2011/06/01

Om den här lilla pojken.


När jag var liten har jag för mig att jag var envis.
Masade exempelvis rakt ut i vattnet eftersom jag älskade att bada (se bild ovan).
Att jag kom under vattenytan bekom mig inte, så länge jag fick bada masade jag längre och längre ut.

Torsten har samma envishet, det är härligt att se hans starka vilja.
Samtidigt är det väldigt krävande, och det gör så ont i mitt hjärta när han är så arg att han knappt kan prata.
Men ändå mellan skriksnyftningarna försöker förklara att han vill ha en sak och varför han vill ha den.

Nu senast när jag höll fast honom i famnen för att säga att vi skulle byta blöja innan vi kunde äta välling.
"Springa i väg, springa i väg" skrek han, för att förklara vad han i ilska hade tänkt göra.

Och sen det här den senaste veckan, som kanske är nattskräck men som kanske är något annat.
Av envishet håller han sig uppe till fyra på morgonen.
När han någon enstaka gång ändå somnat till och jag försiktigt burit in honom i sovrummet har han tvingat sig att vakna.
Och mumlat "sitta dator".
Det har bara varit att vända i dörren, att övertyga honom går inte.
Och fyra på morgonen, alltså man vill bara inte ha mer skrik då.

Jag matar.
Eller okej, inte matar.
Men jag gör nya inlägg utan att ha svarat på era kommentarer, men de är fina att få och jag svarar sen.
När ögonen inte blöder av sömnbrist (obs obs, bara bildligt talat).

2 kommentarer:

Magpies at Sunrise sa...

skickar en kram. Kan inte ett jota om barn men det blir säkert bättre snart. Hur hade annars människosläktet överlevt? Jag var också en tjurig jävel som småbarn och blev rätt lugn sen. Du är fin och stark och dej lik sedan du var bäbis.

Joanna sa...

magpies,
exakt!
det fina med barn väger tyngre än det tyngande med barn, och allt går över och in i något nytt.

tack!