Om påsken.

Förr firade jag alltid påsk.
Med familjen och två av min mammas syskon och deras familjer.
Och mormor.
I stugan mellan Gautosjö och Adolfström.

Påsken har alltid varit likamed Gauto.
Alla inklämda i en liten röd stuga våra stuggrannar frågade en gång.
Hur många är ni egentligen där inne?
Alla, vi är alla där inne.
Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och inte en enda dörr inomhus att stänga om sig.
En enda stor familj och alltid en hel skog av ytterkläder som hängde och torkade.
Runt kaminen.

Och så spenderade vi dagarna på isen i en stor snögrotta sittandes på renskinn.
Man gled gärna av renskinnen när man hade skoteroverall på sig.
Och det hade man ju.

Mormor hade sin speciella gautostickningsbehållare och satt på samma ställe och stickade hela dagarna.
Min moster läste ofta böcker, ibland turades vi om att läsa högt för varandra.
Så att de andra kunde ligga och blunda och bara låta sig värmas av solen.

Vi gjorde bassänger för fiskarna lekte olika lekar där man ritade upp spelplanen stort i snön.
Klättrade upp på största stenarna åkte skidor nedför backar och låg ibland fast det var inte lika roligt och pimplade på ett renskinn.
Med näsan nerstucken i hålet och pappas speciella täcka-över-huvudet-vid-pimpling-jacka.

Men nu har jag inte de där påskarna längre jag bor så långt bort.
Att bara komma hem till Arvidsjaur är en resa nog i sig och då vill jag ju vara där.
Jag har inte varit i stugan på fjorton år och ändå.
Är påsken för mig alltid likamed Gauto.