Om rutiga resväskor.

Se så glada resväskor!
Från Asos, på rea dessutom.

De tvingar en nästan att enbart resa med ångtåg eller i gammal sportbil (gärna mörkgrön med vita däck).

Om något-lista.

Något som väckte mig: en kompis ett-åriga son i Umeå som lekte med hennes mobil.
Något jag ätit: Tre limpmackor med ost på.
Något någon sagt: Är jag en vuxen?
Något som jag sagt: Nej, du är ett barn.
Något jag önskar mig: Materiella saker som jag inbillar mig kommer att göra mig snygg och lycklig.
Något jag saknar: Långa härliga promenader.
Något jag druckit: Te och saft (jordgubb dessutom, jag avskyr egentligen jordgubb men nu var det gott).
Något jag gjort: Suttit i fåtöljen med min sjuka (men oerhört pigga) sjukling till son.
Något jag hade på mig: Grön och väldigt mjuk klänning.
Något jag tänkt: Kan man föda barn samtidigt som man har magsjuka?
Något jag luktat: Inbillad spya från gårdagens kaskader.

Om sjukdomarna.

Gårdagen avslutades med en kaskadspya från sonen.



Det är ju helt otroligt vad det kan spruta, vi är väldigt oerfarna inom detta område (tack och lov) men nu undrar jag mest – borde inte en höggravid kropp vara förnuftig nog att undvika falla för smittan?
Eller kanske undvika att gå in i förlossning medan spysjuk?

Är det något jag inte vill, så är det att föda med magsjuka.

Om att ge sitt barn mat.

Det första argumentet för amning man får höra, som inte handlar om barnets hälsa (det vet vi väl ändå vid det här laget att barnets hälsa kan bli precis lika bra utan modersmjölk?).
Är den att det är så praktiskt.
Att man har maten med sig.
Nu har jag aldrig ammat så jag vet inte alls hur praktiskt det är, men min tanke är ändå att det väl måste vara lite begränsande också?
Att man måste hitta en plats att amma på, att man kanske inte kan ta fram bröstet mitt på gångstigen om det är kallt eller blåsigt ute.

Vi gav Torsten ersättning och vissa gånger när han blev panikhungrig var det så skönt att bara kunna ge honom en flaska fast vi var mitt i en rask och stressad promenad till att hinna någonstans.
(Kanske går även när man ammar, som sagt, jag vet inte.)
Jag tyckte att ersättning var väldigt praktiskt.
Att min käraste kunde vara den som steg upp och gav mat om jag var för trött.
Eller kanske satt på toa?

Fast Torsten var visserligen ett väldigt lyxigt barn, som tyckte att kall ersättning var precis lika god som varm.
Vi hade iaf alltid en termos varmt vatten i skötväskan så vi hade alltid maten med oss.

När jag väntade Torsten hade jag långt innan jag ens blivit gravid ganska svårt att tänka på amning.
Det gav mig nästan fysisk smärta i bröstvårtorna, ungefär som såna man får om man tänker sig att någon skulle ta en osthyvel och hyvla över dem.
Därför lät vi det vara väldigt flytande, beslutet om hur vi skulle ge honom mat.
Jag hade i åtanke att alla mina försvarskänslor ang. mina bröst kanske skulle ändras när det låg ett barn på mitt bröst, och att barnet kanske inte alls skulle kunna äta från en flaska eller ens bli koppmatad.
Så vi sa hela tiden.
Och jag kände hela tiden.
Att vi ser vad som händer, vi provar allt.

När han sedan var ny och vi låg på bb kom en snäll äldre kvinna till oss och visade de olika sätten.
Torsten åt från koppen utan problem.
Och han gillade att suga på flaskans napp.
När vi försökte ge honom mitt bröst blev det aldrig något självklart grepp om bröstvårtan för honom, den kampen hade vi kunnat ta, och han hade fått vara hungrig några dagar eftersom det aldrig riktigt kom någon mjölk på den vecka jag ändå gav bröstmjölken en chans.
Men varför ta upp en kamp när modern inte vill, och barnet klarar andra alternativ bättre?
Men jag provade pumpa, jamen för att om maten ändå fanns i mig kunde vi ju ge honom sån.
Om än i flaska.

