Om den bästa mannen.

Jag har den bästa mannen jag kan få.

När jag träffade honom kände jag direkt "det här är en man jag vill ha barn med, det här är en man som det skulle gå att ha barn med även om inte vi lyckas fortsätta med varandra".

Vi tycker inte lika om allt, men det är fantastiskt att vi tycker så lika om de stora frågorna.
Och om de där småsakerna som lätt kan bli stora diskussioner.
Som vad barn ska heta, hur väggar ska se ut, och vilken mat man borde äta.

Dessutom finns det inget i honom som tänker att "det är kvinnans uppgift".
Han överöser mig med komplimanger (har levt i förhållanden där komplimangerna slutar efter något år, för man "har ju redan sagt det", javisst, förra våren).

Han älskar hela mig, trots att jag kan vara väldigt besvärlig med saker som egentligen inte borde spela någon roll.
(Som "nej! inte de här handdukarna! de matchar inte duschdraperiet!" och då säger han bara "okej okej" och nästa gång är det "rätt" handdukar.)

Dessutom är hans ständiga svar "ja fast vadå, du har ju ont" när jag säger att jag har dåligt samvete över att han måste göra exakt allt här hemma.
Det uppskattar jag särskilt eftersom jag hört från vänner och bekanta att det faktiskt existerar män.
Som tycker att man fortfarande ska dela hushållsarbetet slaviskt med 50% trots att kvinnan ligger på soffan och håller på att spy, eller inte kan röra sig för att hon har foglossning.
Ord som "lat" har då förekommit.
(Ord som "idiot" dyker då inte helt obefogat upp i mitt huvud.)

Men inte min man.
Han anpassar maten efter mitt illamående.
Kommer hem ett efter nattjobb och stiger sedan upp för att lämna Torsten, efter fem timmars sömn.
Även när jag varit hemma hela dagen, och ska vara hemma hela nästa dag.
Diskar all hemsk disk jag inte ens orkar röra ett finger åt, skyndar sig att handla mer mjölk och laga en middag jag sen bara ska kunna värma i micron.
Och hämtar stolar som jag köper utan att säga ett ord till honom, stolar som han inte alls tycker att vi egentligen behöver.
Allt innan han åker till sitt jobb igen.

Allt sådant som jag så klart tycker är självklart, eftersom jag mår som jag gör, men som jag inte desto mindre känner mig tacksam över.
Eftersom jag vet att inte alla människor fungerar så.

Jag borde fortsätta skriva om hur fantastisk han är, för jag är långt ifrån klar med allt fint som är han.
Men det får räcka för den här gången.
Med att konstatera att han är den bästa för mig.