Nu ska jag gnälla och alla som försöker bli gravida och aldrig lyckas kommer att hata mig för det.
Men.
Jag gillar verkligen inte att vara gravid.
Det känns roligt att vi ska bli fler, det kommer att kännas fantastiskt att se två barn som båda är våra leka med varandra.
Men själva graviditeten.
Varför är det så tabu att ogilla den?
Jag upplever det som att kvinnan ska vara salig över sitt tillstånd, inte beklaga sig utan bara fromt stryka på sin mage, titta drömskt ut i luften och lugnt vagga fram.
Inte stirra hålögd framför sig av illamående, massera magen för att det gör så jävla ont i den, och halta fram i ett försök att vara viktlös så att fogarna åtminstone för några steg inte ska skära sönder själen av smärta.
Jag är ingen bra gravid, jag tar inte alla åkommor med frasen "men det är värt det till slut".
Jag TYCKER ju att det är värt det.
Jag tycker bara inte att man ska behöva bita ihop när man känner hur kroppen brakar ihop.
Veta att det kommer att ta lång tid innan graviditeten är över (lång tid för foglossning och annat att frodas).
Och sedan längre tid för att återhämta sig, gå med foglossning flera år efter att barnet lämnat ens kropp.
Bara för att man är "lyckligt lottad" som kan bli gravid.
Förlåt alla som inte önskar mer än att få bli gravid, förlåt för att jag inte uppskattar det jag tar för givet.
Jag ville bara få ha en graviditet som inte bryter sönder mig, bokstavligt och bildligt.
13 kommentarer:
Jag är livrädd för graviditet av just de anledningar du just nu beskriver. Du har min fulla förståelse.
Dessutom älskar jag din nya bloggdesign. Lovely.
Jag hatar också att vara gravid. Ett välsignat helvete är det för mig, jag har mått dåligt både fysiskt och psykiskt 3 gånger. Mina barn är fantastiska tro mig, men graviditeterna är HEMSKA. Jag tycker så himla synd om dej. Stackare! (Det är också synd om alla som inte kan få barn)Men att bli som handikappad 7 (i bästa fall) månader är inte kul!
Kram
/maja
Jag är nog inte heller någon bra gravid. Med kass rygg och knäppa leder.
Det är bra att du skriver om det ändå tycker jag. Man ska säga hur man känner oavsett tabu.
Headern är gööör snygg!
ja. jag tycker också det är bra att du skriver om det. vad snygg din nya header är! :) kram.
Jag hade inte foglossning med min första, men hade konstant illamående och blev sjuskriven de sista månaderna pga yrsel och huvudvåark som var så illa att jag knappt kunde titta. Jag vill så gärna ha fler barn, men jag orkar fan inte vara gravid igen, och då är det ändå 2,5 år sedan jag var det sist. Jag vet inte hur jag ska kunna bli gravid när min kropp stretar emot. Men det ÄR ju värt det. Det vet ju alla som har fått barn. Synd bara att man ska må dåligt i flera år. (Depression efter födseln gör inte saken bättre.)
Jag gillade inte att vara gravid alls, kanske eventuellt 1 månad i mitten. Men det var mest krämpor och skitjobbigt och ett psyke som for upp och ner som en jojo. Blä. Men totalt värt det förstås. :)
din nya header är fantastisk. älskar deN!
och. klart man måste få tycka illa att vara gravid. Hatar att vi kvinnor bara ska ta mens och graviditet med en tacksam klackspark och spring runt och vara så jävla TACKSAMMA för vad våra kroppar kan göra hela tiden. Klart att det är lite coolt att man kan ha en växande människa i sig och klart att man är glad att man har fått två små fina barn, men en del människor glider igenom gravditeten som en lunchkryssning och andra har full storm i 9 v. ganska orättvist om du frågar mig.
TACK!
vad skönt det är att höra att andra också tycker att det är skitjobbigt.
ibland tänker jag att jag bara är gnällig och överkänslig (fattar ju ändå att jag inte är det, det GÖR ont och det ÄR svårt, men ändå).
när jag aldrig träffar någon som säger att de också har grava besvär är det lätt att tycka synd om sig själv och tänka att jag är ensam i världen som har ont.
skönt på något sätt att inte vara den enda olyckligt lottade, det gör mig lite mindre …ledsen kanske?
jag känner mig inte ensam iaf.
Det är väl helt ok att skriva att man har ont och mår dåligt. Själv hade jag tre lätta graviditeter och det är jag tacksam för. Men du ser i alla fall lika underbar ut som alla gravida gör. Nu klär gravida sig så fint också, på min tid gick vi tights och makens rutiga skjortor. Magen skulle synas så lite som möjligt. Bra att det är slut med den attityden tycker jag!
Det är ju svårt att under graviditeten går runt och känna att det är ju värt det sedan. För det är ju det SEDAN, men under tiden är det ju verkligen inte roligt. Jag gillar inte heller att vara gravid, det var hemskt.
Allt blir så tungt och allt går så långsamt, jag kände mig som en snigel. Men jag kände mig jättevacker naken och stod naken framför spegeln varje kväll och beundrade min kropp =) Men med kläder kände jag mig bara otymplig, fastän jag inte ens gick upp 15 kg totalt.
krisse,
tack, hehe är det något jag kan göra så är det åtminstone att klä mig i fina kläder.
även om jag själv känner mig risigast i världen.
jag tänker att då kanske man bländas av plaggen och tror att även jag är bländande, SMART!
louise,
precis!
tack!
för att du råkar dela mina åsikter, men det är skönt att höra att fler känner som jag.
jag känner mig nog finast i en snäv klänning och en stor kofta, så syns magen, men rumpan får leva i illusionen av att den är osynlig.
jag tränar verkligen på att gå långsamt, kan inte göra något annat för då gör det så jäkla ont.
jag är den som alltid går snabbast, går om folk och tar stora kliv, så det kanske är lite nyttigt för mig att låta saker ha sin tid och tänka "hinner jag inte med den bussen/det tåget får jag ta nästa".
Åh jag som bara somnar efter mitt Niotillfem-jobb har ju helt missat! Grattis till graviditeten för herrejäösses!
Nu går jag in i vecka 32 och kroppen känns som den åldrats 50 år. Men som du skriver; i det heliga tillståndet får man inte klaga. "Det är ju såååå kort tid" och "Ja men du kommer sakna det" är sådant man får höra i lunchrummet. Jag längtar så till att få lägga benen i kors igen och kunna sova utan att vakna för att det gör så ont att vända sig...
Men ändå, grattis ännu en gång :)
jamen tack!
man kan inte hinna allt.
vad man saknar kommer man aldrig att veta i förväg, kanske kommer jag, när jag är femtio år, sakna att vara gravid?
eller mer troligt sakna chansen och valet att bli gravid.
men än så länge kan jag säga att jag aldrig i hela helvete saknat att vara gravid efter att ha provat det hela vägen en gång.
har man inte en bra graviditet finns det väl ändå inget att sakna?
vad ska man sakna?
man har ju barnet hos sig för guds skull!
kan bli riktigt irriterad på folk som säger så.
för JAG förstår ju att de säger så eftersom de inte haft en jobbig graviditet, jag blir irriterad på dem för att de inte kan förstå att allas graviditeter inte är enkla.
det behöver man väl inte vara högintellektuell för att fatta? att det är olika för alla.
det är skönt att du kommit så långt.
32 veckor är mkt, även om det kan kännas som världens längsta tid man har kvar.
hoppas det blir så smärtfritt (HAHA!) som det bara kan bli fram tills det är dags att krysta.
Skicka en kommentar