Om nya tiden.

Bloggen lever ett betydligt stillsammare liv just nu.
Än vad vi gör.

Jag förstod så klart att två barn är betydligt mer än bara ett.
Men man fattar det till fullo först när man är mitt i det.

I morgon går min man tillbaka till jobbet likamed jag ska få på kläder på Torsten och Kaj och mig själv.
Och ge mat till alla och bara hålla tummarna att Torsten inte är på humöret där han klär av sig allt igen med höga skrik.
Och fullkomligt totalvägrar att lämna hemmet.
Men det går ju det med, det blir bara lite mer svettigt.

Om en skotävling och mina vårkläder (ha! I wish).

Cecilia Blankens har en tävling där man kan vina urtjusiga skor från Ecco.
Jag vill så klart vinna, så att jag kan bära dem tillsammans med Marni-klänning från H&M, Marni-krage från H&M, och en grön bärselen vi just köpt.
(Fatta hur svårt det är att hitta bärselar som inte är svarta och/eller grå, eller marinblå.)

I vår ska jag promenera runt med Kaj på magen, promenera bort gravidfladdret och promenera tillbaka varit-halvt-sängliggande-sedan-i-november-benmusklerna.
Jag längtar till våren!

Om den lilla (stackars) datorn.

Han lyckades till slut.
Knuffa bärbara datorn i golvet så att den gick sönder.

Jag orkar inte ens tänka på alla bilder och arbeten jag har på den.
Och bara på den, eftersom vi aldrig orkat koppla in vår time capsule sedan flytten.

Samt börjar känna mig less på allt som går sönder pga barn som kastar allt när han blir arg eller sur eller exalterad eller bara för att.
AAAAAAAH!

Om H&M-killar som inte får glöda.

Det här är gammalt.
Jag tänkte skriva om det för ca två veckor sedan, men iaf. Nu då:

H&M har en samling kläder som heter "Neon makes you glow".
Jag är mkt förtjust i den där neongula färgen som stöter mot grönt.
Lite som färgen i vår ena hall faktiskt.



Men killarnas version under samma namn:

De ska tydligen inte få glöda på samma sätt som tjejerna.
Inte glöda alls faktiskt.

Om maten.

Samma dag som jag på Facebook beklagade mig över min svårighet att uppfylla min del av arbetsuppdelning i hemmet
Han – köper maten, lagar maten, bestämmer iaf minst hälften av alla rätter (oftast alla (se punkt nedan))
Jag – komma på några maträtter jag vill äta under veckan
går Alex och skriver ett inlägg om hur svårt det är att komma på maträtter.
Och får bästa recepttipsen i kommentarsfälten!

När Alex sedan lade ut den första kategorin – fisk, kunde jag inte låta bli att göra en slags enkel receptbok av det hela.
Så att ni enkelt kan ladda hem en pdf att bläddra i vid akut brist på matinspiration.


Här är fiskdelen.
Det kommer mer, och till dess hoppas jag även på att kunna lägga ut länk till nedladdning av pdf.

Tack och tack det kunde inte ha kommit lägligare.
Hälsn.
En som har för avsikt att återvända till familjelivet och dra sitt strå till stacken.
(Och lämna soffan.)

Om marnistress.

Jag är inte alls nöjd över den stress jag känner.
När jag ser bilder från samarbetet mellan H&M och Marni.




Stressen kommer över insikten att det inte är en självklarhet att komma över något öht.
Och då känner jag en avsmak över ha-begärets starka kraft, över konsumtionen och tron att livet blir lite bättre bara för att jag äger exempelvis de där vita örhängena med strass.

Inte desto mindre har jag den, och vill köpa ungefär allt från kollektionen.


Bilder, och hela kollektionen, här.

Om den andra sidan.

Visst är allt väldigt vackert med ett till barn.
Men det går inte att förneka den andra sidan, den jobbiga sidan.
Den så in i helvete dränerande och tårfyllda sidan.





Hormonerna svallar, och från en minut till en annan går jag från överlycklig till panikledsen.
Att veta att det mest beror på hormoner hjälper väl en del, men jag blir ju inte mindre ledsen för det.