Min försvarsinställning gentemot brösten var däremot precis lika stark som innan.
Jag fick tvinga mig själv att trycka på start-knappen till bröstpumpen, blundade och räknade ner och sen stålsätta mig för att inte stänga av på en gång.
Det fick mig att känna mig fången, utelämnad och som att min kropp fortfarande inte var min.
Efter nio månader av foglossning, karpaltunnelsyndrom, samt mystiska utslag över hela kroppen som kliade som tortyr, var jag i stort behov av att få ha den just bara för mig själv.
Så vi fortsatte med enbart ersättning.
Tanken att det skulle vara mindre praktiskt har aldrig slagit mig.

Den här gången känner jag mig inte lika rädd för amningen.
Den här gången ska jag till och med ha det som alternativ nummer ett.
Inte alls för barnets skull, jag vet att barnet mår lika bra av ersättning, och med ersättning vet man dessutom precis hur mkt barnet ätit och det sover ofta bättre med ersättning i magen.
Nej, utan för min egen skull, för min fåfängas skull och för att jag vill att livmodern ska få mer hjälp att dra ihop sig.
För att någon ska suga ur mig energidepåerna jag har ett sådant överflöd av på kroppen (om det nu blir så, är det någon som skulle gå upp i vikt av amning så blir det jag, viktuppgång är det jag gör riktigt bra).
Även om råden från min sjukgymnast jag hade förra graviditeten fortfarande ringer i öronen, att har man svår foglossning ska man tänka på att den blir kvar i kroppen så länge som man ammar.
Eftersom de ämnen som ger foglossning dröjer sig kvar iom just amningen.

Men även denna gång får vi helt enkelt se.
Ändra oss efter det som funkar bäst.
Livet brukar bli lättare då.

Om att ta sig.

I går var jag hos barnmorskan.
Jag fick vila resten av dagen, för att ta sig dit är väldigt påfrestande på fogarna.



Och så hade jag stora skor som jag köpt på loppis utanför Vindeln.
43 istället för 39, det var varmt och skönt och rymligt.
Väldigt rymligt.

Jag går ut högst en gång i veckan nu för tiden.
Förra veckan var vi bjudna på middag hos min svägerska med familj.
Vi gick från busshållplatsen och jag höll knappt på att klara det hela vägen (vi tog taxi hem).
Samma sak i går, när jag skulle gå hem från barnmorskan fick jag först vila i en timme på sjukhuset, om det inte vore för att det gör ont även att sitta på en stol länge hade jag nog stannat där en timme till.

Efter såna strapatser får jag måste-stödja-mig-mot-väggarna/borden/stolarna-ont.
I minst två dagar, om jag tillåts att enbart ligga stilla.

På ett knäppt sätt känns det lite bra, att det gör så ont av att jag har rört på mig.
Då påminns jag om att jag faktiskt inte kan annat än att stanna hemma.
Att jag inte är lat eller smiter undan, att det min kropp orkar är det lilla att ta sig mellan sängen och soffan och med myrsteg till köket emellanåt.
Jag måste känna smärta för att kunna känna att jag är berättigad till lugnet.
Guså korkat.

Om min favoritmat/sysselsättning/tidning.

Fina frugan frågade.

Favoritmaten:
Spaghetti och köttfärssås
Kyckling i purjo- och ädelostsås
Röror av olika slag, som exempelvis smakar curry eller spiskummin eller vitlök

Och så gillar jag en bit rött kött emellanåt, med klyftpotatis och Lohmanders bearnaisesås tillsammans med ett glas rött vin en fredag eftermiddag efter en lång vecka.

