2012/01/12

Om att ge sitt barn mat.


Det första argumentet för amning man får höra, som inte handlar om barnets hälsa (det vet vi väl ändå vid det här laget att barnets hälsa kan bli precis lika bra utan modersmjölk?).
Är den att det är så praktiskt.
Att man har maten med sig.
Nu har jag aldrig ammat så jag vet inte alls hur praktiskt det är, men min tanke är ändå att det väl måste vara lite begränsande också?
Att man måste hitta en plats att amma på, att man kanske inte kan ta fram bröstet mitt på gångstigen om det är kallt eller blåsigt ute.

Vi gav Torsten ersättning och vissa gånger när han blev panikhungrig var det så skönt att bara kunna ge honom en flaska fast vi var mitt i en rask och stressad promenad till att hinna någonstans.
(Kanske går även när man ammar, som sagt, jag vet inte.)
Jag tyckte att ersättning var väldigt praktiskt.
Att min käraste kunde vara den som steg upp och gav mat om jag var för trött.
Eller kanske satt på toa?

Fast Torsten var visserligen ett väldigt lyxigt barn, som tyckte att kall ersättning var precis lika god som varm.
Vi hade iaf alltid en termos varmt vatten i skötväskan så vi hade alltid maten med oss.

När jag väntade Torsten hade jag långt innan jag ens blivit gravid ganska svårt att tänka på amning.
Det gav mig nästan fysisk smärta i bröstvårtorna, ungefär som såna man får om man tänker sig att någon skulle ta en osthyvel och hyvla över dem.
Därför lät vi det vara väldigt flytande, beslutet om hur vi skulle ge honom mat.
Jag hade i åtanke att alla mina försvarskänslor ang. mina bröst kanske skulle ändras när det låg ett barn på mitt bröst, och att barnet kanske inte alls skulle kunna äta från en flaska eller ens bli koppmatad.
Så vi sa hela tiden.
Och jag kände hela tiden.
Att vi ser vad som händer, vi provar allt.

När han sedan var ny och vi låg på bb kom en snäll äldre kvinna till oss och visade de olika sätten.
Torsten åt från koppen utan problem.
Och han gillade att suga på flaskans napp.
När vi försökte ge honom mitt bröst blev det aldrig något självklart grepp om bröstvårtan för honom, den kampen hade vi kunnat ta, och han hade fått vara hungrig några dagar eftersom det aldrig riktigt kom någon mjölk på den vecka jag ändå gav bröstmjölken en chans.
Men varför ta upp en kamp när modern inte vill, och barnet klarar andra alternativ bättre?
Men jag provade pumpa, jamen för att om maten ändå fanns i mig kunde vi ju ge honom sån.
Om än i flaska.

Min försvarsinställning gentemot brösten var däremot precis lika stark som innan.
Jag fick tvinga mig själv att trycka på start-knappen till bröstpumpen, blundade och räknade ner och sen stålsätta mig för att inte stänga av på en gång.
Det fick mig att känna mig fången, utelämnad och som att min kropp fortfarande inte var min.
Efter nio månader av foglossning, karpaltunnelsyndrom, samt mystiska utslag över hela kroppen som kliade som tortyr, var jag i stort behov av att få ha den just bara för mig själv.
Så vi fortsatte med enbart ersättning.
Tanken att det skulle vara mindre praktiskt har aldrig slagit mig.

Den här gången känner jag mig inte lika rädd för amningen.
Den här gången ska jag till och med ha det som alternativ nummer ett.
Inte alls för barnets skull, jag vet att barnet mår lika bra av ersättning, och med ersättning vet man dessutom precis hur mkt barnet ätit och det sover ofta bättre med ersättning i magen.
Nej, utan för min egen skull, för min fåfängas skull och för att jag vill att livmodern ska få mer hjälp att dra ihop sig.
För att någon ska suga ur mig energidepåerna jag har ett sådant överflöd av på kroppen (om det nu blir så, är det någon som skulle gå upp i vikt av amning så blir det jag, viktuppgång är det jag gör riktigt bra).
Även om råden från min sjukgymnast jag hade förra graviditeten fortfarande ringer i öronen, att har man svår foglossning ska man tänka på att den blir kvar i kroppen så länge som man ammar.
Eftersom de ämnen som ger foglossning dröjer sig kvar iom just amningen.