Just nu förvärras allmäntillståndet en smula av jobbig förkylning.
Febervärk och snor och ömmande halsmandlar.
Jag behöver mer sömn än vanligt, i en period i livet då man får mindre sömn än någonsin.
Hade inte min käraste tagit nätterna med Kaj de senaste dygnen hade jag förmodligen brutit ihop för länge sen.

Det hela.
Plus det faktum att jag gått upp ca 30 kg.
Får mig att känna mig gräsligt ful, jag vill inte gärna gå ut i världen nu när jag inte längre har en mage att gömma mig bakom.
Som ger mig ett någorlunda legitimt skäl till stor volym.
Samtidigt har jag aldrig varit så sugen på godis som nu, jag utgår ifrån att det är någon instinkt om överlevnad? Komma över energi på snabbast möjliga sätt?

Trött och pluffsig och med febersimmiga ögon.
Jag fnös/skrattade något om jag inte var särskilt sexig, när jag satt i bara trosor med en randig mage som hängde över kanten, och provade amma mitt barn.
(Vet ej varför jag skulle bry mig om det, just sexig är inget jag någonsin sett som eftersträvansvärt, men då bara kändes det, att det var det absolut sista jag var.)
"Du kanske inte är sexig" sa min käraste, "men du är väldigt vacker".

Han hjälper mig mkt, den där kärasten.

Det tar ett tag att hitta nya mönster där även Kaj ryms.
Jag förstår att det inte kommer att vara så här kaotiskt för alltid, men jag är otålig.
Jag vill ha rutiner och smidighet på en gång.
Nästa vecka ska jag, med Kaj, börja lämna Torsten på förskolan, herregud, i helgen tog det oss fem timmar att få oss ut för att gå och handla godis!

Om min förlossning.

Nu ska vi prata förlossning!


Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.

Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.

Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, fast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.

När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.

När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.

De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)

På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.

Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)

Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".

Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.

Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.

Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.

Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.
Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.

Om att bli mamma igen.

Det här med ett till barn.
Jag är så öppen för det nu.



Jag hade aldrig svårt att ta till mig Torsten men det var ingen överväldigande kärlek från första sekund.
Mkt antagligen för att det är så ofattbart det där som händer.
Att det läggs ett barn på ditt bröst och helt plötsligt är du en mamma.
Det tog helt enkelt bara lite tid för känslorna att hinna ikapp.
Hinna fatta.

Jag kände alltid att Torsten var min, att jag ville lära känna honom, men det tog lång tid innan jag såg mig själv som en mamma.
Innan jag ens sa "mamma" om mig själv när jag pratade med honom.

Den här gången är det som att mamma-hjärtat redan är öppet.
Och in träder Kaj.

Ända längst in från första dagen klev han, där inne där Torsten är.
Jag ligger i timmar i soffan med en naken Kaj mot min nakna hud och bara är.
Eller ser på teve, eller har Torsten vid min sida, och fikar.
Bara han ligger där nära mig, det är så jag vill ha det.
På morgonen när jag stiger upp och tar över efter nattvakande make är det som att vara barn och få födelsedagspresenter.
Underbart och roligt och det enda man vill göra.

Och alla förändringar.
Torstens reaktioner, de har varit rätt lugna, små halvhjärtade utfall mot brodern men som vi ser väldigt tydligt bara är till för att testa.
Det syns i hans ögon att han egentligen inte vill göra illa.
Men mest kärlek, många ömma pussar och försiktiga stryk på kinden.
Han säger att han får ont i öronen när Kaj gråter, vi förstod att han egentligen blev väldigt orolig och fick ont i magen, så han fick ha hörselkåpor på sig varje gång han tyckte det blev jobbigt.
De har han inte använt på flera dagar nu.

Och tiden som försvinner i att mata, byta blöja, mata.
Jag väntar på att rutinerna ska infinna sig, på att vi ska vänja oss vid att de är två nu, på att det inte ska ta fyra timmar för hela familjen att mobilisera sig till utgång.

Tack för era gratulationer, jag blir djupt rörd och alldeles varm inombords av att ni glädjs med oss.
Tack!

Om min andra son.

I går morse födde jag mig en son.

Saker jag är mkt nöjd med:
(Förutom att ha ännu ett barn)
1. Att det från första lilla svaga känning av värk till att han var ute tog blott sex timmar
2. Att jag inte fick minsta bristning och därför kan sitta någorlunda som en människa redan i dag

Han heter Kaj.

