Om lediga helger.

Helgerna då vi alla är lediga.
Det är inte konstigt att det är de allra trevligaste.

Nu för tiden handlar det inte bara om sällskapet, utan även om avlastningen.
Det är jobbigt att vara själv med Torsten, aldrig har jag varit så medveten om hur mkt man rör sig när man har ett barn som nu.
När det skär i själen för varje steg jag tar.

Det är också väldigt svårt att vara på en lekpark med honom.
Utan att lyfta eller ta ett snabbare steg för att vara på rätt plats vid ev. fall från hög höjd.

Och visst skär det i mig när han sträcker ut armarna och gråter och säger "mamma bäja" och jag tar honom i handen istället.
Och säger "vi går till soffan så kan du sitta i mammas knä".
Ibland behöver ju ett barn bara få bli upplyft av sin mamma och luta huvudet mot axeln medan jag bär tryggt och starkt på oss båda.
Men det är fascinerande att se.
Hur snabbt ett barn anpassar sig, hur fort han lärt sig att det är pappa som gör sakerna (precis alla saker, innan var det ändå han som gjorde nästan allt).

Och nya leken är att vila ryggen.
Några sekunder raklång och med händerna på magen.