I dag skulle jag på pressfrukost med Ben & Jerry.
Alltså de riktiga Ben och Jerry!
De som faktiskt startade glassmärket.
Inbjudan lockade med "en glassig frukost" så jag utgår ifrån.
Att det skulle finnas en massa goda glassar att smaka på.
Och så intressant att få höra dessa män berätta om företaget.
Men nu blev det inget av det.
För SL får fortfarande inte tunnelbanan att fungera.
Och i Rågsved är det KAOS.
Jag gick ner till ersättningsbussarna klockan sju i morse.
Det var rätt skaplig kö men jag tänkte att den betas väl av när bussarna väl kommer.
Efter en halvtimme kom första bussen.
Den var redan fullkomligt överlastad.
Folk höll i sig för att inte trilla ut, när busschauffören öppnade dörrarna.
Och ändå.
Jag skrattar nästan för det är så absurt.
Skulle folk i kön försöka tränga sig på.
En eller två lyckades, resten av kön fick fortsätta att vänta.
På en timme kom det tre bussar, alla lika överfyllda.
När så äntligen tre stycken helt tomma bussar kom.
Som om de var utsända enbart för att hämta oss i Rågsved.
Tänkte jag att nu kommer jag med jag står ju trots allt nästan längst fram.
Folk hade så snällt stått i kön och fyllt på bakifrån, men när bussarna kom.
Då blev det kalabalik.
Alla bara sprang.
Ut på vägen, tryckte sig förbi folk.
Och jag vägrar springa som ett jagat djur för att få mig på en ersättningsbuss.
Tänkte även att mina två meter fram till bussen skulle garantera mig en plats.
Jag är så naiv.
Jag satte på ännu en dokumentär i Ipoden och fortsatte att vänta.
Vickade lite på tårna nu stod jag dessutom allra längst fram så kom det en buss skulle jag komma med den.
Och det gjorde det.
Och det gjorde jag.
Men det var så otroligt obehagligt, folk stod klämda ut mot dörrarna, fram mot föraren och framrutan och ändå.
Vid varje busshållplats där ingen klev av.
Skulle folk tränga sig på.
Busschauffören körde fort, slirade faktiskt i svängar och jag kände hur det släppte från underlaget.
Jag tyckte helt enkelt att det var skitläskigt.
Så jag klev av.
Nej det gjorde jag ju inte, nästa gång bussen stannade ropade JAG SKA AV och tryckte mig ut, slet min väska och mig själv med all min kraft, pressade mig av.
För folket på busshållplatsen sket naturligtvis i alla utom sig själva och försökte trycka sig på trots att det inte fanns någon plats.
Och sen promenerade jag hem.
Mina armbågar är helt klart för norrbottensmjuka för såna här dagar.
3 kommentarer:
Fy fan, varför kan inte folk fatta att 'först till kvarn' inte gäller när man köar. Att det är lika bråttom, kallt, trångt och frustrerande för alla.
Jag hade vassa granitarmbågar, sprang till tunnelbanan som gick med 3 mminuterstrafik. Himlade med ögonen mot folk som gick lite för långsamt. Knuffade mig in i bussen och knuffade mig ut.
Sen flyttade jag till Köpenhamn och var tvungen att anpassa mig. En köpenhamnare skulle aldrig få för sig och springa på morgonen, det går ju ett tåg till (och där är inte kollektivtrafiken tät eller effektiv). En köpenhamnare skulle aldrig knuffas eller trängas, de tar hellre nästa buss. Hinns det inte idag så hinns det med imorgon eller nästa vecka, eller kanske inte alls. Såna är dom, Danskarna, håller ett mer hälsobefrämjande tempo och skyndar långsamt.
Så flyttade jag tillbaka till Stockholm med det köpenhamnska tempot i kroppen. Och blev knuffad, puttat och ögon himlades mot mig för jag gick för långsamt. Det gör jag fortfarande, jag vägrar lämna ex-köpenhamnaren i mig. Det tempot är mer sympatiskt och ger bättre Karma.
Så det är inte dina armbågar som är för mjuka, det är ditt tempo som är kosmopolitiskt.
/annika
Det låter verkligen läskigt, särskilt när bussen börjar kränga. Ibland undrar jag om chaufförerna inte tycker det är lite småkul att sladda ...
Själv satt jag krampaktigt och höll mig kvar så gott jag kunde i sätet.
Åh så jobbigt och läskigt det låter. Hoppas tunnelbanan börjar funka snart igen!
Skicka en kommentar