Om barnrummets eko.

Torstens rum har ekat.
Och inte känts särskilt varmt och ombonat, i veckan fick jag ett il och fyllde hela den här väggen med tavlor och hylla.
Den behöver även någon form av uppåtriktad lampa, som kan reflektera sig i det vita taket och ge ett bra sken.

Taklampan byttes ut mot en röd rislampa från Lagerhaus.
Till den fina röda tygklädda sladden från Åhléns.
Egentligen ville jag ha en vacker blommig lampskärm, och bara låta det röda i lampsladden plockas upp i detaljer.
Men 389 kr mot 39 kr gick inte att diskutera.
Inte ens med mig själv.

Om att äta snö.

Jag vill äta snön.
All den där nyfallna vita pudriga som kom förra veckan.
Jag ville ta en näve och bara trycka in i munnen.





Det påminner mig om min barndom, när jag faktiskt gjorde det.
Snön var inte särskilt smutsig där jag bodde.
Den var kall och god och smakade som kallt källvatten luktar.

Det är samma kärlek som till den där källarlukten av fuktig sten som jag talat om tidigare.

Fast så tänker jag att snö kanske man inte äter längre?
När man ska vara vuxen.
Så jag nöjer mig med fil.
Och kakor.

Om en tand och en mustasch (två).

Jag köpte en tand och en mustasch.
Fast egentligen råkade det bli två mustascher, en i silver också, vet ej hur det gick till jag har väl för vätskefyllda fingrar för att klicka hem saker från nätet egentligen.

Jag gillar särskilt tanden.
Även om jag gillar Karins tänder ännu mer.

Om att säga rätt.

Jag glömmer lite grann bort att jag inte är den enda som väntar på bäbisen.




Folk tolkar vad som helst som att jag är på väg att föda.
Och ni som följer mig på Instagram såg bilden jag la ut på Nacka sjukhus.
Det har jag ju gjort förr, när jag är hos barnmorskan, inte tänkte jag nu att det kunde misstolkas.
Hohoho.
(Nacka sjukhus har ingen förlossning längre, min man är född där, men den la ner för länge sen. Vi åker in till Sös som så många andra.)

Men så här mkt kan jag säga, att är jag på väg att åka in till förlossningen.
Då är Instagram inte det första jag kommer att uppdatera.


Och för nu bär jag korta klänningen som någon slags kofta/kimono?
Men jag har köpt två.
(Eftersom det blev så som jag önskade när jag först provade den, att den kom på rean.)
Och tänker så fiffigt förlänga den så att jag kan bära den bekvämt och utan att känna att jag blottar mammatrosorna så fort jag böjer mig ner.

Om att rymmas.

Här hemma finns det nu två stycken karmstolar.
Som jag inte alls får plats i längre.
Obs obs det är inte ens särskilt snäva karmstolar!

Det är helt fantastiskt egentligen, hur kroppen förändras av detta tillstånd.
Förra gången trodde jag så klart lite naivt att det mest var magen som skulle expandera.
Blev helt paff när jag märkte att även bröstkorgen gjorde det.
Och fötterna! (Fast då mest av vätska.)

Jag mätte min mage förra veckan.
Bara för att det är roligt sen att ha i centimeter hur stort omfång det egentligen var.
Då när man inte kan tro att man var särskilt stor, för att det var så länge sedan och man glömmer och minns inte rätt och har nog mest bara svårt att fatta hur stor en mage faktiskt kan vara.

Då mätte jag iaf även höfterna.
Måtten var exakt lika, på minsta centimeter, och jag tappade hakan och tänkte att det var ju inte så konstigt då.
När jag misstog ett linne för mina trosor.
Och linnet inte ens var särskilt litet.
141 cm. Wow. Oj.

Om fel sorts män.

Nog kanske de fortfarande finns, de där männen.
Eller det är jag övertygad om att de gör.
Men nog finns det så pass många som INTE skräms av att kvinnan är framgångsrik, som kanske mest faktiskt bara tänker på det med stolthet och stöttar henne, att man inte bör dra alla män över en mans-kam.

Blondinbella träffar helt enkelt fel män.
Så jag tycker att hon ska vara glad att fortfarane hon är singel.

Om kloka ord.

Min make är klok.

