2009/10/29

Om mammanerverna och klenhjärtat.



Torsten har börjat gråta.
Tröstlös gråt han gråter sig bortom kontakt och det är så obehagligt.
Utmattande och nervöst.

Han gråter väl för att han har ont i magen?
Vi är bortskämda han gråter inte särskilt ofta den här jobbiga gråten som jag talar om nu.
Har varat sedan i går kväll och varit totalt.
Tre gånger.

Jag känner mig ändå fullkomligt utmattad och darrig av oron.
Jag är inte bra på att vara mamma jag är så himla orolig av mig.

Utåt.
Mot Torsten.
Försöker jag dölja det och vara så lugn jag kan.
Prata sakligt men mjukt.
Inte hetsa upp mig för mkt.
Min käraste kanske invänder jag vet inte men jag är iaf inte i närheten lika orolig utåt.
Som jag är inåt.

Och så tänker jag på hur mkt oro man ska utsättas för.
Att gråten inte är i närheten av det värsta vi ska genomgå.
Inte heller att det finns något slut-datum för den, för oron.
Den varar resten av livet gissar jag iaf för mig jag vet hur jag är.

10 kommentarer:

Tant Grön sa...

Ja så är det ju, det slutar aldrig. Ibland önskar jag att jag var en fisk eller nåt :-) Ang. gråten, har ni provat minifom? Ifall det är gaser.

Joanna sa...

han får såna droppar och har fått sedan vecka ett.
eftersom han äter bröstmjölksersättning och kan bli lite trög i magen utan dropparna.

men förmodligen är det magen, när gråten lättar blir det bra mkt bättre när jag lagt ner honom på rygg.

Tant Grön sa...

Jag vet att det här verkligen inte är lätt, men jag tror stenhårt på att lugna föräldrar ger lugna barn, och även om du tycker att du inte visar din oro så spelar det tyvärr ingen roll, för sådant känns och märks ändå. Undrar hur många som skulle skaffa barn om man berättade om allt jobb och all smärta, ha, ha. Fast allt det där vägs ju upp av kärleken, men den är lite mer svårförklarad, eller omöjlig att förklara, för du kan bara inte föreställa dig den, du måste uppleva det.

Det jag kan trösta dig med är iaf att gråten går över, ett tag iaf, hi, hi.

Har du bärsele eller bärsjal? Det hjälpte mig mycket med Storgulliganen som skrek jämt och ville ha närhet, då fick hon sitta där på magen, nära. vi gick också många sena kvällspromenader och tidiga, väldigt tidiga morgonpromenader med Storgulligan för att skrek så dant, men vagnen gillade hon och att åka bil :-)

Alma sa...

oh ja. gråt som inte går att trösta har vi haft ocxå, framförallt för en månads sen ungeför. det finns en veteskaplig lista över veckor i bebisars liv som är utvecklingsfaser och därmed oxå jobbigare ochsåvidare, kan vara en tröst, var det för min vän vars pojke bara skrek och skrek. men inte för alla. och så skulle jag tipsa om sjal, men det ser jag att tant görn redan gjort. kram

Anonym sa...

Åh! Det skär i hela kroppen när ens goa lilla bebis bara gråter och gråter och ingenting man gör verkar lugna. Min bebis var så för några månader sedan, (när han var 4 månader). Han bara grät och grät, det hjälpte inte med mat, eller med att han låg nära i famnen, eller att storasyster sjöng, det var så synd om honom. Men det gick över efter några dagar, sen var han sitt vanliga glada bebisjag igen.
Det var säkert något med hans utvecklingssprång (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917429055X) det är nog denna bok Alma har läst.
Det är nog bara att bita ihop och härda sitt modershjärta (inte för att det går, men ändå) och försöka intala sig själv att det är meningen att ens lilla bebis skall ha sina mindre glada dagar, precis som vi vuxna har.
/annika

Joanna sa...

tant grön,
det är oftast inte under själva hans gråt som jag får ont i hjärtat.
då vill jag mest bara vara en klippa för honom.
eller jo jag får ont i hjärtat med det är efteråt när jag tänker på allt annat som det innebär att ha ett barn som gör att jag blir darrig.

vi har en bärsele men han är för nyfiken för att vilja vara i den nu.
och de gånger han har gråtit så här (alltså, det är bara tre gånger än så länge) så har själva bärandet inte gjort någon skillnad.
han kan sitta i min famn och helt plötsligt börja gråta och bara fortsätta gråta tills det övergår till hysteri.
varje gång det slutat har det gjort det i samband med att han får ligga själv på sängen och jag bara sitter bredvid honom.
jag tröstar ju och rör vid honom, men just det där att han vill ligga själv.
har jag tagit upp honom då har han (den enda gången det skedde) börjat gråta igen och lugnat ner sig så fort jag la ner honom igen.
det var på nattåget och det krängde väldigt mkt både jag och min käraste började må illa så då tänkte vi att kanske även han gjorde det.

alma,
vi är ju så himla bortskämda än så länge.
torsten är ett riktigt nöjt barn och många äldre med erfarenhet av barn blir också förvånade över hur lugn han är.
men jag tänker alltid att det bara är just nu och att det när det väl börjar komma gråt och sömnlösa nätter blir vi helt chockade för vi har hunnit vänja oss vid räkmackan.

Joanna sa...

annika,
jag anade redan innan jag blev mamma att det där med att härda hjärtat skulle bli en av de jobbigaste grejerna.

intressant bok.
för även om jag haft många småbarn runt mig har jag ingen aning om när saker och ting brukar komma.
som att torsten lyfte nacken redan på bb.
vi bara jaha? men kanske det ska vara så då?
eller att han varit en mkt närvarande bäbis och pratar så att våra öron nästan blöder (fast det gör de ju inte, ens bäbis pladder är som sockervadd för öronen och hjärtat).

kanske ska köpa den, bara för att se när olika saker vanligtvis börjar utvecklas.

Malin sa...

Det här är säkert helt fel kommentar, men imorse fnissade jag glatt åt Delicatos reklam och tänkte just på den ständiga oron man har...med hopp om att du kan fnissa lite också...http://twitpic.com/nhqat

Joanna sa...

haha malin,
den reklamen är så himla härlig.
och för att stilla oron äter jag alltid en extra.

Tant Grön sa...

Jag fick mardömstankar redan när Storgulligan låg i magen, typ hjälp! vad har jag gett mig in på, from nu kommer jag oroa mig för diverse hemskheter som kan hända mitt älskade barn. Jag tänkte på mig själv som tonåring, allvarligt, hur överlevde mamma det, hon var ju dessutom ensamstående, ingen att dela oron med, hua så hemskt.

Läste hos Elsa om lampan, att hon ju skulle lägga den i sitt pressentskåp, var lite fräck vettja och fråga om hon inte vill ge den till dig :-)