Om hur han styr och ställer.

"Nä mamma pata, baja ja pata."
"Pappa måtte singa tysst, faktiss."

Och så fort vi passerar en markis vill han hissa ner alternativt upp den.
"Måtte hissa maa-kiiisen!"
Försök säga nej till honom, oj oj oj.

Om dagarna som inte spelar någon roll.

Jag var tvungen att kolla på text-tv vad det var för dag i dag.
Dagarna har slutat spela någon roll, vi gör det vi gör oavsett veckodag.

Min käraste arbetar alla veckans dagar, och kan vara ledig en tisdag lika gärna som en lördag.
Det gör så klart ännu mer att dagarnas namn inte längre spelar någon roll och en dag som denna.
Fredag.
Har inte lika mkt härligt nu är det helg-känsla över sig.
(Särskilt inte som min käraste började jobba igen i dag och ska göra det hela helgen.)

Jag önskar att arbetsveckorna inte behövde vara lika uppstyltade.
Ibland har jag energi (haha, jo det är sant) att arbeta mer än fem dagar.
Det kan vara något som jag gärna vill göra klart på jobbet och då kan en helg kännas lite oläglig.

Tänk vad fria vi skulle känna oss om vi fick portionera ut våra arbetsdagar själva, bara summan varje månad blev rätt.
Jag hade hellre arbetat tio dagar i rad för att sen får vara ledig fyra.

Men det är klart, det kan bli svårt att hålla möten och sånt om alla aldrig är på jobbet samtidigt för endel har åkt på helg redan på tisdagen.

Om den ständiga humorvinklingen på män och sex.

Filmen Nio månader med Hugh Grant gick på teve i eftermiddags.
Är det inte rätt tröttsamt med den lite humoristiska vinklingen av mäns ständiga iver efter sex?

Hon gravid och bara "okej, nu efter två månader mår jag inte illa längre och brösten gör inte ont så jag tänkte att eftersom vi inte haft sex på dessa hela två månader kanske vi kan ha sex igen redan i dag?" och han bara:
Notan!

Måste det vara så roligt?
Är det roligt? Missar jag poängen med min ihopsnörpta mun?
Männen kan ju inte heller tycka att det är roligt i längden att alltid framställas som så.
Sex i första hand, alltid och för evigt.

Om allt vi åt i går.

I går gick vi på stan med min syster och ena systerdotter.
Vi åkte ända till Karlaplan för att köpa Pärlans goda kolor.
Och upptäckte först när vi kom fram att de flyttat till St Eriksplan!

För min syster och systerdotters del innebar det att åka tillbaka samma väg som de kom, men tillslut fick vi våra goda kolor.
Torsten blev precis lika såld som alla vi andra.
(De är redan slut.)

Sen var det tänkt att eftermiddagen skulle bestå av museibesök och mer fika och efter stros en middag innan deras tåg norrut gick.
Kl två kastade jag däremot in handduken och de två besökarna fick klara sig själva.

Om de fina tipsen och goda råden.

Tack, fina ni!
Tack för att ni tar er tid att analysera och dela med er.

Om jag samlar ihop alla råd och jämför med mitt liv, är väl det enda som egentligen riktigt saknas motion.
Torsten sover bra, och har gjort det hela sommaren (tack och lov!).
När han var bara månader gammal sov han hela nätterna, och sen gjorde han det inte.
Småbarns sömn är väl lite som vädret, omöjligt att förutspå och alltid i förändring.

Jag tänker prova mig fram bland era husmorstips och hälsokostpreparat.
Acceptera att jag är utmattad, att jag bara ska göra saker som jag har lust till.
Det är bra råd.
Och sen bara inse fakta: ta dig i kragen och börja motionera, människa!


(I det rosa rummet blir mina ögon väldigt gröna, borde kanske alltid låta dem kantas av rosa, inte lika fint kring ögonen kanske, mer som tröttast i världen eller festat hela natten.)

Om att aldrig orka.

Hur gör ni för att orka?
Orka saker.
Orka saker som att städa, leka med sitt barn, träffa vänner, eller någon enstaka gång rensa i garderoben eller annat valfritt skåp som alltid behöver rensas.

