I dag är det lördag och i kväll hade jag velat.
Sitta på en bar med vinglas i handen och prata med en vän och bli nostalgisk över musiken som spelas.
Jag skulle inte vara så överdrivet uppklädd bara enkel i svart och sen ösa över.
Med stort halsband.
Jag beundrar kvinnor som är vackra och lyckliga.
Och inte känner sig nödgade att gömma sig.
Som jag.
Bakom kläder och rysch och pysch.
Och så skulle jag nonchalant sitta med benen i kors.
För att foglossningen inte stoppade mig.
Och kanske dansa.
För att inflammationen i fötterna inte stoppade mig.
Men mest av allt bara prata och bli nostalgisk och skratta.
Istället ska jag laga mat till mig och min käraste.
Och prata med Torsten han har sovit hela dagen och kommer nog.
Ha en hel del spritt i benen.
Det blir fint det också det är väl kanske alltid.
Det finaste.
Fast hade jag haft möjligheten.
Att sitta med en vän och prata och bli nostalgisk.
Hade jag nog ändå valt Torsten det är han jag vill vara med mest.
Men ibland vill man bara nostalgiprataskratta med vänner.
(Och se tjusig ut när man gör det.)
Bilder från net-a-porter.com.
Jag hängde ut några av mina kappor på vädring.
Och noterade att jag är så tröttsamt trendig utan att jag ens fattar det gäsp gäsp det är jobbigt att vara.
Ett modeorakel.
Kappor, vänster till höger: loppis loppis loppis Noa Noa loppis loppis Vila.
På TV8 har de.
Ett så himla märkligt modeprogram det handlar om shopping.
Och vinjetten ser ut som något klass 4a gjort till sin klasstidning och kläderna.
Ser ut att komma från 90-talets dåliga sida.
Det är amerikanskt det heter Shop the world.
Och sen om ett svenskt modeprogram.
Fashion.
Karin Winther hon som leder Hype och hon som sa.
Att hon tycker det är osexigt med hemmasydda kläder.
Är programledare det startar på måndag i SVT 21:30.
Fyra avsnitt, fyra modeveckor.
Min vän Jenny Wennberg.
Är politisk redaktör på Arbetarbladet och har.
Höstens snyggaste skor.
50 kr på Myrorna jag är så gudens avundsjuk att det är ohälsosamt.
Torsten har börjat gråta.
Tröstlös gråt han gråter sig bortom kontakt och det är så obehagligt.
Utmattande och nervöst.
Han gråter väl för att han har ont i magen?
Vi är bortskämda han gråter inte särskilt ofta den här jobbiga gråten som jag talar om nu.
Har varat sedan i går kväll och varit totalt.
Tre gånger.
Jag känner mig ändå fullkomligt utmattad och darrig av oron.
Jag är inte bra på att vara mamma jag är så himla orolig av mig.
Utåt.
Mot Torsten.
Försöker jag dölja det och vara så lugn jag kan.
Prata sakligt men mjukt.
Inte hetsa upp mig för mkt.
Min käraste kanske invänder jag vet inte men jag är iaf inte i närheten lika orolig utåt.
Som jag är inåt.
Och så tänker jag på hur mkt oro man ska utsättas för.
Att gråten inte är i närheten av det värsta vi ska genomgå.
Inte heller att det finns något slut-datum för den, för oron.
Den varar resten av livet gissar jag iaf för mig jag vet hur jag är.
Gamla prästgården i Arvidsjaur.
(Underbar jag återkommer med ett tjog bilder på den).
Inrymmer hembygdsföreningen och där kan man köpa.
Vackra armband och fina örhängen.
Jag höll mig till att köpa bara armbandet.
155 kr, och jag vet att de är bra mkt dyrare på andra ställen (läs Sthlm).
Men jag hade gärna ägt ett par eller flera fina örhängen också.
Norrlandsoperan i Umeå har alltid så tjusiga förlängningar.
Av sina olika arrangemang.
Den här bilden till föreställningen Julie.
Får mig att tänka på en viss vacker kvinna.
Vi är hemma nu.
Vi skulle lämna Arvidsjaur 17.00 med buss till Jörn och få vänta där.
En hel timme i den halvt nedstängda tågstationen.
Men mina föräldrar skjutsade oss.
Det blir betydligt lättare i hjärtat när de gör det då får man
1. åka hemifrån lite senare
2. slippa vänta en timme i Jörn men framför allt
3. vara med dem ända in i sista tågminuten.
Tåget var framme 04:51 Torsten var för att vara honom.
Ovanligt olycklig på kvällen så vi sov inte mkt.
Det gör jag förresten aldrig på tåg så nu har vi istället sovit några timmar här hemma.
Dagen blir konstig och saknaden är stor jag vill bo närmre min familj.
Men det är alltid skönt.
Att vara hemma.
Intressanta reflektioner över efternamnet jag ska ta och besvara dem.
När jag inte sitter på ett bibliotek på lånad tid med en dator.
Vars batteri snart lägger av.
Jag har gjort en hög tidsinställda inlägg.
Bloggen måste ju underhållas även om jag ligger i soffan hos mina föräldrar.
Och slöar.
Vi är hemma nu, hemma hos mina föräldrar hemma där jag växte upp hemma i.
Kläppen.
Utanför Arvidsjaur en liten by några hus och går man hundra meter är man ute.
Mitt i skogen mitt i tystnaden.
Och det är vinter.