Men även denna gång får vi helt enkelt se.
Ändra oss efter det som funkar bäst.
Livet brukar bli lättare då.

27 kommentarer:

Sandra sa...

Åh! Vilket bra inlägg. Och viktigt. Och igenkännande. Precis som för dig och Torsten var det för mig och mitt barn. Men jag fick alltid försvara det. Skämdes nästan för att jag inte kunde/valde bort amningen.
Men jag är också inne på att testa mer tålmodigt med amning den här gången. Jag vill uppleva det också.
Tack för bra inlägg!

Anna sa...

Det är konstigt att amning eller ej ska vara en så stor fråga för så många när det är så otroligt individuellt vad som fungerar för bebisen och föräldrarna.

Jag tycker att det är fantastiskt att ersättning finns och för många är det säkert mer praktiskt än amning. Jag har alltid gillat att det går att slänga fram brösten var som helst och att slippa ta med nappflaskor och sånt. Just det där med att amma bebisen under en promenad är ju svårt när bebisen är riktigt liten eller om det är kallt ute. Större bebis och varmt väder så går det bra att amma medan man går. Jag tycte att flaskmatning var väldigt krångligt med alla hygienkrav. Fast jag tror att det är viktigare när det handlar om utpumpad bröstmjölk? Hur som helst så totalvägrade Bertil nappflaska fram till han var ca 9 månader. Och mat åt han bara någon tesked av så jag fick vara tillgänglig jämt vilket var skitjobbigt. Att han inte åt mat fick vi reda på senare att det berodde på att han mådde illa konstant av medicinerna som han åt då men att han vägrade nappflaska berodde enbart på att jag var mysigare att ha i munnen. När jag började jobba hade han inget annat val än att dricka välling. Jag svor många gånger över att jag valt att amma. Att amningen var hans enda matkälla och stora tröst under sjukdom och jobbiga undersökningar bidrog till en otrolig mammighet som gjorde det svårt för oss att vara jämställda i vårt föräldraskap. Ändå tyckte jag att amningen i sig var mysig.

Med Harriet bestämde vi oss för att jag skulle amma men vi skulle även se till att hon tog napp och nappflaska och det fungerade efter lite övertalning. Superskönt! När hon blev lite större visade hon sig vara ett matvrak och älskade ersättning så amningen med henne var bara mysig eftersom jag kunde vara ifrån henne och veta att hon ändå åt.

Hur det än blir med er nya bebis så kan jag tänka att det kan stilla en nyfikenhet att bara prova amma. Och ja, bebisen suger ur en himla massa vikt ur mamman i de flesta (?) fall. Om man inte ersätter allt med godis som jag gjorde medan jag ammade Harriet... Men om amning bidrar till fortsatt foglossning låter det ju inte så roligt för dig.

Frida sa...

Så fint skrivet. Hoppas du kan komma bort från känslan från bröstpumpen om du känner att du vill amma. Vi hade lite svårt med amningen i början (pga prematura twins) och jag uppmanades pumpa. Vilket jag var helt VÄRDELÖS på. Jag hatade det och det kom typ ingen mjölk. Men sen lärde sig barnen amma och jag helammade två i 5 månader! Så det är STOR skillnad på amning och pumpning. Lycka till, hur det än blir för er.

Johanna Stenius sa...

Du har helt rätt i d et du skriver. Jag gillade inte heller alls att amma och bestämde mig precis som du för att testa med andra barnet (hela tiden med planen att dessutom ge ersättning på flaska), den här gången MYCKET mer påläst och förberedd än första gången. Nu visade det sig att amning verkligen inte är något för mig så vi skippade det efter bara ett dygn men jag är ändå glad att jag provade, för nu VET jag.
Lycka till nu!