Favoritsysselsättningen:
Jag gillar verkligen att sitta vid datorn med uppdrag att formge något
Köpa en tidning och slå mig ner på fik och lyxläsa
Bläddra bland gamla kläder och fundera över vem som burit dem (och hitta en pärla som sitter som ett smäck på mig)

Favorittidningen:
Damernas värld
Jag försökte komma på några fler, men jag har ingen som jag stadigt återkommer till annat än just Damernas värld.
Går jag på bibliotek bläddrar jag gärna i olika arkitekturtidskrifter, och möjligen någon utländsk modetidning men just de sistnämnda tycker jag är lite jobbiga att läsa för att man måste bläddra så himla mkt och hålla upp flera kilo reklam samtidigt.

Filter är en bra tidning att ha på toaletten.
Då kan man läsa ett reportage per nr 2-gång (om man inte avbryts av barn som bankar på dörren och säger "mamma får jag komma in, mamma får jag vara här, mamma vad gör du?).

Om det materiella.

Åh nej, det är på rea nu.

Och jag har inte en spänn över, jäkla skit.


(Tror ni att man kan önska sig presenter till sig själv istället för till bäbisen?
För att man varit så duktig och varit gravid tänker jag, och förlöst menar jag.)

Om min nya favorit.

Det här med Instagram är så himla kul.
Jag är helt fast i att kolla om jag fått något mer hjärta, någon mer följare, och se på populära bilder för att hitta inspiration att spara.
Jösses.

Ifall man missat mig; joannagrubbstrom (hoppsan så fantasilöst men de två alias jag brukar använda var upptagna).
(Misstänker visserligen att det ena råkar vara jag som registrerat en gång med glömt bort, men nu heter jag som jag heter.)


Oj, jag glömde visst bort att inte vara så självisk och prata om följare och hjärtan.
Jag gillar allra mest det där att fånga vardagsögonblick och detaljer utan att det behöver vara så mkt mer än just det.
Inget ladda över till dator och öppna ps och spara och föra över.
Men en himla massa roliga och enkla redigerings-appar att piffa till bilden med.
Kul!

Dessutom har inte alla Iphone.
Man kan kolla här då.

Om en högst pubertal reaktion.

Varför reagerar jag så pubertalt tvärtemot så fort någon ska bejubla mitt tillstånd?
Det ÄR ju fantastiskt att vara gravid, inte för alla det fysiska tillståndet i sig, men händelsen, skapelsen.
Och sen!
Ett barn till att älska, lära känna, omfamna och vårda.

Javisst att det kanske är lite svårt att stämma in i "ooh så underbart" när jag sitter och vilar på en bänk och måste spänna skinkorna för att ischiasnerven inte ska klämmas, och känner en pulserande knivsmärta i fogarna trots att jag sitter blick stilla.
Men hur svårt ska det vara att bara släppa smärtan för en stund?
Och låta folk bejubla utan att jag ska ta ner dem på marken.

Man blir själv lite gladare av att inte alltid måla fan på väggen.
Tror att jag ska försöka vända humöret den här sista tiden.
Ignorera ryggen, fogarna, utslagen, sammandragningarna, hemorojderna, andnöden, kissnödigheten, illamåendet och de värkande lederna.
Tids nog blir det bättre.
(Fast smärtan av sammandragningarna är väldigt välkomnande, då vet man att de börjar närma sig, bara att det kan vara besvärligt när man försöker gå uppför brant backe samtidigt som magen och värken sätter igång.)

Och snart kan jag lämna över bärandet av barnet till min make istället.
"Här nu får du bära en stund", shit vad skönt det ska bli!

Om väggarna vs tavlorna.

Jag ogillar starkt väggar som man måste borra i och plugga för att kunna sätta upp saker på.
Går det inte med tre hammarslag låter jag det lätt vara.

Gjorde ett försök med sånt som ska sitta över sideboarden i vardagsrummet.
Glömde ta med en pendylklocka i pusslet, och jag undrar hur länge hålet för renhornet kommer att gapa tomt.
Möjligen till nästa gång min pappa är på besök…

Om kärlek på posten.

Jag fick kärlek och omtanke på posten dagarna innan jul.
En vän från gymnasieåren som förstår min smärta.
Som nog haft en rejäl dos av livets smärta i sina tre första graviditeter, med kryckor och svår foglossning.
Ändå vågade hon en fjärde – fantastiskt.