" Jag är mest fascinerad av att både borgerliga och andra politiker talar om att vi ska vara flexibla på arbetsmarknaden. Medan alla trygghetssystem vi har bygger på fasta anställningar."

"Får jag vara ledig med lön, eller nedsatt arbetstid under småbarnsåren kan jag tänka mig att jobba till döden sen."

Apropå förslag om att arbeta till 75.
Från en statsminister som tror att det finns folk kvar i det här landet som faktiskt tror att man jobbar med samma sak hela sitt liv.
Den bilden slutade jag ha när jag var omkring 20.

Man kan läsa mer om saken här.
Av min kloka vän Jenny W.
(Jag omger mig av kloka människor, på så sätt slipper jag tänka själv och behöver bara citera samt länka. Puh och tack och lov.)

Om hur himla synd det är om mig.

Om vi nu samlar våra gemensamma krafter till största koncentration.
Och tänker på hur himla synd det är om mig.

Nu har hostan nött hål i halsen, det kommer blod och allt gör så himla ont.

Med foglossningen har jag inte sedan ca augusti exempelvis kunnat justera kuddarna när jag ligger i sängen.
Utan att det skär som knivar i kroppen, ofta måste jag be om hjälp istället eller helt enkelt avstå helt och hållet.

Med det sagt behöver jag kanske inte förklara hur det då känns nu.
När jag hostar tills jag kräks.

Fördel med hostan: vi kan prata om annat i bloggen än om att jag är gravid.
Nackdel med hostan: resten.

Nu ska jag äta en toblerone.

Om vagnen och tulpanerna.

Äntligen är vagnen i en passande storlek för Torsten.
Vi köpte den medan jag fortfarande väntade honom, i Rågsved var inte ens lägenheten i passande storlek för vagnen.
Men nu!

Det första han konstaterade efter att ha bäddat ner dockan och skulle ut och gå, var att han behövde en väska.
För det har vi ju alltid när vi går ut tillsammans, en väska med kläder och blöjor och lite mat.

Och så har det slagit mig.
Att bäbisen föds in i bästa tulpansäsongen!
Jag förväntar mig att hela hemmet kommer att knarra av tulpaner kring årsdagen av födelsen, samt nu alldeles snart då.
När vi firar att jag inte längre är gravid eller jag menar när bäbisen äntligen kommit?

Om några av mina favoritsaker.

Jag packade upp den allra värdefullaste flyttkartongen i dag.
Den som jag märkt med "SVAGT! AKTA! GLAS! FÖRSIKTIGT!" i så stora versaler jag bara kunde förmå.
Kartongen som innehöll alla mina favoritprylar, karafferna, glasvaser, Torstens födelsedagsljusstake, bersåkannan och en massa andra prylar.
Som är SVAGA och i GLAS och bör AKTAS.

Skit vad arg jag blev när ungefär en tredjedel var trasigt.
Däribland Torstens fina födelsedagsljusstake som han fick på sin ettårsdag av min mamma.
Och är tänkt att vi ska använda varje hans födelsedag så länge han lever.

Det som irriterar mig är att det är väldigt många saker som knäckts.
Som var i riktigt tjockt glas.
(Som ljusstaken.)
Det handlade alltså inte om några tunna drickglas från 20-talet, eller sköra små ljusmanschetter och att det var små hörn på småprylar som knäckts.
Utan de där rejäla.
De som inte ska gå sönder så länge man inte tappar eller kastar.

Så fan vad irriterad jag är.
Och ännu mer irriterad eftersom jag inte packat upp den förrän nu och det således är tämligen försent att höra av sig till flyttfirman och gnälla.

Försöker nu tänka på allt som faktiskt klarade sig.
Och glädjas över det.
Men Torstens ljusstake, den sörjer jag, hur jag än försöker.

Om besöket.

Vi fick ändå en dag extra.
Eftersom deras nattåg blev inställt pga extrem kyla.
(Kan ju kännas smått frustrerande när temperaturen här var ca – 10 och inte alls särskilt extrem.)

Sen åkte de, ett dygn senare, och kvar blev ett tomrum av tystnad och saknad.
Och känslan av att bo så himla långt ifrån.

Om hosta vs föda.