Johanna Stenius sa...

Förresten, välkommen att joina fb-gruppen som vill främja det fria valet att mata sitt barn hur man vill!

https://www.facebook.com/groups/106640816030022/

Karin sa...

Tack Johanna för detta fina inlägg.
Vi hade en liknande upplevelse med vår pojke.
Jag har alltid känt mig mycket skeptisk till amning vilket däremot ändrades alteftersom min graviditet fortskred.
Mitt egna beslut vara att amma och jag blev förvånad över hur ledsen jag blev när jag beslutade efter en vecka att avbryta och börja med ersättning.
Trots ett otroligt stöd från familj, vänner och BVC så tvivlade jag ändå på mitt beslut. Idag, ca 14-månader därefter så skyller jag detta tvivel på hormoner.
Vi har haft en lugn, sovandes och trygg pojke som vi är så stolta över.

Fram för det fria valet! Vem ska bestämma detta om inte föräldrarna till barnet!

Lycka till framöver och tack för en härlig blogg.

Jenny sa...

Hej!

Tack för ett jättefint inlägg. Jag läste din blogg varje dag för ett år sedan när jag bodde i Japan och sedan hände så mycket saker i mitt liv (hastig hemflytt och fick tvillingar) och nu hamnade jag här igen av en slump och blev så glad när jag insåg att jag glömt den och nu hittat tillbaka. Har själv våndats mycket över det här med amning och det tog ett bra tag innan jag kände att det var okej att ge ersättning och att även amma. Det var skönt att läsa detta och jag håller med dig, jag tycker ersättning är otroligt praktiskt, jag förstår inte hur jag skulle gjort utan ersättning när de blev helt vansinniga i vagnen eller jag var ute nånstans (är inte bekväm med att amma på offentliga platser). Men det absolut bästa har varit att jag och min man har kunnat dela på matningen och att jag har fått sova hela nätter eftersom vi fortfarande nu när de är 6 månader tar varannan natt. Så igen, tack för ett peppande inlägg! Din blogg är så fin!

AnnaA sa...

Det gör sataaaans ont i början. Om än lite tveeggat för jag blev lite skönt lullig av hormonerna också. Men första månaden är pina! Bröstvårtorna blir såriga. Ha lammullsfett(lanolin) till hands. Och det gör skitont när magen drar ihop sig. Och fogarna är kvar om än mindre med tiden.
Men efter ett tag så går det så per automatik, när bägge lärt sig och vant sig. Det är ju nytt för bägge att lära sig passa ihop. Och det är mysigt. Och så skönt sätt att vila tillsammans en stund. Inget jag ångrar. Men det är en lärotid. Och det är inte för alla, det är sant...

maria sa...

hej. Jag har ammat alla mina fyra barn även om det varit jobbigt ibland. Våra barn har helt enkelt totalvägrat flaska vilket också är rätt jobbigt. Amningen var för mig av nästan helt själviska anledningar. Jag är en av de som blir uppäten av amningen så på tre veckor har jag gått ner alla grav-kilon, jag som altid har haft svårt att gå ner i vikt. men som alla andra sagt, man väljer själv och INGEN annan kan bestämma om dig och din kropp! Kram

Anonym sa...

Du är klok som en bok tycker jag. Hur det än blir så blir det bra. Själv har jag ammat mina tre barn, länge dessutom. Egentligen inget aktivt val, men det visade sig fungera för oss; barnen växte och jag krympte.

Visst var första tiden ganska kaosartad, med smärtande bröstvårtor som sprutade och blötte ner kläderna helt oprovocerat. Och en bebis som var totalt beroende av att just jag släppte allt när hungern satte in. Och det var mer ofta än sällan jag kände att jag inte ägde min egen kropp. Lite som det kunde kännas under graviditeten med allt klämmande och alla prover och allt annat man utan att klaga ska ställa upp på för bebisens skull.