Och nu hade hon med sina fyra barn runt benen och ett julstök att ta hand om ändå haft tid att tänka på mig.
Och hitta en vacker brosch och postat den med många väl behövda uppmuntrande och förstående ord.

Broschen hade kunnat se ut hur som helst, jag hade blivit överlycklig i vilket fall som helst.
Men nu!
Helt underbar!

Om mindre lämpade gravidkläder.

Hej.
Ibland funkar inte vanliga kläder att ha som gravidkläder.


Det ska jag inte sticka under stol med.


Men sen!
Tänker jag mig att överdelens volanger kommer bli perfekt att dölja mina egna efter graviditeten-volanger med.

Om mitt jobb.

Annie frågade.
"Om mitt jobb (ditt alltså). Det vore spännande! Om det du skapar och kanske om ett smakprov från din portfolio?"




Nu befinner jag mig ju i lite av ett limbo jobbmässigt.
Sedan årsskiftet är jag inte längre kvar på redaktionen där jag började min praktik och senare fick heltidsanställning.
Och går från sjukskrivning över till föräldraledighet, så en ny redaktion får jag först om många månader.

Men innan detta var min arbetsdag lite så här:
Åka till jobbet, slå igång datorn och de två stora skärmarna.
Logga in och sen ut i köket och koka te.
Öppna alla program, läsa mejl, hälsa på kollegor, och sen börja plocka texter som redigerats färdigt.
Se vad det är för typ av jobb, om det ska vara endast ett uppslag, eller om det får gå på flera sidor och kan bekostas med en ingångssida (enbart bild och rubrik och ingress).

Sen väljer jag ut de bilder som är bäst, och försöker placera dem så att de går bra ihop gentemot varandra, men även med den löpande texten.
Och många gånger leta på bildbyråer efter bilder att köpa.
Många gånger kontakta hotell för pressbilder (eftersom jag jobbade på en resetidning).
Och rita kartor.
Hjälp var många kartor jag ritat i illustrator och när man gör stadskartor kan ni lita på att det blir fel någonstans.
Och att det alltid är någon som vill påpeka att tredje gatan från höger bara är två kvarter lång och inte fyra, där någonstans i Bogota eller Buenos Aires yttre trakter.

Fördelen med att arbeta på en mindre redaktion med bara en layoutare med AD, är att man får göra det mesta.
Ibland har jag illustrerat själv, gjort bildkollage till konsumentjobb (hur roligt som helst faktiskt) och små plocksidor (älskar plocksidor, både att läsa i andra tidningar och att göra själv).

Sen kommer det några rundor av korrigering i layouten.
Man sätter upp hela tidningen på en vägg, utskrivna a4:a på sidnumrerade plastlister, så att man lätt får en överblick av flödet.
Och ser om något jobb krockar med ett annat och behöver ligga på en annan plats i tidningen.
Och hur formen ser ut.
Ändra, fixa, byta bild, byta ingångsbild.

Som väldigt många heltidsarbetande formgivare är mina egna verk det som kommer i sista hand.
Eller så kanske det inte alls är för de flesta?
Bara för mig och några? Nä…?

Min portfolio är det iaf inget aktuellt flöde över, men ni hittar den här om ni är nyfikna.
Dessvärre finns det inga layouter jag själv tagit fram för den tidskrift jag jobbade på.
Det var något jag skulle fixa innan jul men jag blev så mkt sämre och orkade aldrig riktigt åka in till jobbet.

Jag ser fram emot att prova en ny redaktion.
Ny form och nya kollegor, det berikar och utvecklar och åh vad jag längtar efter att arbeta igen.


(Bilderna ovan är alla gamla skoluppgifter från 2008/09 SUUUUCK vad jag vill hinna (orka/inspireras) till nya saker.)

Om sömnlösheten.

Den ökända sömnlösheten om nätterna som gravid har nu drabbat även mig.
Endel säger att det väl är ett sätt för kroppen att vänja sig vid de stundande bäbisvakande nätterna.
Och lika många (alla gravida gissar jag) säger att det är det mesta korkade de hört, för man borde få sova MER innan en bäbis kommer, inte mindre.