Jag har en sådan hosta.
Det värker i kroppen, jag hostar så att tårarna sprutar (på morgonen till och med så att jag kräks, så trevligt!).
Det rosslar när jag hostar, och det rosslar när jag drar efter andan för att hosta mer.
Känns alltså som att det bara åker hiss upp och ner, som att det är en evighetsmaskin.

Om jag skulle välja saker att lägga magmusklerna på.
Så är det just nu alltså inte att hosta.
Ifall någon var tveksam på det.

Tulpaner må pigga upp, men jag är helt darrig på benen med någons fot hårt tryckande över mitt bröst (och huvud).

Om helgen igen.

Min syster och ena systerdotter har varit här i helgen.
Så himla kul.



I lördags dristade jag mig till att gå ut.
Vi besökte Nacka Forum, jag satt på bänkar och på fik mer än vad jag gick runt.
Kunde ändå så klart knappt röra mig sen på kvällen.
Och på natten var det svårt till och med att ligga stilla.
Men ibland måste man bara få vara med.

Torsten låg och vilade en stund, för att orka äta "MASSA GODIS" som han sa.
Hans pappa verkade ha samma strategi.

Om "supermamman".

Jag har en app i min telefon som berättar vilken vecka jag är i.
Nu när jag passerat v 40 har den några förslag på vad man kan göra för att få tiden att gå.
Exempelvis:
"Baka bullar och frys in till alla besökare som kommer att komma; de kommer att tro att du är supermamman!"

Jag undrar varför jag
1. blir en supermamma för att jag bjuder på hembakade bullar
2. behöver "lura" mina besökare att tro att jag är det? (Jag är det ju, det har inget med bullbaken att göra.)

Jag tycker inte att man ska behöva stå för fika när man är nyförlöst och folk kommer på besök.
Jag tror inte att någon heller förväntar sig det.
Men om man nu gör det?
Säg för att man exempelvis inte gått över halva graviditeten och haft ont.
Typ rent av kunnat röra sig relativt obehindrat ända fram till förlossningen.
Så att man därför faktiskt orkar ställa sig och baka (för man behöver inte slå sig ner på en stol när man breder sina mackor och väntar på att teet ska koka klart, för det gör inte så ont att stå).
Jamen, är man en supermamma då?

Egentligen bryr jag mig inte mer än att jag tänker "haha som om det definierar vad en supermamma är" men sen tänker jag.
Hur många finns det inte som är osäkra?
Som inte får den bekräftelse de behöver, som ständigt sneglar på andra för att se "hur man ska göra".

Nog finns det de som tänker att jaha, bäst att bakar bullar då, det verkar som att man förväntas göra det.
Och ställer sig där, höggravida och inte alls särskilt bullsugna.
Fan, då blir jag skitarg.


Illustration: Joanna Grubbström

Om helgen.

Jag har blivit förkyld och har under helgen åter fått prova på känslan.
I smärta.
Av att hosta tills man kräks samtidigt som man har fogar som blixtrar bara man harklar sig lite kraftigare.

Jag har även snutit handflator fulla av blod.
För att slemhinnorna är så känsliga nu att de stupar för minsta lilla.

I går hade jag inte många förutsättningar att få sova.
Hemskt ont i fogarna (pga dumdristig promenad, samt hostan), hostan i sig, och jobbig släng av RLS.
Så jag duschade istället.
Mest hela natten.

Nu undrar jag om jag ska gå in i dimman som hostmedicinen försätter mig i.
Eller om jag helt enkelt ska hoppas på att hostattackerna driver ut bäbisen?

Om bäbisens beräknade ankomstdag.

5 februari.
Det här är bäbisens beräknade ankomstdag.
(!!!)

Fast den dagen betyder inte så jättemkt, ca 5% av alla barn föds på den faktiska beräknade ankomstdagen.
Det är ju inte så konstigt egentligen, det handlar alltså om en period på ca fyra veckor som bäbisen kan komma.
Den beräknade dagen är i mitten av den och kanske mest bara som någon slags riktlinje.

Ändå är det inte utan att man tänker på den.
BP.
Beräknad partus.
Och råkar man passera den känns det som döden, som att man missat sin chans och nu för tid och evighet får gå gravid.
Jösses vad jobbigt det vore.

Om mina karaffer.

Jag samlar på karaffer.
Också.