Men sen, snabbare för varje barn, släppte smärtan. Barnet behövde inte äta lika ofta och brösten slutade läcka. Och det där med att amma kändes faktiskt ganska självklart och rätt så enkelt.

Och nu i efterhand, med lite perspektiv, inser jag vilken kort period av vårt liv det egentligen rörde sig om. Och den där bebisdimman, när allt är både magiskt och så tungt på samma gång, den ska man säkert igenom oavsett om man ammar eller flaskmatar.

Anna i Luleå

TuvaMinnaLinn sa...

Håller tummarna för att det blir kanon hur det än blir, ska bli spännande att höra:)

emma sa...

Ja, bra inlägg! Känns som att man inte får höra berättelser om ammningsrädsla. vad modig du är.Heja dig!

A och A sa...

Tack för kloka ord. Jag har funderat på det här med amningen senaste tiden och kommit fram till följande; jag tycker inte att det är så fantastiskt. Alls. Och jag ammar ju ändå. Mest för att man ska men kanske inte så mycket för att jag vill. Jag känner mig låst och ibland lite deppig, och jag tror det beror på just amningen. Men jag fortsätter ett tag till, men nu kommer sambon att få kliva in och ge ersätting lite då och då.

Jag har funderat på hur ni löste det med Torsten och varför, och tänkte att jag skulle maila och fråga. Men nu fick jag ju svar. =)

Med Sture slutade jag amma efter fyra månader. Och då mådde både Sture och jag bättre. Jag tycker inte att det är mindre praktiskt att ge ersättning. Snarare tvärtom. Men det beror nog på hur både barnet och mamman är som personer. Sture var omöjlig att amma på slutet, medan han glatt drog i sig en flaska. Att kunna ge ersättning i bilen var grymt, och fantastiskt skönt när sambon och jag kunde dela på nätterna.

Hoppas du hittar sättet som passar dig!

A och A sa...

Och en liten sak till; jag har inte gått ner ett djävla gram med hjälp av amning. Surt.

Johanna sa...

Asså jag håller fortfarande på att amma och börjar bli helt trött på det. Den romantiserade bliden av amning som "lärs ut" på MVC och diverse föräldrakurser.... vart kommer den ifrån?
Ja, jag tycker det var ganska praktiskt i början, men desto längre jag ammade (dagtid) desto jobbigare blev det, av totalt egoistiska själ. Jag ser fram emot när jag slutar helt och hållet. Jag ska gå och köpa mig en superfin BH och inte ha urringat/upp-knäppbart på minst ett år!!!!!! ;)

Och det är klart att man inge ska amma om man inte vill!!!
Glad mamma=glad barn=glad pappa.

Och Nej! jag har inte heller gått ner i vikt av amning....

Annie sa...

Vad glad jag blir när jag läser ditt fina inlägg, och lite ledsen. Glad för att ni bestämt er att igen lyssna till er själva och göra det som känns och fungerar bäst. Ledsen för att jag önskar att någon hade lyckats banka in i mitt huvud att flaska och ersättning är okej när Hannes var ny.

För då var amning allt i min värld. Innan han kom hade jag inte reflekterat så mycket över det hela. Jag ammar nog, antar jag, minns jag att jag svarade när barnmorskan på mvc frågade inför förlossningen. Men när han sen kom till världen med en infektion och hamnade på barnavdelningen samtidigt som jag tappade en massa blod och blev kvar visade det sig att jag inte ville något hellre än att amma. När jag väl kom till honom många timmar senare hade han redan blivit flaskmatad och jag skickades till et pumprum. Jag fick ställa min flaska med 2ml som krävt massor av tårar i ett kylskåp fyllt med välfyllda flaskor.