Jag tänker att det är ett sätt att vända på dygnet, så att man är lite mindre groggy när förlossningen sätter igång.
Eftersom det är mest vanligt att barnen föds på natten.
Varför det är så vet jag inte, jag har försökt hitta orsak men hittar bara statistik.

I natt gav jag upp min sedvanliga dokumentär omkring 03.30 och försökte göra en kan inte somna-spellista på spotify.
Hallelujah – Jeff Buckley
Interlude – Morrissey & Siousxie Sioux
Day is done … Nick Drake
Samma nätter väntar alla – Markus Krunegård
Mr Bojangles – Nina Simone
var det enda jag kom fram till, sen tog hjärnan slut.
Har ni några bra förslag?

Om året 2011.

Fem händelser som varit bra det här året?
1. Jag fick tillsvidareanställning på stora företaget.
2. Fann och vann (och betalade) bästa lägenheten i bästa området.
3. Blev gravid.
4. Vigdes av min mamma med min allra käraste.
5. Att för varje dag få lära känna mitt barn mer, se vad han lär sig och höra hans funderingar.

Fem dåliga?
1. Behöva gå vidare till ny redaktion när jag trivs så bra med kollegorna på den tidigare.
2. Den konstanta tröttheten som låg som blöt filt över hela livet.
3. Oron över att bryta upp barnet från hans enda då kända tillvaro.
4. Att alla vänner inte bor på gångavstånd från mig.
5. Dålig hälsa = dålig självkänsla = dålig hälsa.

Vad har du lärt dig i år?
Att jag är jäkligt bra på det jag gör.
Och att jag har ett bra öga för inredning (hohoho, tycker jag så klart), men att jag iaf är väldigt bra på att visualisera idéer om tapetval, golvval, färgval.
Och hur svårt det är att renovera, med alla beslut som ska tas och som man knappt hinner reflektera över.




Vilka kläder har du använt mest?
Diskreta?
HAHAHA.
Nej, men svarta kanske? Med guldaccessoarer (för att matcha vigselringen).

Ångrar du något?
Jag ångrar att jag är så naiv och tror att folk gör det som är moraliskt riktigt utan att man ligger på och hävdar sin rätt.
I år har det drabbat mig ekonomiskt, blir sur av sånt.

Vad har du mest lyssnat på för musik?
Signaturmelodin till Stil i P1 möjligen.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)
Lark Rise to Candleford, Downton Abbey, olika former av antikrundor, samt Grand Design, På spåret.




Vilka nya personer har du lärt känna i år?
Några nya kollegor, förundras alltid över hur mkt man kan gilla en person från första stund.
Och så har jag återigen fått kontakt med vänner från förr (tack facebook, det gör mig så glad att dagens sociala medier låter oss telefonskygga ha en chans).

Vad är det vackraste du fått i år?
Kärleksbekräftelse från min son.
Och vigselringen (även om det var jag som valde ut den, så var saken att visa vår kärlek en fin känsla som ligger kvar i den där cirkeln av guld runt mitt finger (fast nu på en hylla i badrumsskåpet, hej gravidsvullna fingrar)).

Vad är det bästa du har läst?
Kan faktiskt inte komma på något.
Har inte läst så mkt.
Läste boken En dag och blev mer förvånad över att den inte kändes så särskilt, men det kanske var för att jag läste den efter alla hyllningar på folks facebookstatusar?

Har läst många bra reflektioner på många bra bloggar.

Om jag och instagrammen.

Jo min käraste gav mig en iPhone i julklapp.




Så nu har jag kunnat skaffa ett eget litet instagram-konto.
Fånga former och färger och snabbt dela med sig.
Och samla andras fina former och färger, jag gillar det verkligen.

Ifall någon vill följa mig heter jag joannagrubbstrom.

Om besöken.

Sonen och maken är ute på museibesök igen.
Jag vill inget hellre än vara med när Torsten upplever alla dessa nya saker.
Kanske vill man det ännu hellre när man är kulturpedagog och det handlar om museum?
Eller så är det samma för alla föräldrar som har ett barn under sprudlande utveckling.
Med vill jag vara.

