Jag läste om en man i Vi föräldrar.
När han och hans sambo just fått sitt barn.
Och kommit hem från BB och var överlyckliga.
På toppen av lyckostegen för äntligen hade de fått sitt barn äntligen hade hon fått bli en mamma.
Då dog hon.
Någon timma tidigare hade de badat sitt barn och fotograferat och varit precis så där bomullsdimmigt lyckliga man bara kan vara.
När man äntligen fått sitt barn på utsidan avklarat förlossningen och BB och äntligen ska få börja vänja sig hemmavid.
Hon dog.
Och barnet var fyra dagar gammalt och personalen på akuten grät när pappan la barnet på mammans bröst.
Innan maskinerna skulle stängas av.
Han hoppades att det skulle få henne att vakna.
Jag kunde inte läsa klart allt för jag var på jobbet.
Det är en förändring jag märkt med att vara mamma.
Det är som att hjärtat står vidöppet allt kommer rätt in.
Och särskilt när jag så lätt kan tänka att det var min käraste och Torsten som hade blivit kvar.
Hjärtat är öppet allt åker in tårkanalerna är öppna allt strömmar ut.
Sen drömde jag om min mormor hon säger ofta nämen oj vad gör jag här jag är ju död!
Lite förvånat som att det bara är något man kan glömma och därför råka vara kvar.
Sista tsarfamiljen i Ryssland.
De dog också.
Jag kan titta på bilder på folk som dött.
Tänka att de då inte visste sina öden.
Extra jobbigt när ödet är grymt och så funderar jag på hur de hade det, exakt hur mkt hjärtana snörptes ihop.
När de insåg att de skulle mista allt.
Huga.
Förr oroade jag mig inte så mkt över att dö.
Kanske att jag tänkte att det vore sorgligt för de som blir kvar.
Men att vara en mamma och dö.
Det blir ett sug i magen när jag tänker på det, som att jag nu aktivt måste tänka på att jag inte får dö.
För Torstens skull.
Det blev ju en lagom början på den här veckan.
Som att måndag inte vore nog.
Men från en ljusare vinkel: se så vackra klänningar de har Olga, Tatiana, Maria och Anastasia.
6 kommentarer:
Hej
Visst känner vi igen oss, som mamma får man inte dö innan barnen blir vuxna, men ändå händer det. Barnen har nog sina funderingar också. När min äldste var ett par år diskuterade han o en kusin till mig om livet och döden. Sonen förklarade helt frankt att min mamma kan inte dö. Och än så länge håller vi oss vid liv, tacksamt nog. Nu tänker jag att jag måste hänga med så länge som jag bara kan - för mina barnbarns och min skull.
Hälsn Sonja i Nyköping
Ja, nog suger det i magen. Jag försöker inte hålla mig vid liv för min egen skull längre. Att vara mamma är helt fantastiskt, men ack så stressigt. :)
Det var det mest förskräckliga jag har läst på länge. Livet är så skört. Man ska verkligen vara tacksam för det man har. Och för att man är frisk. Och för att familjen är frisk.
Ta hand om dig Joanna!
Kram!
Usch, så himla hemskt. Man ska vara tacksam för att man får leva ett så fint lev och njuta utav av alla dagar. Jag är rädd för döden. Kan inte tänka på den. Men vissa nätter när jag ska sova bara pang blir jag jätterädd och vågar inte sova. Döden verkar läskig. Därför väljer jag att inte tänka på den. Drömmer om min döda mormor ibland, det är mardrömmar det, för det känns som hon lever och jag vet inte, allt är konstigt bara med döden. Ingen vet vart man hamnar. Jag hoppas jag blir gammal.
Stackars pappan och lilla pojken, hoppas de klarar sig bra, men det är nog hemskt såklart, jättehemskt.
Kramar på dig i massor och ta hand om dig.
sonja,
visst är det så.
man vill leva så man får finnas för barnbarnens skull, och så man får uppleva barnbarn öht.
kommer inte riktigt ihåg hur jag funderade kring döden.
min morfar dog i princip framför ögonen på hela familjen, och jag har starka minnen från kaoset efteråt (vi var i en stuga långt uppe i fjällen).
jag var bara två, men efter det vet jag inte hur jag har funderat.
ska nog fråga mamma.
fröken k,
ja visst är det!
lika delar underbart och nervöst tycker jag.
eller nej, mer underbart, men första veckan torsten fanns var jag ett litet nervvrak.
funderade på allt jag skulle oroa mig över i hans liv, och det kändes oöverkomligt.
fast nu när hormonerna stillat sig är jag lite mer lugn.
a,
visst svajjar det till när man inser klyschan: livet hänger på en skör tråd.
jag tar hand om mig, och om min familj, ni får göra detsamma.
kramkram.
lisa,
det kan inte vara lätt att vara rädd för just döden.
så svårt att undvika.
jag känner nog mer en sorg över att veta att min familj måste ta del av den.
själv är jag ju bara borta.
men att tänka att man först lever och sen är död, borta, det är svindlande.
hur går det till?
ett helt liv, en hel person, att från en stund till den andra gå från att leva till att bara finnas kvar i minnen.
efter mormor dog insåg jag vikten av stora familjer.
många syskon.
vi tänkte innan att två barn kunde vara lagom, men efter mormors begravning kände jag att det behövdes tre barn.
inte för att vi skulle ha många som tog hand om oss när vi blev gamla, utan för att de skulle ha mer än en att vända sig till och söka stöd hos efter att vi är borta.
Så fint du skriver. Tack.
//Kristina
Skicka en kommentar