Sminkade mig rent av, fixade håret och tog på några smycken.
Jösses va?
Örhängen och armband från Noa Noa.
De här sista veckorna som jag är inne i nu.
När barnet faktiskt lika gärna kan komma NU, som om fyra veckor.
Åh så dryga de är.
Man bara väntar och väntar och jag kan knappt röra mig alls längre och ischiasnerven är hemskt jobbig det finns inte en enda.
Faktiskt inte EN enda ställning längre, där inte något i kroppen gör ont.
Och samtidigt.
Så får jag ett il av nervositet när jag inser att shit.
Det kan faktiskt bli NU.
Och inte om fyra veckor.
Magen.
Det är inte utan att jag känner mig så här.
10 kommentarer:
Alltså det är så spännande att jag i stort sett smäller av!
Du ser fin ut! Hoppas den kommer ut snart så att dina krämpor förhoppningsvis minskar!
haha, stackars dig. Men du är SÅ fin, och inte alls så stor som du känner dig.
Vad spännande det är nu!!!
Men det ser ju ut som magen sjunkit ner, så kanske bebisen tänker komma ut snart? Hoppas! Min pekar fortfarande uppåt tyvärr... Men iaf, jättefin är du!
Oh jag vet hur tungt det är på slutet, men du ser FIN ut!
Oh, ja, de sista veckorna Är bara väntan. Tiden står nästan still... Men du, vilken mage! Så fin.
Åh ja, visst är det så. Men vips är du där!
Heja, heja! Håll ut sista tiden! Snart är dessa dagar ett minne blott.
Så fin du är, skiner ikapp med dina smycken.
//Sonja
ni är för bra!
det är lustigt hur man uppfattar tid när man är gravid.
med torsten gick jag över tre dagar (jag räknar det som två, eftersom han var beräknad till den 8:e, kom den 11:e, men alltihop satte igång den 10:e.)
så två dagar av överväntan, och jag kommer ihåg det som en evighet.
som halva graviditeten MINST.
får mig att med skräck lyssna på vänner och bekanta som gått över tiden två veckor, OCH ÄVEN SEXTON DAGAR.
försöker att inte tänka på det.
nadja, magen HAR verkligen sjunkit ner.
mer än förra gången till och med, jämförde med en bild från dagen innan jag födde torsten, då är magen fortfarande strax under bysten (inte så konstigt att jag aldrig upplevde den där lättnaden i att kunna andas och äta lite mer som så många talade om).
Skicka en kommentar