Jag börjar vara så less på denna ständiga trötthet, den har varat i två år utan att kännas lättare.
Redan när jag vaknar är jag trött, när jag ätit frukost vill jag helst lägga mig i soffan och vila.

Jag tänker ofta på saker jag vill ta mig för, åka iväg på utflykt eller organisera i skåpen.
Besöka museum eller gå långa upptäcksfärdspromenader i andra stadsdelar, åka till lekparker längre bort eller gå på bio en kväll.
(Okej, bio vlll jag egentligen inte gå på, men det kanske har att göra med prioritering, hade jag överskottsenergi och tid i mängder kanske bio skulle kännas som något kul och inte bara tidsstjälande.)
Alltid slutar det med att jag skjuter upp det till en annan dag.
När jag är piggare.
(De kommer aldrig.)

Jag får snäll tröst från folk, de säger "du är småbarnsförälder, det är tröttsamt" men jag börjar tänka.
Att visst borde jag orka någonting i alla fall?
Inte med hjärtklappning stoppa in tvätt i tvättmaskinen.
Eller klä på mig med största möjliga kraftansträngning.
Knappt ens orka krama om min käraste när vi passerar för det hindrar mig ju från att störta i soffan.

Läkaren gjorde två tester.
Om jag hade nog med järn och om jag hade problem med bukspottskörteln.
Och när det inte var fel på något av detta så var jag så klart frisk och kry och avbockad i hans bok.

Inte kan jag äta så fel att jag orkar så lite, och inte kan jag väl vara så överviktig att jag vill svimma så fort jag reser mig upp?
(Okej, lite överviktig men det finns ju runda hurtbullar också, jag är verkligen bara inte en av dem.)

Tar ni er bara i kragen, eller är jag den enda som är så här trött?

Om den nya stilen.

Det är enkelt att tvätta håret nu, och det går inte komma ifrån att tiden framför spegeln är en aning kortare nu utan håruppsättningen.

Men när jag inte hinner (ids) göra vågor av luggen eller en sån där liten snirkel.
Då ser jag mig i spegeln och vem är hon i page och klänningar från Indiska helt plötsligt?

Jag känner inte igen mig.

Om tapeter och färgskalor.

Tapeter från förr.
Jamen, behöver jag säga nåt mer?

Om min älskade höst.

Insåg hur sant detta som jag skrev till en vän i ett brev är:
"Hösten är min bästa tid, då skiner jag upp och får tillbaka all den energi som under resten av året gömmer sig under en sten."

Jag vet att inte alla är redo för höst än.
Jag vet att det finns några som rent av skulle behöva fler varma soldagar.
Men hösten gör mig glad.

Att känna den friska doften av kall luft, öppna fönstret och få det lite svalt.
Höra löven i träden som förbereder sig för höst, och se hur himlen sakta blir kallare och klarare.
Jag vill genast klä på mig basker och halsduk och gå på långa promenader och upptäcka nya saker.
Museibesök i massor med vänner och nya bekanta, bjuda hem folk på soppa och rostat bröd och tända ljusen medan vi samtalar och värmer oss under filtar.

Hösten gör mig lycklig.
Jag älskar hösten.

Om min nya frisyr.

Ja nu kanske det inte syns så jättebra, men låt mig berätta: det är en page.
Efter ca tre år av "kanske ska jag klippa page igen?" ledsnade jag till slut på min velighet.
Och inspirerades så pass av Alexandras drastiska klipp att det i dag äntligen fick vara nog.

Men hur såg jag ut innan?
Låt oss repetera.


Långt hår som nästan aldrig var utsläppt.
Oftast en stor valk i nacken, eller som bilden ovan visar: några snirklande hårslingor uppsatt med ett tjåg hårnålar.

Sen ska jag göra frisyren mer min egen.
Kanske fluffa den lite mer, låta lockarna synas bättre, eller göra rejäla vågor vassa som knivar.
Det är alltid lite ovant när frisören fått fixa.
Även om det är fantastiska Retroella.

Om tvååringens kalas.

Torsten tyckte att tårtan jag gjorde var fin.
Och presenterna var så fina att några fortfarande är oöppnade – glädjeextas.
Min mamma bakade bullar på förmiddagen (åh vilken lyx).