Därefter tog en tid vid som jag minns med fasa. Var tredje timme provade jag lägga Hannes till bröstet. Det kom för lite och för sakta, Hannes illvrålade och Jon (finaste pappan och underbaraste partnern) fick blanda ersättning. Jag fick gå och försöka pumpa ut några ensamma droppar."Känns dina bröst spända än?" sköterskorna frågade ofta, ofta. När vi efter två veckor kom hem rann det äntligen till lite mjölk, men fortfarande för långsamt och för lite. Amningsförsök, ersättning, pumphets fortsatte var tredje timme. Jag kände mig ständigt som en usel mamma och ratad till förmån för den snabba, generösa flaskan.

När Hannes var 6 veckor var jag helt slut och rätt knäckt. Vi hade gjort ett flertal turer till amningsmottagningen (vilka stöttat mig i mina amningsförsök) och återkollar på barnavdelningen. Hannes gick upp för lite i vikt, jag var tvungen att ge upp mina försök att helamma. Ersättningen fick bli huvudföda.

Jag fortsatte att försöka delamma. Det gick trots allt bättre och bättre och när han var runt 4 månader fungerade det hela rätt bra. Jag hatade fortfarande flaskmatningen. Lite extra hatade jag den eftersom Hannes hade fått torsk, vita svampbeläggningar i munnen,massor av det dessutom. Det krävde att vi fyra gånger om dagen penslade hela munnen och tungan på vår stackars lilla tålmodiga unge med ett medel och koka alla flaskor, nappar, bitleksaker varje gång han använt dem. Det höll i sig i 2 månader. Jag sneglade avundsjukt på ammande mammor som alltid hade maten med sig, smart förpackad och rätt tempererad. Inget kokande och en unge som dessutom ville ligga vid bröstet.

Jag fortsatte amma Hannes tills han var 19 månader. Kanske för att kompensera den knackiga starten? För att reparera den krakelerade mammabild jag omedvetet hade? Tänk om jag bara från början hade kunnat tänkt att jaha, nu kör vi flaska och det är också toppen.

Det här blev visst en lång och känslosam kommentar, men det jag vill säga är nog mest att det blir ju bra om ni gör det som känns bra för just er. Lyssna mest på er själva!

Annie sa...

Jo, ett litet tillägg. Amning är kanske helt enkelt inte nödvändigtvis något att sträva efter. Jag hade förmodligen varit en mer harmonisk och lite trevligare mamma om jag bara hade kunnat släppa prestigen och alla tänkar på amning till varje pris och låtit Hannes vara det flaskbarn han nog ville vara.
Kram och lycka till!

Lisa sa...

Du är så klok, Joanna. Det hade varit så fint om alla gjorde som du, ändrade sig efter vad som funkade bäst för dem, och lät alla andra göra likadant, utan att tycka till vare sig åt ena eller andra hållet.

Mikaela sa...

Hej Joanna,

Såhär var det för mig och amning: jag ammade min son från första början och led och var lycklig över det om vartannat. Det gjorde ont, skitont, men smärtan försvann, men amningen började funka bra först efter 3-4 månader. Jag trodde jag skulle vara coola morsan och amma ute bland folk, men förstod direkt efter förlossningen att det inte var min grej. För att amningen skulle fungera var jag tvungen att ha helt lugn och ro omkring mig, annars vägrade min son äta (antagligen för att han kände av min stress när vi var bland folk). Jag tyckte det var extremt obehagligt att amma bland folk och det höll i hela amningstiden. Min son grät väldigt mycket under tiden jag endast ammade, men när vi började ge honom kompletterande ersättning efter fem månader så blev han glad, nöjd och sov mycket bättre. Amningen gjorde mig sömnlös, deprimerad i perioder och även ganska instängd, både i mig själv och i hemmet. Det är väl det som är meningen kanske, att man bara och endast ska fokusera på sitt barn i början. Jag vet inte. Allt jag vet är att amning är både himmel och helvete och när min son inte ville längre så skar det i mitt hjärta. Jag saknade honom vid mitt bröst, men samtidigt var det en enorm lättnad att dela matningarna med min man, att få börja sova hela nätter och att dessutom få en glad och nöjd bebis som sov mycket bättre.