Kappa, Myrorna
sjal, H&M
basker, mammas mössochvantkorg.
Min kärastes mormor har gått bort.
I natt i sömnen man försöker tänka positivt och att döden ibland kan vara skön.
Men mest är det bara sorgligt och man önskar att livet kunde ha fortsatt en massa år till.
I Gävle har ett stort hyresbolag.
Gavlegårdarna.
Rustat upp ett bostadsområde och i samband med det.
Låtit en konstnär uppföra inte helt "väntade" väggmålningar.
Rolfcarlwerner jag tycker att de är helt fantastiska.
Färgerna gör att det hela tiden ser ut.
Som att väggen badar i solnedgång.
Läs mer om målningarna här och här.
Varför ska det vara så svårt.
Att bestämma efternamn på pojken?
Inte vilket det ska vara, vi ska ha båda.
Bara i vilken ordning de ska stå JAG KAN INTE VÄLJA!
Ända sedan jag förstod att det ena efternamnet måste bli ett mellannamn.
Och att det i den ordning vi tänkt oss skulle innebära att det är mitt efternamn som degraderas till mellannamn.
Har jag gått och velat.
Fram och tillbaka.
Grubbström Wahlqvist, Wahlqvist Grubbström?
Innan han kom ut kallade vi honom GW.
Grubbström Wahlqvist.
Alla kallade honom GW, mina föräldrar min kärastes föräldrar alla våra syskon och vänner och arbetskamrater och skolkamrater.
Och jag har hela tiden tyckt att det ligger bättre i munnen.
Grubbström Wahlqvist.
Min käraste har inga problem med att hans efternamn blir mellannamn.
Det är alltså enbart mitt bryderi i vilken ordning vi ska ta det.
Torsten är lika mkt min som min kärastes son.
Han hade inte blivit till om någon av oss inte bidragit.
Men här ska ni höra anledningen till mitt bryderi jag är lite förvånad själv över hur starkt jag känner detta:
Torsten har växt och fått näring från mig från min kropp alla som varit gravida vet hur fullkomligt utslagen man är de första månaderna inget går att jämföra det är som att det inte finns en endaste gnutta energi i kroppen.
Allt går ju åt till att skapa cellerna till bäbisen.
Jag har gått upp 40 kg och fått större fötter (måste rensa ut mer än hälften av mina skor) och min mage ser ut som en tigerkaka av läskig sort.
Jag har fått ledvärk jag hade hemska kliande utslag i sex veckor som gjorde mig sömnlös under en av de mest intensiva arbetsperioderna i skolan och jag har haft foglossning.
Från vecka 14 till vecka 42 och jag har det fortfarande 8 veckor efter förlossningen.
Jag fick ha skenor på händerna eftersom de var så svullna att jag inte kunde böja fingrarna.
I alla tider har barnet hört till pappan genom efternamnet för förritin föddes naturligtvis (?) aldrig barn utanför äktenskapet så ungen fick pappans namn och de stackare som ändå var faderlösa.
Kunde om man tillslut ändå lyckades få en man att erkänna faderskapet.
Få äran att använda sin faders efternamn även om föräldrarna inte var gifta.
Det senare men framför allt det första har fått mig att känna detta:
Är det något efternamn barnet ska ha så är det mitt.
Och faderns efternamn läggas till, eftersom han ju också är med på Torsten.
Men så kommer det ändå krypande.
Wahlqvist Grubbström låter inte lika rätt som Grubbström Wahlqvist men mest av allt.
Så vore han ju ingen GW då.
Innan dagens slut ska jag ha bestämt mig.
Så här kan jag inte fortsätta.
En av grejerna.
Jag tog med i modereportaget kanske inte gjorde sig så bra på bild.
I sin ensamhet ur sitt sammanhang.
Det är en slags halsdukskrage snedstreck hilka.
Från Gina Tricot ganska skön faktiskt och vill man inte ha den som halsdukskragehilka.
Kan man alltid använda den som en Hedenhös-kjol (ingen bild på det).
Foto: Pernilla Wahlman, Arbetarbladet
Tillbaka till 80-talet
Jag gjorde ett modereportage.
Ett ihopplock av 80-talssaker från tre olika vinklar.
Vi hade en fin diskussion om hur 80-talet inte längre tilltalar somliga.
Och att det kan ha att göra med vilken ålder man var.
På 80-talet.
Själv var jag 2-12 år, och där på slutet precis på gränsen till att vilja vara vuxen.
Och såg alla 80-talsbrudar på högstadiet med spretluggar och nitbälten och avklippta neonfärgade handskar.
Medan Annika och Fortfarande lycklig var äldre.
Var de där med spretluggarna och inte vill ha tillbaka det de vurmar mer för slutet av 70-talet (igen går det bra att applicera vår teori om ålder).
Frågan är då.
Kommer jag att ha svårt för 90-talet det är ju sannerligen här igen.
Peaceörhängen runda små glasögon pösiga blekta jeans hårt åtdragna i midjan.
Och är det därför vissa modebloggare i och med sin ålder vurmar lite extra för det årtiondet?
Inte kan man avsluta en bloggdag utan att säga:
Hurra hurra nu får kärleken vara kärlek och inte kön.
Hurra hurra och god natt.
Lystring lystring håller man med mig om detta.
Då kontaktar man denna.
Sophie är mer handlingskraftig än vad jag är.
Men jag tänker minsann prata mer om den saken med henne.
När hon och Elsie kommer och hälsar på mig och Torsten.
