2011/09/17

Om kraset.

I dag halkade jag på väldigt nednötta stenar i en trappa.
När jag och Torsten på eftermiddagen gjorde oss en kort utflykt för att hämta paket.
Men mest för att lufta oss och få pojken att se lite annat än sin mamma och soffan.

Det krasade i fogarna.
Krasade.
Jag ryser när jag tänker på ljudet.
Sedan dess har det känts som ett öppet sår som inte bara värker, utan dessutom svider.
När jag går och när jag står och när jag bara sitter.

I morgon vill jag att allt ska vara borta.

2 kommentarer:

inte skyldig sa...

Nej usch vad läskigt det låter!

Joanna sa...

ja.
just kras.
det känns nästan värre än när man talar om "uppluckringen".