Om att bli mamma igen.

Det här med ett till barn.
Jag är så öppen för det nu.



Jag hade aldrig svårt att ta till mig Torsten men det var ingen överväldigande kärlek från första sekund.
Mkt antagligen för att det är så ofattbart det där som händer.
Att det läggs ett barn på ditt bröst och helt plötsligt är du en mamma.
Det tog helt enkelt bara lite tid för känslorna att hinna ikapp.
Hinna fatta.

Jag kände alltid att Torsten var min, att jag ville lära känna honom, men det tog lång tid innan jag såg mig själv som en mamma.
Innan jag ens sa "mamma" om mig själv när jag pratade med honom.

Den här gången är det som att mamma-hjärtat redan är öppet.
Och in träder Kaj.

Ända längst in från första dagen klev han, där inne där Torsten är.
Jag ligger i timmar i soffan med en naken Kaj mot min nakna hud och bara är.
Eller ser på teve, eller har Torsten vid min sida, och fikar.
Bara han ligger där nära mig, det är så jag vill ha det.
På morgonen när jag stiger upp och tar över efter nattvakande make är det som att vara barn och få födelsedagspresenter.
Underbart och roligt och det enda man vill göra.

Och alla förändringar.
Torstens reaktioner, de har varit rätt lugna, små halvhjärtade utfall mot brodern men som vi ser väldigt tydligt bara är till för att testa.
Det syns i hans ögon att han egentligen inte vill göra illa.
Men mest kärlek, många ömma pussar och försiktiga stryk på kinden.
Han säger att han får ont i öronen när Kaj gråter, vi förstod att han egentligen blev väldigt orolig och fick ont i magen, så han fick ha hörselkåpor på sig varje gång han tyckte det blev jobbigt.
De har han inte använt på flera dagar nu.

Och tiden som försvinner i att mata, byta blöja, mata.
Jag väntar på att rutinerna ska infinna sig, på att vi ska vänja oss vid att de är två nu, på att det inte ska ta fyra timmar för hela familjen att mobilisera sig till utgång.

Tack för era gratulationer, jag blir djupt rörd och alldeles varm inombords av att ni glädjs med oss.
Tack!