Om hur det kom sig att jag lade ner mina musikerplaner.

Paula frågade.

Jag började spela blockflöjt, som så många andra i bästa kommunala musikskolan-sverige.
Och när jag var omkring tio valde jag vidare till tvärflöjt, helt enkelt för att jag tyckte att tvärflöjten glittrade så vackert.

I några år spelade jag enbart på gehör, noterna var mer en enkel vägledning i om det var upp eller ner, och hur många gånger.
Det var min pappa som upptäckte hur jag gjorde, att jag alltid först bad att få höra stycket.
Fick jag inte det hade jag ingen susning om hur jag skulle spela.

Men sen helt plötsligt över en sommar (då jag bestämt mig för att sluta spela och då så klart inte gjorde annat än spelade) lärde jag mig noter, och efter det var jag helt inställd på att när jag blev äldre.
Då skulle jag bli konsertflöjtist.

Jag spelade i orkester hela grundskolan, och övade nästan varje dag.
Sen valde jag musikinriktning på gymnasiet, och började öva ännu mer.

När sista året kom och alla redan hade hetsat i över ett år om vilka skolor de skulle söka.
Då började jag tvivla.
Dels för att jag hade börjat sjunga, man hade sitt huvudinstrument men skulle enligt läroplanen även välja ett tillvalsinstrument, så då valde jag sång, det kunde väl vara kul?
Och det blev mer än kul.

Sången var en ny grej, något jag inte "behövde" vara duktig på, jag hade ju just börjat.
Den ena av mina sångpedagoger, en fantastisk tysk kvinna som alltid bar gult.
Försökte få mig att söka till Operahögskolan.
I min värld gör man något för att bli bäst, och är man bäst som operasångare är man solist och åker runt till olika operahus, där uppsättningarna finns helt enkelt, och kan ytterst sällan bo hemma hela tiden.
Det tyckte jag inte lät särskilt lockande.

Sen började jag se på min flöjtlärare, som var en av Norrlands bästa flöjtister.
Hans lön var ungefär 16 000 och jag tycker inte att det är fel att ha jobb som är dåligt avlönade (även om det är fel att avlöna dåligt).
Men jag tänkte på studietiden och all den tid jag avsatte för att bli så där bra som han var.
Var det verkligen värt det?

Det var mkt som gjorde att jag började tveka.
Pressen på att vara så bra som möjligt gjorde även att jag inte längre tyckte att det var lika roligt.
Att öva var kul, att ta sig an ett nytt stycke och nöta igenom de svåra partierna så att de tillslut flöt obehindrat, det var kul.
Men sången var det en rolig utmaning att försöka sig på lite svårare arior och lite högre toner.
Men allt skulle hela tiden leda till konserter och uppvisningar och jag ville inte det längre.

Så när jag hade sökt några musikhögskolor, och min pappa.
Som är gammal musiker som sen blev musiklärare sa "det är inte alltid roligt att jobba med sin hobby, vad ska man då göra när man är ledig?".
Gjorde jag en helomvändning och sökte en kurs i filosofi på Umeå Universitet.

Men jag fortsatte att spela, tvärflöjt och sång och olika slags blockflöjter i ett (världs)folkmusikband.
Och sjöng i kör, det gick inte att hålla sig ifrån.
Det blev roligare då, när jag var en av många, när det inte var jag allena.
Solisten.
Som skulle visa vad jag kunde.