När jag försökte fota födelsedagsporträtt kom Hajpojk'n på besök.
Nu ska han gunga med sin mormor och jag.
Jag ska göra något enormt drastiskt.
För att vara jag.

Om tvåårsdagen.

I dag fyller vår lilla sparv 2 år.
Två!
Wow.

Jag försöker komma ihåg hur det var att bära honom.
Vänta på honom.
Det var mkt trevligare när han väl var på utsidan, allt det andra kan få ligga kvar i dåtiden.

En sammanfattning med att ha barn i förhållande till att inte ha det är.
Man skrattar varje dag, hur trött man än är, hur bråkigt det än har varit.
Minst ett skratt varje dag.

Om nya kläder och irriterande budgivningar.

Jag har köpt nya kläder.
På halva reapriset jag var så nöjd över alla mina klänningar.
Samtliga som jag tvättat har nu krympt och är inte alls längre behagliga just nedanför knä-längd.
Ååh jäkla tvättråd, att jag aldrig kan följa dem.

Och så försöker vi köpa lägenhet.
I går hittade vi än en gång en vi kunde tänka oss bo länge i.
Jag blir nästan lika irriterad (och förvånad) varje gång vi inte vinner.
Jag bara "men va? VI ville ju ha den, vi bestämde oss för den, vadå ÖVERBJUDNA?".

Bostadsköer passar mig mkt bättre.
Där handlar det inte om vem som har mest pengar, utan mer rättvist om vem som var först i kön.

Om hajpojk'n.

Det här är Hajen, han är läskig, ni kanske inte tycker det än men då har ni inte sett hans gap.


WAAAH säger han, på ett otäckt sätt.

Om Umeå.

Jag har ätit rullpizza, gud vad det är gott.
Jag har träffat vänner, nya och gamla så himla roligt det är att få näring till själen.
Jag har shoppat alldeles för mkt, var tvungen att shoppa även en väska för att få hem allt det andra som shoppats.

Mitt barn leker sig lycklig med kusinerna och jag själv blir så väldigt varm av att se.
Hur hans pussar och kramar besvaras, och hur de hjälper och skyddar och busar med honom.

På fredag åker vi hem, fadern till barnet håller på att gå sönder av saknad.
Han är gjord för att vara med sitt barn.
Då visar jag er bilder, jag var smart och lämnade datorn hemma, vad ska man med en sån till på semestern?

Om en på tok för liten klänning.

Jag köpte den i vintras på etsy.
Och hur mkt jag än vill, så passar den mig ej, passar som i storlek för i stil är den min dröm.

Är det kanske någon av er som vill köpa den?
300 kr kanske? (Högre pris är naturligtvis inget jag avböjer.)
Det tar emot att lämna in den på vanlig klädinsamling och vi vet ju alla hatkärleken till Tradera.

Här är beskrivningen från etsy:
Bust: 38”
Waist: 31”
Shoulders: 16”
Arms: 5”
Total Length: 42”

Designer: Astor
Condition: Near excellent, but there is some very minor wear to the dress in several areas. On the collar, under one arm ,and on the back there is some extremely faint dark discoloration, all shown above. Also there is one tiny knit in the fabric on the top shoulder.

Om vinsten och om insikten.

Det blev många guldkorn.
På hemfärden en hemsk insikt om hur skör tryggheten är.
Ena sekunden på bilfärd genom vackra Västerbotten, den andra i helikopter till sjukhus.

Kan inte sluta tänka på de avklippta tallarna.
På bilbarnstolen i baksätet.
Och på hur självisk jag känner mig som är glad över att vi inte kom först dit.

Om loppisrunda med förväntningar.

Nu åker vi på loppisrunda kring Vindeln.
Inte utan vissa förväntningar, inte utan risken att då känna sig besviken.

Men det blir oftast fynd - nu åker vi!

Om den stora tavlan.

Jag köpte en tavla på nätauktion och visst står måtten där men inte läste jag dem så noga.
(Öht.)
Så den var en smula större än jag trodde, cirka dubbelt så stor faktiskt.
Men jag är mkt förtjust i den, och utsikten från vår lägenhet kommer jag sakna den dag vi inte längre bor här.

Om skärpen.

Midjan är ingen skärpmidja längre och kommer den någonsin att bli det?
Jag har skärp som behöver användas!