I dag var det varmt jag behövde inte ens ha min tunna jacka på mig.
När det är sånt väder då saknar jag lite extra.
Att få klä mig i tjusiga klackar och svoschiga kjolar.
Med nätta små jackor som smiter åt kring midjan.
Och bara flanera runt piggt och raskt med inget annat än tiden.
Som begränsning.
Jag har fått sluta operan jag behöver helgerna.
Till att vila från smärtan.
Veckorna behöver jag till annat än att vila men inte ens min envisaste vilja.
Kan hålla mig från foglossningen.
För alla som inte haft foglossning kan jag säga att.
I alla fall för mig.
Är det som att ha ett svärd som sticker upp högt mellan benen och en liten kniv som pickar vasst just mellan benen och ett stålspett som tränger ner i benet.
Och något som bränner som eld och svider som tusan men egentligen är det bara.
Smärtan.
Inte bara för varje steg smärtar det det är även när man sitter och ligger och ibland knastrar det till och med.
Alla som inte kan eller har svårt för att bli med barn tycker förmodligen att jag ska hålla käften nu.
Men ibland måste man få tycka att det är jobbigt.
Mitt i all den obeskrivliga lycka.
Detta tillstånd så klart är.
Blå ask, från ett fint litet ställe på nätet: porslinet.nu.
8 kommentarer:
usch vad hemst det låter!! ingen har beskrivit smärtan förut utan bara sagt att jo sen fick jag foglossning och fick gå hem från jobbet....
Jag hade foglossning när jag väntade min fina Maja. Men inte med Sigrid och Elsa. Det är jag glad för. Jobbigt var det!
Du.. vilken stor mammamage du har. Ska bebisen komma alldeles snart? Vila dig i helgen, så mår du bättre. Kram
lider med dig. foglossning är bland den värsta smärtan. och bara ordet. att manhållerpåattfallaisär. du är så fin. jag har nog aldrig sett någon så tjusig gravid kvinna i mina dar.
kram!
Ja fysch och vojne vad ont den satans foglossningen gör. Har haft det med alla mina tre. Finns inget förmildrande över den smärtan. Den är som getingar och klåda. Men. Det går. Över. Det gör verkligen det.
Och ja. Du är så fin, så finaste gravida mage och hela kvinna att jag bara blir kär.
åh fy fasen, jag hade samma foglossning med båda mina barn, det var gräsligt. Till slut gick jag bara upp på förlossningen och skrek: ta ut honom, jag orkar inte mer. Men en liten tröst, det går över direkt när du fött, man känner av det ca ett år efter, men det där hemska försvinner bums bebisen är ute!
kitty-anna,
jag vet de som får det ännu värre.
foglossning finns nog i olika grader men lätt.
det tror jag aldrig att det är.
julia,
det låter hoppfullt.
att det kan vara jobbigt med ett barn men inte nödvändigtvis behöver bli samma med nästa.
då kan jag i alla fall hoppas till nästa gång.
ja min mage är stor nej jag ska inte få snart, så räkna med att se större.
josefin,
när min syster första gången beskrev för mig och min storebror vad det innebar.
höll vi på att rysa ihjäl oss.
tack för de fina orden, kram.
lyckliga hon,
som getingar och klåda precis!
så är det ju.
och yxhugg.
och vilka fina ord, jag får dåndimpen av mallighet.
och röda kinder av glädje.
anna,
tog de ut honom då?
försvinner det verkligen? direkt?
det är inte olika för alla? plus minus några veckor kan jag ju förstå, men att det försvinner och man bara känner av lite?
det låter som en dröm som är inte inom alltför orimligt räckhåll
ja, dom tog ut honom, jag fick sömnmedel så jag kunde sova en hel natt, det hade jag ju inte gjort på 20 veckor ungefär, sen satte dom igång förlossningen när jag var utvilad. Det gick så bra, men utan den nattens sömn vet jag inte vad jag hade gjort. Jag var så illa däran båda gångerna att jag fick kryckor, jag kunde knappt gå ens med dom. Men det försvann, det vidriga nästan omgående. Bästa tipset, sitt aldrig med ena benet över det andra, gå aldrig i trappor och ha bara platta skor, men de råden kan du väl redan. Det är ingen ide att säga hoppas det blir bättre för det blir det ju inte, förrän bebisen är ute. ha det bra!
hjälpasligen anna.
att det ska göra så ont att det måste komma till kryckor.
det är nog ganska många som ännu mer behöver även rullstol.
sitta med benen i kors fick jag höra från barnmorskan att jag skulle undvika.
men det gjorde jag redan för att det helt enkelt inte går att sitta med dem i kors.
det gör för ont.
trappor är svårare att undvika, ibland måste man ta dem och jag är väldigt otålig och går sällan på ett steg i taget, landa med båda fötterna på varje steg.
jag får ta mig i kragen och bita ihop.
bara några månader kvar nu...
Skicka en kommentar