Det här är mina favoriter, och den till vänster på övre bilden är min första.
Den köpte jag för tjugo kronor på Sarons i Gbg.
Jag bodde bara ett stenkast därifrån en gång i tiden.

Om när man känner sig som en sjöko.

Ni vet när man är ungefär i mitten av sin graviditet och känner sig stor som en sjöko.
Helst för att man går ungefär som en sjöko, pga foglossning.





Och så går man tillbaka i bildmapparna när man är så höggravid som det går att vara.
Och råkar hitta bilder från den där tiden då man kände sig som en sjöko, och man bara öh?
Hallå?

Då bannar man kanske sig själv för att man inte kunde se hur fin man var.
Då och där.
Jag tänker att det är ungefär så hela tiden, iaf med mig.
Jag ser aldrig hur fin jag är nu, men jag är väldigt bra på att hitta bilder från mina värsta ful-perioder och tänka "vafan, jag ser ju så frisk och fin ut".

Jag tror att jag ska försöka jobba på det.
Självhyllningen.
Jag menar, så himla oduglig är jag ju inte.

Om vår förträfflighet.

Först var jag så förträfflig att jag tog tag i en sån där punkt på listan som stått i evigheter.
Måla över skavanker i de båda hallarna (exempelvis ta lös lysknapparna och måla ordentligt, det var det visst ingen som gjorde när vi höll på som mest i höstas).

Sen var min man så förträfflig att han erbjöd mig ett alternativ på "dagens semla" – Pärlans!
(Av de fyra smaker jag bad om, har jag nu insett att jag allra mest bara vill ha:
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross

Och sen är ju faktiskt ni helt otroligt förträffliga.
Ni är så peppande, det känns som att jag har ca 1 000 systrar som varje dag tittar in hos mig och ser om jag mår bra.
Tack!

Om kylan och skorstenen.

En morgon gick vi ut på balkongen.
Vi väntade på att Fantastiska Farmor skulle komma och skjutsa Torsten till förskolan.
Passade på att kontrollera att byggarbetarna som håller på att montera ner en stor skorsten bakom vårt hus, skötte sitt jobb.

Det var svinkallt.
Hohoho -10 det är ju egentligen löjligt lite.
En vinter av +2-dagar har inte direkt byggt upp vanan av kyla.
Men Sibirienkyla vet jag då inte om jag skulle kalla det.

Om kön.

Jag har så svårt för ordet "hen".
Inte innebörden av ordet, för det är rätt märkligt att vi inte har haft något könsneutralt tidigare.
Utan hur det låter, hur det ser ut.
Det estetiska helt enkelt.

Hen.
Jag får inte till det naturligt.

Tänkte även på det här med hur endel försöker att dölja barnets kön.
Inte berätta vad det är, för det är inte det viktiga, och det är klart att det inte är det viktiga om det är en pojke eller flicka.

Själv är jag ändå alltid nyfiken.
Inte för att jag vill veta om jag ska placera in barnet i ett pojkfack eller i ett flickfack, utan helt enkelt för att jag vill veta allt om det som är det nya barnet.
Precis av samma anledning som jag vill veta vilken ögonfärg barnet har, eller hårfärg, om barnet har mammans näsa eller pappans haka, gärna försöka höra vad det kan bli för röst av de där små lätena de gör till en början.
Och om barnet mår bra, och är friskt, så klart.

Jag vet inte något annat sätt att få en uppfattning om ett helt nytt barn, när de är så nya att de fortfarande är inom sig i en osynlig liten livmoder.
Det är ju inte som att jag kan konversera det och fråga om framtidsdrömmar.

Om magen och formen.

Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.

Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.

Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.

Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.

Om lukter.

Jag älskar lukten av fuktig källare.
Den där typen som luktar kall sten och vatten (ej mögel och förruttnelse).
Det kalla, på något sätt pudriga i luften, just nu vill jag verkligen inget annat än att känna den lukten.

Den är fräsch, helt naturlig och okonstlad, och har alltid gjort mitt illamående lite lugnare.
Men jag älskar lukten även när jag är ogravid.

Precis som lukten av krita.
Vit skolkrita, alltså det är nästan så att jag vill stoppa dem i munnen, för att det luktar så gott.
Men smaken är inte riktigt samma som lukten.

Krita och källare – aaaaah.