Lotta skriver om döden.
Jag gör inte det jag ska och går istället igenom gamla bilder.
De här två.
Från i somras från en fin väns underbara bröllop vi var i Landskrona.
Och min mormor skulle bara leva i några timmar till.
På morgonen ringde min pappa och berättade och jag frågade va för jag förstod inte.
Att den stund som jag så ofta tänkt på.
Som jag så ofta gruvat mig för.
Nu var här.
Att mormor nu var död.
Och ända uppe i Arvidsjaur var hon Landskrona kunde inte ha varit längre bort.
Jag tog på mig svarta solglasögon fast det var en regnig dag och min käraste.
Ledde mig till tåget via näsdukarna i kiosken.
Tårarna sprutar, det är inte hormonerna.
4 kommentarer:
Ett sådant budskap med det långa avståndet måste kännas i hjärtat..I ett försök att visa medkänsla och att jag förstår.. -När någon bara är borta, så kanske egentligen det fysiska avståndet upphör? Att du alltid har henne nära? I Landskrona eller på andra sidan jorden för den delen?
Jag funderar just nu mycket på detta..
Tur i oturen att jag just nu är arbetslös på nått sätt..Tur för att jag hade tid och möjlighet och fick smeka min mormors hand. Det kändes skönt för mig att säga adjö, och jag tror hon hade velat det med. Skönt att det bara var att åka dit, en biltur bort.
Men nu är det inte en biltur att hälsa på mormor längre.. Nu är det inget avstånd. Hon finns ju här hos mig! Men jag gråter ändå!
det har du så rätt i lillgull.
när någon väl är borta då spelar det ingen roll var man är.
man saknar dem och kan inte träffas igen.
var man än befinner sig.
för mig handlade det mer om att jag kände mig så långt ifrån alla andra i släkten.
alla var uppe i norr.
jag hade skickat ett vykort till mormor på fredagen där jag skrev att jag saknade henne men det hann hon inte få för hon dog på söndag morgon.
hon hade skickat ett brev till mig där hon skrev att hon saknade mig, men det fick jag läsa först efter begravningen eftersom jag var bortrest och hon skickade det hem till mig i gävle.
det låter fint att du fick ett adjö.
tur att du är arbetslös.
när onda saker har något gott med sig, då blir de genast mkt mer uthärdliga.
Ja det underlättar verkligen med nära och kära vid såna tillfällen. Någon att hålla i handen gör livet så mycket lättare när det liksom är känns för tungt.
Så sorgligt ljuvt med vykortet och brevet.
Så ovärderligt.
Brevet och vykortet, det var starkt kära du.
Jag har inte hunnit läsa här eller någonstans förden delen, på ett tag.
Alltid så vackra bilder, så väl valda ord. Och vad gäller stumpor så brukade jag köpa på HM eller på postorder. Hoppas du fått fina tips, bättre än mitt futtiga. Nu ska jag ringa en författare och prata kanske inte så mkt döden men livet. Som ju ändå innefattar döden. Och jag kan inte sluta skriva för jag vill träffa dig och fika lite, eg, känner jag visst.
Kram
Skicka en kommentar