I natt vid ett-tiden blev jag stående vid sängen och grät.
För att det gjorde för ont för att ta mig ner igen, jag försökte på några sätt och varje smärtade så mkt.
Att jag inte kunde förmå mig att fortsätta.
Ansträngningen av smärtan i att ta mig upp.
Jag var tvungen att kissa och jag var tvungen att ta två alvedon mot pirret i benen.
Var för stor för att sedan även klara av smärtan i att ta mig ner igen.
Jag bröt foten en gång.
Smärtan då skulle jag vilja likna med smärtan nu.
Det är inget som går att bita ihop sig igenom, den sätter totalstopp i signalerna ut till musklerna.
Kroppen vill inte fortsätta, den går i baklås.
Därför grät jag.
För jag tänkte på hur det mest troligt inte alls blir bättre på väldigt många månader.
Utan snarare snabbt värre.
Och på att jag först kände att gud vad fånig jag är många har varit gravida utan att klaga så här mkt.
För någonstans kan jag faktiskt inte förstå att det går att vara gravid utan att lida.
Så när jag fantiserade om hur det skulle vara, gravid och ändå kunna gå, ändå kunna ta sig upp ur sängen på 30 sekunder, eller ens på två minuter (länge sedan jag var så snabb).
Insåg jag ännu mer hur väldigt begränsad detta gör mig, hur låst vid hemmet jag blir och då kom de självömkande tårarna.
Sen kändes det lite bättre.
Min käraste kom hem och kunde krama om mig.
Jag ska börja använda mina kryckor nu.
7 kommentarer:
Stackars, stackars dig. (Ja!) Jag har ingen aning om hur det känns men jag är helt övertygad om att klagomål är hur befogat som helst. Kram på dig!
Men huvva!! Är du sjukskriven?
Usch, usch usch usch. Jag som är lite förbannad på min kropp NU i vecka 40, för att den inte gör som jag vill. Skickar lite pepp och sedan kanske jag och Sophie kan komma förbi med lite pepp en dag också? Vi pratade om det i helgen. Om du vill och orkar såklart! Om det inte kommer en bebis i helgen måste jag nämligen ha något fantastiskt att se fram emot nästa vecka, så det är helt egoistiskt från min sida :)
Snälla, snälla, använd kryckorna och ta väldigt hand om dig själv (jag vet att det inte är så lätt med en liten batting - men försök..) Det straffar sig i längden om man biter ihop och väntar på att det går över, det vet jag. Dessvärre :-(
<3 kramar på dig i massor!
Jobbigt. Men tänk ändå att det är en kort period av hela ditt liv som du har denna värk. Trevlig helg!
tack, johanna.
det hjälper med lite stöd.
karin,
halvtid.
i en vecka till.
vet än ej vad försäkringskassan säger, de har för vana att neka all sjukskrivning som beror på graviditet, eftersom graviditet i sig inte är en sjukdom.
vilket ju så klart är sant, men allt det andra då? som man kan få pga graviditeten.
som att vara halvt invalid, det är inte alls giltigt då, om man råkar vara gravid. sjukt säger jag bara.
sköna helena,
åh vad gärna ni får komma förbi!
om det inte kommer en bäbis nästa vecka också vill säga, det har ju hänt att de föds även under vardagar hehe.
kom gärna!
torsdag?
malou,
jag har börjat nu.
lisa,
tack.
gila,
ja visst är det så, det är väl det som är trösten.
även om jag vet att det handlar om några år innan jag kan säga att jag inte längre har problem av den.
men det var det jag tänkte på mest förra gången, hur det måste kännas när man blir gammal (eller kroniskt sjuk) och kroppen sakta bryts ner.
att då veta att det INTE är för en kort tid.
hur stark måste man inte vara då för att ändå känna en mening med framtiden.
Skicka en kommentar