Lycka till!

/Mikaela

Joanna sa...

dalkullan,
vad tråkigt att du fick försvara dig.
helt obefogat dessutom.
själv var jag väldigt beredd på att gå till attack mot diverse ifrågasättare, men den enda som sa något (så att jag hörde) var en förståndshandikappad kvinna, så det lät jag vara.


anna,
visst är det märkligt, och ännu märkligare hur det kan väcka så heta känslor.
det vore ju en sak om de heta känslorna väcktes för att det handlade om lagar och bestämmelser om hur jag MÅSTE mata mitt barn, men det är ju alltid bara om hur olika föräldrar väljer olika sätt till olika barn.

ang. hygienen var vi noga med att koka flaskorna och napparna första veckorna, men det tar ju inte längre tid än att koka lite te.
och sen lät vi det vara, han klarade sig frisk och stark.

stackars bertil som fick må illa och genomgå så mkt under sin första tid i livet.
inte konstigt att han hade svårt med maten.

jag hade torsten vid mitt bröst några gånger.
men det är klart, riktig amning var det inte.
jag är nog också väldigt bra på att ersätta saker med godis, och vi får se om jag släpper amningen till förmån för foglossningsfri tillvaro.
i vilket fall som helst så tänkte jag mig nog aldrig en längre amningsperiod än några månader.


frida,
pumpning var verkligen jobbigt.
inte nog med att jag fick den visuella bilden av hur mina bröst pressades på droppar (jobbigt när man dessutom är så känslig när det kommer till beröring av brösten), men sen det där ljudet till.
lätt att känna sig som maskin.
och tack själv! för uppmuntrande ord.

johanna,
precis så var det för mig.
att jag testade, men kände att det inte var för mig.
allt i min kropp sa nej, och hur ska man då kunna göra det rätt?

karin,
de där hormonerna som kommer efter förlossningen tycker jag att barnmorskan ska ta upp mkt mer när man är där, och i föräldragruppen man går i innan förlossningen.
det är verkligen skitjobbig.

en lugn och sovandes och trygg bäbis måste ju ändå överväga all (trevlig) amning i världen.


jenny,
vad glad jag blir över att du har hittat tillbaka!
det måste vara lätt att glömma saker när man får tvillingar, vilken grej!

jag tyckte också att det var en sådan lättnad att kunna dela på matningen, och därmed även dela på den alldeles egna tiden.


anna a,
jag kommer ihåg att det kändes som att någon drog en sytråd från insidan av mina bröst och genom öppningen i bröstvårtan.
den känslan var jag verkligen inte beredd på, och hade aldrig hört talas om på vare sig föräldragruppen eller den lilla amningsinfon som bb erbjöd innan man hade fött sitt barn.

jag kände den där smärtan i magen varje gång jag pumpade.
det var som en mensvärk (min mensvärk har ofta gjort mig sängliggande och under tonåren hade jag så ont de första dagarna att jag knappt orkade prata).

allvarliga känningar av fogarna hade jag kvar i ett år efter att torsten var född, och jag kände fortfarande av dem när jag blev gravid den här gången, två år efter att torsten föddes.
vi får se, om jag nu ammar, om den tiden kommer att bli ännu längre.

jag ska ha i åtanke att det tar ett tag att komma igång.


maria,
det är ju tur att det finns flera varianter av matning, så att brösten kan rädda flaskvägrarna.
det låter offantligt härligt att få bli av med graviditetskilona, och på så kort tid.
men då kan du inte ha gått upp mkt väl?


anna i luleå,
bäbisdimman.
jag ser nästan fram emot den.
förra gången hastade jag iväg till skolan tre veckor efter förlossningen, så verkligheten fanns så mkt närmre på en gång.

men det är verkligen sant som du säger, att det är en kort tid.
och ändå kan den kännas så övermäktig och tung.
och underbar – jag längtar!


tuvaminna,
tack!

