Emma och Pulber frågade.
Arvidsjaur är en kommun i Lappland, Norrbottens län.
Länge har dragonregementet K4 legat där, och det är väldigt mkt biltester av tyska och italienska stormärken.
På vintern alltså inte helt ovanligt att det kommer en karavan av lyxbilar, något maskerade för att inte avslöja kommande modeller.
Det är nog svårt att inte ha en tudelad känsla gentemot sin uppväxtort.
De sista åren innan jag flyttade, vilket jag gjorde sommaren efter nian för att gå gymnasiet på en annan ort istället (just musikinriktningen fanns inte i Arvidsjaur), hade jag fått nog.
Jag tror inte att det hade så mkt med själva orten att göra, som med känslan av att inte ha jämnåriga att dela tankar med.
Förutom de få jag umgicks med, de som jag fortfarande umgås med, hade jag inte samma syn på livet som många av de andra i min ålder.
Att dricka sig full såg jag ingen tjusning i,
Att samtala med en kille utan att han skulle försöka sprätta i bh-bandet eller kalla mig för "fröken" bara för att jag just inte drack eller tyckte att det var lustigt med bh-bands-sprättningen var omöjligt.
Det var en aha-upplevelse att sedan börja gymnasiet och uppleva att även killar kunde dela djupa tankar och funderingar.
Men det hade så klart inte med Arvidsjaur att göra, utan snarare mognad och ålder.
Jag har inte vuxit upp någon annanstans, jag har inget att jämföra med, men jag känner aldrig att jag skulle ha velat ha det på ett annat sätt.
Att växa upp i en mindre ort tänker jag mig är danande för karaktären.
Man blir iaf inte bortskämd över utbudet, man uppskattar det som finns och det är lite som med att ha många tevekanaler.
Man kanske mest bara zappar runt, istället för att verkligen se vad som visas och väntar in tidpunkten och bygger upp förväntningar.
Saker som hade varit annorlunda om jag bott på ett större ställe.
1. Jag hade kunnat läsa franska på högstadiet.
2. Jag hade (kanske?) kunnat ta danslektioner.
Alla känner inte alla i Arvidsjaur, och när jag är där och hälsar på känner jag mig både hemma och främmande.
Kända (mer eller mindre) personer som bott eller bor i Arvidsjaur:
Brita Borg
Fredrik Lindgren
Kevin Borg
Roger Pontare
Patrik Eklund
Glesbygd'n
Och för alla er som dansat på Metropolis glada dansgolv:
Anders Gunnarsson, en av dess fäder, är också från Arvidsjaur (och en av de hjärtligaste personer jag vet, man blir alltid alltid alltid på bra humör av honom).
Jag lånade bilderna från Arvidsjaurs facebook-sida.
De två övre är arkiv, den nedersta är tagen av Göran Granström.
3 kommentarer:
En träffsäker beskriving av detta ganska så svåridentifierbara...med för- och nackdelarna med en liten ort - kontra staden. Att känna sig lite som ett "ufo" i de oilka sammanhangen som en liten "håla" erbjuder - om man nu inte är helt "mainstream" - speciell då man är i högstadieåldern / gymnasiet - det kan dock skapa en positiv språngbräda för att vilja se mer av världen och att utvecklas som människa: Så inget ont som inte för ngt gott med sig!(angående ungdomasår på mindre sällen)!! Dock: Man har någonting med sig i livet som är mycket speciellt, då man växer upp så nära...nära natur, nära det mer jordnära livet. Förövrigt så ska man välja ett liv som gör oss som individer skönt avlappnade och ointresserade av behoven att vara "mainsream" - detta var man än befinner sig! Det lustiga är att jag var /är mer "norrbotnisk" i Sthlm - och kan ha mer "storstadsperspekiv" i den lilla norrbottniska orten...: Med åren plockar man liksom fram de bästa russinen ur alla kakor! :)
Din blogg är en fröjd att läsa! Är glad att jag har hittat hit. Själv har jag besökt Arvidsjaur en gång och spenderade en kväll på Lapponia. Magnus Samuelsson, väldigt stark, var där och bröt arm med den som ville.
Och metropolis!! Klubben gjorde mina 20-års-någonting-kvällar till något fantastiskt. Alla härliga stunder man har haft på denna fantastiska klubb. Tack för att du påminde mig.
jenny,
precis så är det, man plockar russin och man blir patriotisk ju längre bort man befinner sig.
där vi bor nu är det många tallar, och jag känner att jag är som min mormor, så länge det fanns tallar utanför fönstret tyckte hon att det var hemma.
lisa,
vad glad JAG är över att du hittat mig.
och gillar att läsa min blogg, det gör faktiskt att det blir ännu roligare att skriva.
på lapponia har jag bara varit några få gånger, eftersom all typ av festlighet som hölls där var för folk över 18 och jag hann flytta innan jag nådde den åldern.
sist jag var där på någon form av dans var det en kille som försökte sig på att ragga på mig.
trodde att jag kom någon annanstans ifrån, han visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen när jag berättade att han gått i min lillebrors klass och att min pappa varit hans musiklärare.
det är ju alltid lite känsligt det där med att ragga på "egna", om du förstår hur jag menar?
innan trodde han ju att jag var en främling på besök, och så visar det sig att jag helt plötsligt kan känna alla.
generad blev han iaf.
metropolis var så jäkla kul.
och tro inte att man fick gå före i kön bara för att man kände honom, han hälsade glatt och sen köade vi i tjugo minuter eller mer som det ju blev på slutet.
bästa gången var ändå när inger, hans mamma, var dj på dansgolvet som låg där till vänster när man gick in genom dörrarna.
och var man någonsin inte sjöblöt av svett efter en kväll där?
Skicka en kommentar