2012/01/11

Om att ta sig.

I går var jag hos barnmorskan.
Jag fick vila resten av dagen, för att ta sig dit är väldigt påfrestande på fogarna.



Och så hade jag stora skor som jag köpt på loppis utanför Vindeln.
43 istället för 39, det var varmt och skönt och rymligt.
Väldigt rymligt.

Jag går ut högst en gång i veckan nu för tiden.
Förra veckan var vi bjudna på middag hos min svägerska med familj.
Vi gick från busshållplatsen och jag höll knappt på att klara det hela vägen (vi tog taxi hem).
Samma sak i går, när jag skulle gå hem från barnmorskan fick jag först vila i en timme på sjukhuset, om det inte vore för att det gör ont även att sitta på en stol länge hade jag nog stannat där en timme till.

Efter såna strapatser får jag måste-stödja-mig-mot-väggarna/borden/stolarna-ont.
I minst två dagar, om jag tillåts att enbart ligga stilla.

På ett knäppt sätt känns det lite bra, att det gör så ont av att jag har rört på mig.
Då påminns jag om att jag faktiskt inte kan annat än att stanna hemma.
Att jag inte är lat eller smiter undan, att det min kropp orkar är det lilla att ta sig mellan sängen och soffan och med myrsteg till köket emellanåt.
Jag måste känna smärta för att kunna känna att jag är berättigad till lugnet.
Guså korkat.

11 kommentarer:

Ms Stiffneck sa...

vad du har det tufft... önskar så att din smärta skulle lätta. jag vet hur jobbigt det är, hur förlamande känslomässigt och mentalt det kan vara att ha ständigt ont.

jag hejar på dig!

Tiger Baby, Johanna sa...

Ursh vad jobbigt!
Och det är ju helt knasigt att man måste ha en "ursäkt" för att ta det lugnt!
Men snart är barnet ute och då är det ju vår! (PEPP)

Angeliqa sa...

Men usch, stackare. Jag tycker du ska försöka vila fogarna så mycket du bara kan och jag hoppas att foglossningen går över efter förlossningen.

Jenny Bäckström sa...

Så fruktansvärt du har det, jag kan inte ens föreställa mig! Hang in there, pepp pepp!

Joanna sa...

jamen åh tack för era snälla pepp-rop.
det är konstigt att man inte kan ta till sig att det är jobbigt, eller jag tycker ju att det är asjobbigt, men det är lätt att jag känner att det bara är JAG som tycker det, att alla andra skulle klara det.

det är även väldigt svårt att tänka sig att inte alla graviditeter är så här.
att vissa faktiskt kan promenera, om än i sakta mak, även under de allra sista veckorna.

foglossningen kommer att gå över, men det tar nog cirka ett år efter förlossningen innan jag blir gravt förhindrad av den.
så var det iaf med torsten, när man haft foglossning så länge är det svårt för kroppen att återställa sig snabbt.

men tack!
jag blir glad och stark av ert stöd.

Chula sa...

Blä! Men snart kommer är det över och då kommer du inte ens kunna föreställa dig hur jobbigt det var. Det är ju sådana vi är. Vi glömmer. Kanske tur det.

Lillgull sa...

Måste ju bara kommentera apropå att ta det lugnt. Gud så flitig du är med stildagboks bilder :) du jobbar ju på som attan!

Joanna sa...

chula,
jag vill säga "jajamen! det blir skönt!" men fasen, jag glömmer inte.
det var med mkt blandade känslor som jag försatte mig i denna situation igen.
jag kunde inte släppa förra gången.
kanske mkt för att jag ju inte kommer att kunna ta några långa promenader förrän kanske tidigast till sommaren.
jag hoppas så klart på tidigare, men vill inte bli besviken.

men helt klart lättare att ta sig fram utan den stora och sammandragande magen.


lillgull,
javisst jag vill ju visa upp mig!
eller visa magen som växer.
och att kläder går att få på sig hur stor man än är (men det är fan så mkt svettigare under själva påklädnaden).

Nadja sa...

Du har all ratt i varlden att ta det jattelugnt! Jag tar det ganska lugnt och jag har anda haft sjukt mycket tur under min graviditet, sluppit foglossningar etc. For mig ar du en superkvinna som gar igenom en till svar graviditet och nu aven med en liten pojke att ta hand om. Det du beskriver skulle ju i icke-graviditets sammanhang lata som svar sjukdom och vark. Nagot man skulle behova serios lakarhjalp for! Jag tycker du ska ge dig sjalv en klapp pa axeln...

Joanna sa...

TACK så himla mkt, nadja.
verkligen.
när du säger det så där så känner jag mig nästan som en hjälte.
eller rätt bra iaf.

jag skulle ju aldrig i livet tycka att någon gravid öht var lat eller liknande som ville ta det lugnt.
man glömmer lätt sina smärtor när de är dagliga, eller inte glömmer, men man tänker kanske att de är en del i att existera och därför inget att klaga över.

men tack.
jag ska banne mig ge mig själv en fin klapp på axeln (kanske i form av något fantastiskt smycke sen när graviditeten är över och jag börjar återfå energin och glädjen i att finnas).

Lisa sa...

hejar på dig jag också.