Om min musiksmak.

Fortfarande lycklig frågade.

Och det här är ungefär vad jag lyssnat på, eller när jag började lyssna på det, för det mesta har jag fortsatt att lyssna på.
Högstadiet/gymnasiet
Nirvana
Smashing pumpkins
Rage against the machine

Gymnasiet
Björk
Cranberries
Perssons pack
Traste Lindéns kvintett
Jakob Hellman
Ratata
Broder Daniel
Dead can dance
A-ha
Alphaville
The Smiths
Nick Drake

Ca 20
Weeping Willows
Le Tigre
Black rebel motorclub
The Strokes
Yeah Yeah Yeahs
Håkan Hellström
Destiny's child
Emmylou Harris
Nina Simone
Frank Sinatra
Elvis Costello
Dionne Warwick
Burt Bacharach
New Order
Johnossi

ca 25
Säkert!
Frida Hyvönen
Markus Krunegård
France Gall


Jaha okej, så jag har säkert glömt hälften, och garanterat någon grupp som jag lyssnade dagligen på i typ ett år.
Men det ger en uppfattning om vad det är jag lyssnar på, vad jag lyssnat på under mina yngsta ungdomsår.
Och en ganska tydlig indikation på att mitt liv kring tjugoårsåldern var den mest aktiva musiklyssnande åldern.

Sedan fortsatte jag väl av gammal vana bara att lyssna på samma.
Upptäckte något enstaka nytt band som rymdes i min hjärna, i min tid av att lyssna på musik.

Nu lyssnar jag inte längre.
Jag har övergått till dokumentärer.
Musik som står på i bakgrunden gör mig stressad, jag tål inte så mkt volym längre.
När jag åker lokaltrafik utan min familj lyssnar jag, att lyssna på någon som berättar ger mig mer lugn än musiken.

Ibland får jag musik-il.
Lyssnar och får gåshud av välbehag, känner livsglädje och energi och skaparlust.
Det handlar oftast bara om några minuter, sen behöver jag tystnaden igen.