Om att åka skidor.

Jag och mamma åkte skidor.
Det är härligt att glida fram i den tysta skogen.
Om man står stilla och lyssnar gör det nästan ont i öronen.
Kanske för att de anstränger sig så mkt att höra nåt.

En gång när jag åkte skidor med vår hund.
Tog jag fel spår.
Tillslut insåg jag mitt misstag och kortaste vägen tillbaka.
Var att åka rakt över en myr.
Då hade vi dessutom lyckats åka rakt in i en stor renhjord och vår fina fågelhund.
Var lite väl förtjust i renar så jag ville fort därifrån.

Men efter ett tag insåg jag att snön inte alls bar för skidorna.
Och Quilja, hunden, sjönk igenom alldeles för mkt hon fick skutta sig fram.
Och blev för trött för att egentligen orka hon försökte balansera på mina smala skidor men det var ju inte hållbart för någon av oss.
Så jag tog av mig skidorna, höll dem och stavarna i vänster arm och la mig på rygg.
Tog Quilja i höger arm och la upp henne mot min bröstkorg.
Sen sparkade jag ifrån med benen och hasade mig på så sätt på rygg.
Över hela myren.
Genom den lilla skogsremsan.

Och tillslut jag vet inte efter hur länge men kanske fem år?
Fram till plogkanten och vägen.
Där vi båda satte oss ner och var helt utpumpade.
Jag åt snö för att få vätska Quilja satt bredvid mig och lutade sin fina vorstehkropp mot min.
Sen samlade jag ihop mina sista krafter och spännde på mig skidorna igen.
Och Quilja drog mig nästan hela vägen hem.

I vanliga fall.
I alla andra tidigare och senare fall.
Ville hon aldrig åka hem och så fort man vände hemåt så fort hon anade.
Att man inte skulle vara ute längre.
Slutade hon dra.
Men inte den här gången, den här gången ville även hon hem så fort som möjligt.