Joanna sa...

emma,
det är nog många som är osäkra och därför inte orkar höra folk berätta om hur enkelt och naturligt det kan vara.
eller det är min gissning.
jag är inte så modig, för jag är helt övertygad om min åsikt i den här frågan.
men tack ändå!
för det är alltid roligt att veta att man uppskattas.

agnes,
se där, vilken slump!
just känslan av att vara låst gjorde mig deppig, och då handlar det alltså bara om tre dagar efter att vi kom hem från bb.
det hann ändå få mig att sjunka.

hoppas att doris älskar flaskan, så att du kan få bli lite mer stabil och mindre nedstämd.


johanna,
ja! haha! fatta vad jag blev störd över att mina bröst blev någon storlek större.
och då hann mjölken aldrig riktigt rinna till.
ovant för någon med mindre byst att helt plötsligt måsta anpassa kläderna efter dessa två ballonger.
och samma känsla med det där att kunna knäppa upp, jag funderar fortfarande över vad jag egentligen har för plagg som lämpar sig för sådant.
så jag förstår dig verkligen.


annie,
vad himla tråkigt att höra hur kämpigt du hade det.

torsten fick också torsk vid två tillfällen.
vi gav honom lite vichyvatten, det funkade jättebra.
men hans höll inte i sig så länge, tack och lov.

men väldigt mkt tack för att du delar med dig, det är intressant att höra, det finns så många upplevelser av "samma" handling.

tack och kram!


lisa,
tack.
egentligen kanske jag är lite naiv, eftersom jag när jag skrev detta ändå tänkte att "det är väl självklart, som att berätta för någon hur solen går upp och månen syns mer på natten".
för att jag tror att alla gör som de vill, men så är nog ändå inte fallet.
så klok, men naiv.


mikaela,
tack för att du berättar.
kanske blir det en blandning även för oss, ifall det inte kommer nog med mjölk på en gång.
är ej sugen på att ha hungrig och gråtande bäbis.

jag skulle nog inte heller vara den som ammar ute bland folk, inte för att jag ens reflekterar över när någon annan gör det, utan för att jag själv inte känner mig bekväm i om jag skulle göra det.
och då förstår jag att det blir ännu svårare att åka ut på långa dagsutflykter.

tack!

Anonym sa...

Jag orkrar inte läsa igenom alla kommentarer du fått, så med risk för att jag skriver något som redan blivit sagt.
Ville bara säga till dig att det där om att foglossnigen inte försvinner medan man ammar är bullshit, för jag ammar min tvååring och efter förlossningen kände jag inte av foglosningen ett skit. Visserligen hade jag en annan smärta pga av en knäckt/bruten svanskota som möjligtvis skulle kunna dolt foglossnigen, men när de värsta smärtan la sig från svanskotan så kände jag ändå inte av foglossningeen. Och jag gick inte ett enda steg i onödan på slutet - så jag hade ordentligt smärtpåverkan tiden innan förlossnigen.
Så jag vill bara peppa dig!
Hoppas jag inte var något unikt fall - utan att det kan bli så för dig med att foglossningen försvinner trots amning. För amning är verkligen bra grejer :)
Vänligen PPD

Joanna sa...

ppd,
njaa, det är nog inte riktigt bullshit.
foglossning orsakas av hormonet relaxin, och enligt den här sjukgymnasten (och några till, jag har inte bara gått till en) är detta hormon kvar i kroppen även under amningen.
så inte helt otroligt att foglossningen också då dröjer sig kvar.

sen finns det så klart olika svåra foglossningar, och kanske även olika varianter (eftersom det finns olika varianter av kropparna tänker jag).
din smärta kanske hade mkt med den brutna svanskotan att göra?
min foglossning från första barnet var kvar när jag blev gravid den här gången, så då blev det nog lite extra fart på foglossningen och redan när jag var i vecka 8 fick jag undvika långa promenader eftersom det gjorde att jag knappt kunde gå på kvällen.

