Om att ge sitt barn mat.

Det första argumentet för amning man får höra, som inte handlar om barnets hälsa (det vet vi väl ändå vid det här laget att barnets hälsa kan bli precis lika bra utan modersmjölk?).
Är den att det är så praktiskt.
Att man har maten med sig.
Nu har jag aldrig ammat så jag vet inte alls hur praktiskt det är, men min tanke är ändå att det väl måste vara lite begränsande också?
Att man måste hitta en plats att amma på, att man kanske inte kan ta fram bröstet mitt på gångstigen om det är kallt eller blåsigt ute.

Vi gav Torsten ersättning och vissa gånger när han blev panikhungrig var det så skönt att bara kunna ge honom en flaska fast vi var mitt i en rask och stressad promenad till att hinna någonstans.
(Kanske går även när man ammar, som sagt, jag vet inte.)
Jag tyckte att ersättning var väldigt praktiskt.
Att min käraste kunde vara den som steg upp och gav mat om jag var för trött.
Eller kanske satt på toa?

Fast Torsten var visserligen ett väldigt lyxigt barn, som tyckte att kall ersättning var precis lika god som varm.
Vi hade iaf alltid en termos varmt vatten i skötväskan så vi hade alltid maten med oss.

När jag väntade Torsten hade jag långt innan jag ens blivit gravid ganska svårt att tänka på amning.
Det gav mig nästan fysisk smärta i bröstvårtorna, ungefär som såna man får om man tänker sig att någon skulle ta en osthyvel och hyvla över dem.
Därför lät vi det vara väldigt flytande, beslutet om hur vi skulle ge honom mat.
Jag hade i åtanke att alla mina försvarskänslor ang. mina bröst kanske skulle ändras när det låg ett barn på mitt bröst, och att barnet kanske inte alls skulle kunna äta från en flaska eller ens bli koppmatad.
Så vi sa hela tiden.
Och jag kände hela tiden.
Att vi ser vad som händer, vi provar allt.

När han sedan var ny och vi låg på bb kom en snäll äldre kvinna till oss och visade de olika sätten.
Torsten åt från koppen utan problem.
Och han gillade att suga på flaskans napp.
När vi försökte ge honom mitt bröst blev det aldrig något självklart grepp om bröstvårtan för honom, den kampen hade vi kunnat ta, och han hade fått vara hungrig några dagar eftersom det aldrig riktigt kom någon mjölk på den vecka jag ändå gav bröstmjölken en chans.
Men varför ta upp en kamp när modern inte vill, och barnet klarar andra alternativ bättre?
Men jag provade pumpa, jamen för att om maten ändå fanns i mig kunde vi ju ge honom sån.
Om än i flaska.

Min försvarsinställning gentemot brösten var däremot precis lika stark som innan.
Jag fick tvinga mig själv att trycka på start-knappen till bröstpumpen, blundade och räknade ner och sen stålsätta mig för att inte stänga av på en gång.
Det fick mig att känna mig fången, utelämnad och som att min kropp fortfarande inte var min.
Efter nio månader av foglossning, karpaltunnelsyndrom, samt mystiska utslag över hela kroppen som kliade som tortyr, var jag i stort behov av att få ha den just bara för mig själv.
Så vi fortsatte med enbart ersättning.
Tanken att det skulle vara mindre praktiskt har aldrig slagit mig.

Den här gången känner jag mig inte lika rädd för amningen.
Den här gången ska jag till och med ha det som alternativ nummer ett.
Inte alls för barnets skull, jag vet att barnet mår lika bra av ersättning, och med ersättning vet man dessutom precis hur mkt barnet ätit och det sover ofta bättre med ersättning i magen.
Nej, utan för min egen skull, för min fåfängas skull och för att jag vill att livmodern ska få mer hjälp att dra ihop sig.
För att någon ska suga ur mig energidepåerna jag har ett sådant överflöd av på kroppen (om det nu blir så, är det någon som skulle gå upp i vikt av amning så blir det jag, viktuppgång är det jag gör riktigt bra).
Även om råden från min sjukgymnast jag hade förra graviditeten fortfarande ringer i öronen, att har man svår foglossning ska man tänka på att den blir kvar i kroppen så länge som man ammar.
Eftersom de ämnen som ger foglossning dröjer sig kvar iom just amningen.

Men även denna gång får vi helt enkelt se.
Ändra oss efter det som funkar bäst.
Livet brukar bli lättare då.