2011/12/01

Om hormonhumöret.

Jag vet att det brukar skyllas på hormonerna.
Själv började jag tro redan förra graviditeten att det mer handlade om att må så jäkla dåligt i så många veckor att det inte är konstigt att man blir på dåligt humör.

Har iaf svurit väldigt många gånger och väldigt högt i dag.
Exempelvis över att saker inte kan fixa sig själva och bara bli färdiga någon gång.
"AAAAH JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG" skrek jag i hallen, tror det var för att jag inte hittade en skruvmejsel.

Nu har jag även börjat må illa.
Igen.
Trodde att jag gjort mitt iom mina 25 illamående veckor i början av graviditeten.
Ja, vi kan kalla det "i början" men det var ju faktiskt mer än halva.
Men nu mår jag alltså illa igen, och det är så irriterande.
Och nedslående.

Många vill trösta när jag mår dåligt.
Vill muntra upp mig och peppa om vad som komma skall.
Det är väldigt snällt, jag blir glad att de (ni) gör det, orkar komma med glada tillrop i allt mitt gnäll.
Men jag funkar mer så här:
Gnäller jag och svär, då vill jag ha svordomar och medhåll.
Annars känner jag mer att mitt gnäll förminskas.

"Men tänk vad värt det är i slutänden" gör mig galen.
1. Det får mig att känna mig otacksam.
2. Eftersom det inte
för alla är ett helvete innan paradiset kommer, tycker jag bara att det blir orättvist (=gör mig ännu surare).
3. Man vet ju inte hur det slutar än, jag är inte särskilt orolig av mig men det KAN ju faktiskt sluta med katastrof.
Då vill jag inte med facit i hand behövt gå i fyrtio veckor och bitit ihop, trots allt jobbigt, jag vill leva i nu:et och hantera saker allt eftersom.

För värt det?
Tror jag sagt det tidigare, det är klart att det är värt det.
Det skulle vara värt det om jag så förlorade båda mina ben och båda mina armar.
Men jag vet inte om jag kan hålla med om att man ska vara så tacksam och uppfylld av harmoni över sin graviditet att detta är något man bara ska ta emot.
Jag vägrar falla in i rollen som tacksam när jag på ett eller annat sätt haft besvär sedan dag ett.
Och nej, jag är ingen mes, jag tar ganska mkt innan jag börjar klaga (exempelvis väntade ett dygn med att åka till akuten med bruten fot, ifall det inte var något allvarligt och kanske skulle gå över med lite vila).

Låt mig få må dålig, låt mig få prata om hur jobbigt jag tycker det är.
Bara lyssna och säg att ni kan förstå mig.
Man muntrar väl inte upp någon som just amputerat sitt ben med att säga att de ju har ett ben kvar.

AAAH HORMONER NU GÖR JAG TE OCH ÄTER CHOKLAD.
Det kommer att få mig att må ännu mer illa, men helvete!

6 kommentarer:

Emma sa...

Jävla foglossningshelvete! Jag följer din blogg och lider med dig i vartenda inlägg.

När är du beräknad? Det känns som om du varit gravid i ett år!

liselott sa...

Foglåssningar är något från helvetet! Lider med dig ( mina har kommi tillbaka utan att vara gravid FAN!) men inte i närheten med kulan på det. Kämpa på, tillåt dig att tycka synd om dig. Svär å frusta! Du får det nu å lovar, sen med:) tycker ja i alla fall! Hejja hejja

me and the boys sa...

Det är väl jätte bra att klaga lite för tusan! Jag har nu, snart nio månader efter förlossning, insett att det är normalt att inte allt är en dans på rosor! (ja eller mycket värre). För inte en enda gång så nämndes allt det jobbiga med att vara gravid/ bli förälder upp på "föräldrakurser" osv. Fick tillexempel en panikångest attack för någon vecka sedan (på motorvägen i bilen, när jag körde med min lilla familj). Efteråt pratade jag med mina nära, familj och vänner, typ alla hade varit med om det när de var småbarnsföräldrar. Tydligen super vanligt. Och har någon (bvc, mvc) någonsin nämnt det? NEJ. Så jag tycker det är super skönt att läsa och höra om hur det är på riktigt!
Oj vilken lång kommentar.
Och jag skyller fortfarande på hormoner ;)

Joanna sa...

TACK NI ÄR TOPPEN, särskilt när ni gör som jag säger, hehe.

emma,
visst känns det som en evighet, men jag har omkring två månader kvar.

liselott,
jag hade kvar den hela tiden mellan mina graviditeter, och alltså, foglossning utan magen är ändå ett helvete.
så fan å dina vägnar!

me and the boys,
det är faktiskt sant, man pratar inte så mkt om det, som att det viktiga är själva förlossningen?
den är ju en så väldigt begränsad del av det här med att få barn, nog tycker jag att man kunde lägga fokus även på det som sker sen.
exempelvis efterbörden, blödningarna innan man läkt, hur länge de ska vara (när jag blött i nästan månader råkade jag nämna det för min mamma, och hon sa att så länge ska man INTE blöda, men det var det ju ingen som sagt så jag kunde inte veta att det inte var normalt).
och de koagulerade blodklumparna som kan komma, som nästan är som små hamstrar, första gången höll jag på få hjärtattack, trodde att någon skiljevägg i mig gått sönder och bajset kom ur fel hål, men så kom jag ihåg att jag läst det på en blogg någonstans och blev lugn.
måste kanske skriva lite själv om det så att någon annan har chans att råka läsa det och senare i livet kan lugnas, för att hon känner igen det.

skyll på hormonerna, eller skyll på livet!
det är fan inte lätt alla gånger.

Johanna sa...

ja, och hjärnan funkar ju inte optimalt när man är gravid/ genomgår förlossning/ helt plötsligt har ett barn.

Bra att skriva om det och prata om allt så att man inte känner sig ensam och konstig.

Och vilken tur att det finns mammor och andra som ger råd och omtanke när man är så där förvirrad!
Jaja, huvudsaken, tycker jag, är att man tar sig genom det jobbiga med humor och kärlek. För det blir ju bättre!

Lisa M sa...

Joanna min fina vän, jag ber om ursäkt om du tycker att jag med min kommentar förminskade dig. Verkligen inte meningen! Det var bara det att jag såg den där lilla fina bebisen framför mig och tänkte "fan vad skönt att det ändå kommer nåt fint när helvetet är över".

Jag vet att du har haft ett helvete och fått alla gravidkrämpor (kan man ens kalla det krämpor? det låter så mesigt) både vid första och andra graviditeten. Fan inte rättvist!

i fortsättningen ska jag bara svära tillbaka! och så kan du svära lite åt mitt imorgon när vi ses. Det kan nog behövas... (när jag tänker efter så gillar jag ju också när man får svordomar tillbaka när man har det tufft och klagar, även om jag ibland föredrar att man får ljusglimtarna presenterade för sig).

tycker du är grym! Klaga på så lovar jag att ge dig ett helvete. :)

Massor med kramar!