det är många som peppade mig förra gången med att just deras foglossning försvann direkt efter förlossningen, men eftersom min inte gjorde det och jag exempelvis inte kunde ligga på sidan ungefär ett år efter förlossningen, så väljer jag att fortsätta hålla mig skeptisk till det hoppfulla alternativet.
jag har svårt att tro att en smärta kan försvinna så fort, när den funnits i snart 40 veckor (plus ca 30 veckor från förra graviditeten, och med gradvis avtagande smärta men likväl där, i två år däremellan).

men det finns alltid undantag, och du får nog lyckligt räkna dig som ett av dem.
för det går ju inte göra annat än att gratulera dig att du slipper den där jävla smärtan.
(jag hoppas att den här gången ska gå rakt emot allt vad jag tror, och att jag redan efter andra dagen på bb kan ta på mig trosorna genom att lyfta ett ben i taget.)

E M sa...

Kastar mej in i diskussionen lite i efterhand: jag helammade prematura tvillingar i åtta månader (fick pumpa och bråka mej till att de inte skulle ha ersättning på Biva, utan sondas med min mjölk) och var därefter med i amningsjouren under ett par år.
Jag känner igen i princip alla problem som tagits upp ovan från den tiden.
Men ett litet tips som inte verkar vara så allmänt känt är ocytoxin (mjölkutdrivningshormon) som nässpray som man tar fem-tio minuter innan man pumpar/ammar. Då kommer mjölken igång bättre och man slipper få så ont i bröstvårtorna om bebin blir otålig. Vanlig lättöl kan också hjälpa, ett litet glas före amning.

Joanna sa...

tack, e m!
det var verkligen något jag aldrig hört talas om (men kanske mest för att jag aldrig närmat mig amningsvärlden mer än denna stortå i bröstpumpen för tre dagar).

märkligt att du var tvungen att strida för att få ge din egen mjölk.
skönt för dig att du orkade.

Sköna Helena sa...

Vilket bra och viktigt inlägg, fina kommentarer och genomtänkta svar på alla de kommentarerna!
För mig tog det ju typ två månader att komma igång med amningen, men jag kämpade på ändå - just för att det faktiskt kändes enklare och mer praktiskt. Det var det där med flaskrengöringen och värmandet av ersättningen som tog sådan tid för mig, men kanske hade det varit enklare om jag BARA hade flaskmatat och inte ammat i början av varje mål. Samtidigt gjorde ju det att Melker orkade suga bättre och bättre, eftersom han blev mättare och mättare och piggare och piggare, samtidigt som mjölkproduktionen ökade ju mer han ammade (kroppen är ju så väldigt smart på det sättet!). Jag var alltid nervös när jag skulle gå ut själv under den tiden, men nu är det mycket lättare att mata bland folk och därför ta sig ut och göra saker varje dag. Jag fick nämligen en mycket mindre skrikig bebis när vi hade gjort oss av med ersättningen (inte så konstigt, eftersom han nu blir ordentligt mätt efter varje mål).

Men det viktigaste med ditt inlägg är ju såklart att ni anpassar er efter den bebis som kommer ut. Det är så himla konstigt att man inte får mer information om alternativen till amning under amningskursen inför förlossningen - jag har nog aldrig känt mig så ensam om något som jag gjorde när jag kämpade med amningen. Sedan visade det sig att de allra flesta kämpade! Det var en sån lättnad när jag förstod det... (Självklart ville den duktiga flickan i mig visa sig duktig även på att amma!)

Kram och stort lycka till!
(Här har jag förresten skrivit om mina amningstankar: http://skonahelena.blogspot.com/2012/01/om-amningen-och-ersattningen.html)

Lisa sa...

Hur har det gått? Saknar dina uppdateringar, men förstår att annat är prio. Hoppas allt är bra med dig och er!