Själv såg jag ut så här.
När jag var bäbis.
Men jag hade nog inte fullt så rödbrunt hår, innan jag fyllt ett var det iaf helt vitt.
Jag föddes med gulsot, och barnmorskan trodde inte att jag var på väg ut riktigt så snart som jag faktiskt var.
Så min mamma fick klättra över till förlossningssängen med min hjässa synlig.
Jag skrek och skrek och skrek och gick ner i vikt.
Till slut köpte min pappa ersättning istället och då åt jag som en häst.
Och det beror kanske inte på det, men min gomspene är tvådelad och en teori min mamma har är att jag skrek så mkt att den sprack, försöker googla mig till det men hittar ingen klar förklaring, kanske någon av ni vet?
Iaf så trodde min storasyster att det var en hundvalp som väntade på henne när hon kom hem.
Hon blev oerhört besviken över att det låg ännu en bäbis där.
Elva månader innan föddes min storebror, och han fick komma hem från sjukhuset drygt ett halvår innan jag kom (han föddes tre månader för tidigt).
Så jag kan ju fatta att hon tänkte att "okej det blev ingen förra gången, då MÅSTE det ju vara en nu".
4 kommentarer:
Hu, tufft att bli gravid så snart efter att ha fött ett så mycket för tidigt barn!
Stora syskon är inte alltid så impade av små bebisar. Min tvååring vägrade i sten att åka dubbelvagn hem från BB med den lilla nya. Så jag fick köra en jättevagn med en liten liten nyfödd bebis som låg och skramlade runt medan min man bar tvååringen och fyraåringen skuttade bredvid. Sedan gick vi på konsum hela gänget och så köpte vi indiskt med oss hem. Kanske hade jag inte kommit ihåg allt så tydligt om inte tvååringen ställt till en så oväntad scen...
Lycka till med allt!
Fast nu är jag såklart glad över att det inte var en svart liten pudelvalp i en korg- Salikons rosor vissnar ju aldrig.
Vilken fin berättelse om din syster och när du föddes.
När jag fick min dotter 1982 började hon också skrika. Och skrek. Och skrek. De trodde det var kolik - men hon var bara hungrig. Ersättningen slukade hon i ett jehu och så tysnade jpm
cruella,
det ska bli väldigt intressant att se hur vår tvååring reagerar.
intressant och med spänning, men det går väl inte göra så mkt mer än att kramas, vänta, och prata.
förr eller senare finner de sig i det va?
syster,
så klart.
eva,
det är tur att det finns ersättning.
klart vi skriker när vi är hungriga.
Skicka en kommentar