Som också ska ha barn, cirka fyra veckor efter oss.
Hon mår betydligt bättre än vad jag gör, och även om det kan få mig att lite sorgset känna att "åhå, det finns en annan typ av gravidvärld".
Så är jag ändå inte avundsjuk.
1. Glad för att vänner slipper må dåligt också
2. för att jag på något sätt ser det som att den här typen av graviditet är mitt sätt, att jag inget kan göra än att härda ut
(ungefär som att jag har lockigt hår och gröna ögon, jag kanske inte gillar det men det är så det är (obs obs, jag gillar det)).
Torsten älskar besök, men den senaste tidens reaktion på andra barn i hemmet är hysterisk.
De får inte röra någonting.
Inte ens hushållspappret när de behöver snyta sig.
Så det blir många tårar och det känns som att vi har världens mest egoistiska barn.
Samt att vi är världens mest daltande föräldrar eftersom vi inte är intresserade av att ta en fight.
Utan mest bara vill att han ska
1. äta maten
2. tänka på annat.
Och så gärna den här:
"Du får inte sitta där mamma, du gjorde sönder min koja, du får inte sitta där"
"Jamen då flyttar jag mig"
"NEEEEEEJ du ska sitta där, mamma du måste sitta dääääär"
"Då stannar jag"
"MEN DU FÅR INTE SITTA DÄR"
Puh.
Nu är resten av familjen på middag med farföräldrar, fastrar och kusiner.
Den gravida delen.
Det är jag alltså.
Stannar hemma och.
Wait for it…
Vilar!
5 kommentarer:
Kanske Torsten gör så för att han är väldigt osäker på "var gränserna går" och på vad som är ok eller inte? RENT ALLMÄNT är det ju så att barn under vissa perioder testar gränser och undersöker sin egen roll/plats i olika sammanhang. Och i så fall ska man som vuxen hjälpa dem genom att vara tydlig med sina gränser annars gör man dem en otjänst.
F.Ö. gillar jag din blogg mycket!
Märta
Det du beskriver är väl en del av det som kallas trotsåldern och som är en del av barnens utveckling? Jag tycker att det verkar som att alla barn går igenom en sådan period mer eller mindre starkt. Det verkar ge sig efter ett tag när barnet förstår att det faktiskt är roligare att leka tillsammans med andra barn och att detta innebär att man måste dela på leksakerna. Sedan verkar det som att barnen kollar av vad som är inom deras ramar att kontrollera, vad de får/kan bestämma över och vad som är vuxnas eller andra barns områden. Kanske blir "ägandefasen" mer dramatisk hos barn som är stora och verbala för sin ålder? Jag har kommit på mig själv att behandla sådana barn som att de är äldre än vad de är. Ställt högre krav på dem eller trott att de förstår mer än de gör. Jag menar inte att ett sånt barns föräldrar gör det, de känner ju sitt barn men kanske händer det i andra sammanhang? Jag bara spånar här som du märker. Sedan kanske förändringar i barnets liv, även om de är positiva, kan förstärka den här fasen? De stora förändringarna kan barnet inte påverka även om de görs för att barnet ska få det så bra som möjligt. Då kanske barnet försöker påverka starkare i det lilla, sina leksaker mm? Det här var bara mina tankar från tiden när Bertil gick igenom en liknande period. Det finns säkert en hel del mycket klokare skrivet i ämnet av människor med utbildning på området. Jag tror personligen inte att det är nödvändigt att ta någon stor fight. Försöka avleda, försöka gå undan för att lugna ner räcker väl alldeles utmärkt? Klart att man säger ifrån när något inte alls går för sig, typ klättra på balkongräcket, slåss eller bossa runt peroner i omgivningen alldeles för mycket.
märta,
ja visst är det så.
han har en period av särskilt mkt sånt just nu, vi visar honom vad som är tillåtet och ej.
och vi fogar oss inte bara efter hans beordringar, men vi väljer de viktigaste, annars blir det bråk från morgon till kväll och det anser jag är för mkt för en tvååring (och för en 33-åring).
vad kul att du gillar min blogg!
anna,
trotsålder indeed.
just nu är den nästan komisk iom att man inte får göra en sak och när vi då föreslår motsatt sak som han just bett om blir han galen för den ska man inte göra utan man ska göra den sak han just skrikit i fem minuter om att vi INTE ska göra.
det är svårt att hänga med i svängarna.
jag håller verkligen med om att man tenderar att behandla ett barn som lite äldre, när de har ett så stort ordförråd och är så bra på att uttrycka sig.
som att det skulle gå att diskutera fram något.
tack för dina tankar, det är alltid bra att läsa andras åsikter och erfarenheter.
särskilt när det är såna man litar på, och som man tror har samma värderingar som en själv.
Åh jag förstår verkligen hur du har det (eller tror jag i alla fall :). Och det där med att bli lite avundsjuk till en början på folk som mår bra under graviditeten. Jag tampades med precis samma saker när jag var gravid och hade vänner som mådde finfint och kunde gå och fika även när de gått över tiden. Själv var jag typ säng/soffliggande tre första och tre sista månaderna men det som är så fiffigt med en sån graviditet var att när bebisarna väl kom så var det en så otrolig frihet att återigen kunna göra saker, kunna gå, ja göra så mycket saker. Så omställningen att få barn blev nog mindre för mig eftersom jag fått ställa om mig i 9 månader innan och när de väl kom fick jag tillbaka mitt liv :) Hoppas din foglossning släpper snart efter förlossningen.
ja jenny,
precis så känner även jag!
förra gången hade jag ju också hemsk foglossning, och var i princip sängliggande de sista två månaderna.
förlossningen var en befrielse, och tiden efter blev något slags lyckorus för även om det fortfarande gjorde väldigt ont i fogarna, och jag hade den där vanliga efter förlossning-smärtan, så var det ändå så mkt enklare än innan.
och känslan av att det blev bättre för var dag!
jag ser fram emot den friheten nu, och den här gången kommer den med våren och ledighet!
inte vinter, mörker, flytt, examensprestationsångest som förra gången.
tack för att du påminde mig om frihetskänslan.
Skicka en kommentar