Blir ömsom ledsen ömsom glad när mms:en skickas till mig.
När jag ser hur roligt han har det.
Glad för att han har roligt, ledsen för att jag inte orkar ha roligt med honom.

Försöker bjuda hem folk, men alla har egna liv att hinna med.
Isolering gör väl även den mest folkskygge en smula uttråkad?
Man hinner med så många tankar, ibland blir det fel av för många tankar.
Ibland vill man rensa huvudet genom en storstädning av lägenheten, men inser att orken knappt räcker till för att göra en slät kopp te.

Om en månad, säger de att bäbisen ska komma.
Om en månad cirka, med bäbisar kan man ju inte alltid veta så himla exakt.

Om hur jag orkar blogga och fotografera trots småbarn och graviditet.

Agnes frågade.
"Själv orkar jag ingenting. Nästan."

Egentligen gör kanske inte jag det heller, men det som är roligt orkar man lite bättre, och allra särskilt nu när jag inte kan göra så mkt mer än att sitta i soffan.

Men ofta handlar det om att jag gör mkt på samma gång.
Jag har ju inte direkt en vardagsblogg, jag berättar inte ofta saker i realtid eller ens under samma kväll.
Det gör det enklare att kunna sprida ut inläggen när jag är inne i en period av att skriva/fotografera.

Kanske är det därför man lätt upplever det som att bloggen alltid uppdateras.
(Även tidigare, innan jag var sjukskriven, och om man bortser från de senaste dagarna då jag inte gjort något alls.)

En stor anledning till att jag orkar är er.
Alla som läser.
Jag anser att vi har en relation och jag är nog lite beroende av era kommentarer, av era reflektioner på saker jag presenterar.
Så tack för att ni när mig.

Om min musiksmak (gruppen jag glömde!).

Och som jag misstänkte när jag skrev det här inlägget.
Glömde jag kanske ett att av de viktigaste banden i min musiksmak.
Depeche mode.

Oj vad jag har lyssnat på Depeche mode.
I olika omgångar och till olika humör, Depeche mode har alltid stått sig starka.

Puh. Så. Nu var det utrett.

Om förr och sen.

Hej jag lever.
Och jag föder inte barn.
(Inte än på några veckor.)

Men jag försöker göra färdigt en bildbok från Torstens första levnadsår.
Innan nästa unges levnadsår tar vid tänkte jag.
Därför är jag insjunken i minnen hela dagarna, och har gått igenom så många bilder från när han var ny att jag nästan blir förvånad när han kommer hem från förskolan och pratar med mig.





Gamla känslor kommer närmre ytan när man går in i gamla bilder.
Tiden från när han var ny, och från när jag började om skolan tre veckor efter förlossningen.
Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att det syns på mig.
Tröttheten.
Och under vintern och våren även nedstämdheten, utbrändheten.

Det funkade då, jag visste att vi gjorde på rätt sätt, jag är glad att det kändes bra.
Men den här gången är det min tur att vara hemma första tiden.
Första tanken var att jag skulle vara hemma heltid i fyra månader och att vi sedan skulle dela föräldraledigheten och arbeta 50% vardera.
Men arbetssituationer förändras, och nu har jag ett jobb att gå tillbaka till, bara ingen redaktion, så det lockar mindre att kasta sig tillbaka i arbetet.
Och min man är inne i mediabranschens berömda las-ekorrhjul och varje sommar är vägen in i en ny vikarieperiod.
Jag stannar hemma till hösten.

Förra gången var en annan sak.
Då var det tvärtom.
Då passade det bättre att fadern pausade karriären, så att det den här gången blev "hans tur" är mest för att det passar vårt liv bättre.
Man kan inte alltid göra allt med millimeterrättvisa.

Och den här gången får jag inte kalla kårar längs med hela ryggraden bara av blotta tanken på att amma.
Så kanske jag till och med gör det.

Man tror man varit med om något förr, men det är alltid olika, varje upplevelse är en upplevelse i sig.
Det finns inget slentrianmässigt i att få barn, det tror jag även en fembarnsförälder skulle säga?