Om att hitta sin personliga stil.

Sarah frågade. "Om att sticka ut. Om att uttrycka sig (öppet för tolkning!
T.ex genom kläder texter, musik, inredning etc.).
Om att känna sig annorlunda (om du känt så någon gång)."
Det är svårt att reflektera över sig själv, och kanske särskilt över något som nog mest ligger i andras ögon.
Jag ser det inte som att jag har en "personlig" stil, jag har ju bara det jag tycker är fint.
Ej heller har jag tänkt ofta på om jag sticker ut eller inte, eftersom jag är så van vid att se mig själv (varje dag ser jag, eller hör jag, mig själv, det är oundvikligt) att jag blir hemmablind.

Det jag vet är att en stil, en smak, är lika svår att förtränga som en handstil eller ens röst.
Man kan försöka men så fort man går på instinkt så faller det tillbaka till samma läge.
Så varför ändra?

Ibland vill jag ha lite mer sober stil, se lite mer vuxen och lyxig ut.
Men hur jag än gör slutar varje dag ändå med något färgstarkt, pråligt och/eller glittrigt.
Och nästan alltid från loppis.

Någon gång när jag suttit på möte med chefredaktörer och marknadschefer och avdelningens publisher, då kanske jag har tänkt att jag inte är precis lika vuxen som de.
För att de sitter i sina svindyra väl-kemade plagg och bara luktar så där dyrt och exklusivt som jag aldrig kommer att göra.
Välborstade hår som klippts hos frisör har de också (fast nu har ju jag också det, iaf det senare, men inte förr, då klippte jag mig alltid själv).

Jag har inga regler jag håller mig till vare sig när det kommer till kläder eller hem.
Är det fint är det fint, då får en tekanna från 40-talet stå intill en kitschig plastram från Ikea, det blir ju också fint.

Hur kritisk jag än alltid är mot mig själv tänker jag av någon anledning till slut ändå "jaja men det där är ju hur de är och jag är ju så här".
Och så bara fortsätter jag att vara så.