örhängena och jag hann tänka "åh fina såna vill jag också ha!" innan jag insåg att det ju var jag som gjort dem.
ha! underbar självkritik.
Haha!
Skicka en kommentar