2011/12/03

Om pappakroppen.

Min mans kropp genomgick en förändring när vi fick barn.
Då var han en tjugonånting med välrakade kinder och ansad mustasch, dessutom bakade han ofta kakor.

Ända sedan vi fick barn har fokus legat på hur han ska komma tillbaka till den han var för några år sedan.
För som han är nu var han ju inte innan vi fick barn, alltså måste han tillbaka till det som var.
Till exempel har han mkt mer hår nu också, och är trettinånting istället.
Snart kommer det väl en mage som putar också, den typiska pappakroppen.

Eller va?
Det kanske inte finns någon typisk kropp, kroppen kanske ändras för att vi lever, för att tiden går, och även om det för många kvinnor blir en stor skillnad från före och efter att ha burit ett barn (eller flera) i sin kropp, så är förändringen oundviklig.

Den som vill se ut som innan man födde barn.
Dvs som flera år yngre än man är (och åren blir fler och fler hur vi än kämpar emot).
Den personen kommer för evigt att känna sig ofullständig.
För vi blir inte yngre, därför är det orimligt att vi ska försöka se ut som yngre.

Sophie skrev så bra om hur det i slutänden ändå handlar om vår självkänsla.

Och förresten.
Min man behöver ju inte alls återställa någon kropp, han har blivit förälder men kroppen var inte samma insats som för mig.
Deras kroppar ändras också med tiden, men det är väl nästan aldrig det som står i fokus när man talar om just kroppar?

5 kommentarer:

Petnoga sa...

Jag tycker att såna där tankar brukar lätta när man slutar se åldrande som ett straff och börjar se det som ett privilegium.

me and the boys sa...

Ja, det är ju konstigt hur det är med ens kropp när man har fått barn. Jag har fortfarande några kilo ner till "startvikt", mina gamla kläder sitter inte riktigt bra än (jag har nu börjat anstränga mig lite dock för att kilon ska bort.)
Häromdagen var jag på mitt jobb och hälsa på, utan min son. Alla ba´ "Wow- nu ser du ut som vanligt igen. Va smal du är..." Och då tänker ju jag direkt "Idioter!!! jag ser inte ut som vanligt, mina höfter är breda och mina bröst är stora."
(Och den bästa förändringen med min kropp lägger ingen märke till. Jag har fått skrattgropar. På båda sidor. Jag vet inte varför men jag antar att det är för att jag ler och skrattar typ hela tiden åt min son och åt att livet är ganska bra i alla fall.)
Det är klart att de bara menar väl. Och jag bryr mig inte vad de tycker, men det är nog många många mammor som gör och känner pressen.

TuvaMinnaLinn sa...

Min man har också ändrats de senaste åren, fått mer hår och liksom blivit buffligare på något vis, med en annan blick.
Jag tycker han är vackrare nu. Och stundtals så lik sin pappa, han som vi inte känner utan mest bara sett på kort. Det gör mig varm inombords.

Annaa M sa...

Mina barns far upptäckte att han vuxit någon centimeter sedan han fick första barnet. Hm.

Nattvak ger karaktär även åt mäns veka ansikten.

Jag tillhör dem som inte behöll graviditetskilon, efter tre barn inte ett enda. Drog på mig onödigt många kilon vid första graviditeten men gick ner överflödet i samband med och efter de två andra. Utan att göra något särskilt åt det. Men jisses så mycket tjat det var om detta! Fritt fram för alla att ha åsikter om det förkastliga i att vara smal. Som om man var en sämre mamma för att man inte hade tio kilos övervikt!

Joanna sa...

petnoga,
verkligen!
det är inte att vi ska gå och se det som ett misslyckandet att kroppen inte är som den var när den var ca 20.
som att det skulle vara den bästa åldern att bevara?

me and the boys,
ja, det är komiskt och tragiskt på samma gång.
när min man säger "rrr, vad snygg du är" säger jag nästan lite irriterat "mäh! jag har hängmage och bristningar ju!" (alltså det var innan jag var gravid, nu inte lika mkt häng i magen, men väl bristningar).
man kan väl ändå vara snygg? fast man inte ser ut som man gjorde för några år sedan.

fint med skrattgropar.


tuvaminna,
visst är det tur att man förändras.

fint att han bär med sig sin pappa.


annaa m,
haha så märkligt?!
han kanske var så stolt att jag börjat gå mer rakryggad?

det är inte lätt att vara kvinna (eller ännu hellre mor).
vi verkar aldrig kunna göra rätt.
kvinnor som snabbt förlorat sina extra kilon efter en graviditet, eller ännu hellre aldrig riktigt fick några, jag kan inte annat än känna glädje å deras (era) vägnar.
det handlar inte om storleken, det handlar om orken.
jag är trött som en gammal människa bara för att jag väger så mkt mer än vad jag borde.
även efter förlossningen, samma förra gången, kommer jag att väga säkert 40 kg mer än vad jag "borde", och det jobbigaste med det är väl inte det estetiska i kroppen, utan snarare orken i densamma.

vad man än googlar finns det alltid en länk till forumen på familjeliv, och där kan du vara en dålig mamma bara för att du smörjer in dina ben med hudlotion.
"FÖR DET SKA MAN INTE HA TID MED NÄR MAN HAR EN BÄBIS SOM BEHÖVER DIG!" själviska människa.