Om att få barn nummer 2.

Min kusin Ida frågade.
"Vad är annorlunda nu mot för första gången?"
Det mest annorlunda nu mot förra gången är två saker.
1. Jag är redan en mamma, jag slipper otåligt gå i en tvåsamhet och bara vänta på att bli en familj.
2. Att redan ha ett barn innebär att tiden rusar fram med all vardag som ska göras, väntan har även därför inte varit lika lång.

Sen finns det små skillnader som kanske mer är för att det är två olika graviditeter, och inte för att det är "andra gången".
– Den här gången blir jag mer orimlig i mitt humör
– Den här gången tvivlar jag mer på mig själv
– Den här gången har jag sluppit mängden utslag som gjorde det olidligt att leva (har bara några få som kliar som vilka myggbett som helst)
– Den här gången slapp jag karpaltunnelsyndrom (tackar vintern för det, tackar avsaknaden av 30+ och sol i flera veckor)

Förra gången såg jag fram emot att känna kärleken till ett barn, se hur ett barn från mig och den jag älskar mest av allt skulle se ut.
När det var som jobbigast låg jag på soffan och visualiserade barnet om några år, när det kunde springa mot mig och ropa mamma, eller komma fram till mig och ge mig en kram.
Hur det skulle bli att se mitt barn med min käraste, hand i hand komma och möta mig.
Det vill säga precis så som det är nu.

Nu längtar jag efter att uppleva ömhetsbevis mellan två barn som är från mig.
Utöver det självklara i att få träffa ännu ett barn som är från mig och den jag älskar, se hur det blev den här gången.
Se kärlek mellan två barn man själv älskar så gränslöst, det är något jag ännu ej upplevt.

Jag är ivrig att försöka hantera övergången för mitt första barn, få honom att vänja sig vid att inte vara ensam och förstå hur älskad han fortfarande är.
Förra gången hade jag svårt att vara orolig över förlossningen, eftersom det inte finns en chans att sätta ramar på något man aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva.
Jag var då, liksom nu, mest bekymrad över att spricka, över att behöva hantera det efteråt.
Jag har ju fått sår innan, och jag kunde utan att ha upplevt det ändå förstå att sår i de mer intima regionerna inte kan vara att leka med.

Den här gången är det svårt att undvika en känsla av att det kommer att bli som sist.
Även fast jag vet att det inte behöver vara så, och jag försöker påminna mig själv om att det kan ta mkt längre tid.
Jag tänker ändå bara på de snabba fem minuter av krystning jag behövde ha med Torsten.
Att det blir samma den kommande gången.
Det är ju den enda upplevelse jag har av en förlossning, så det är inte så konstigt att det blir den som spelas upp i mitt huvud när jag försöker föreställa mig den kommande.
Och även om det blev allt annat än snabbt och enkelt sen när han väl var ute, när det aldrig slutade blöda och förlossningsläkare kom in och letade letade och blev nervös och jag försökte att andas mig bort från den totala smärtan i att ha tre personer som letar i mitt nyförlösta inre.
Så ser jag ändå på förra gången som enkel.

Det som är precis som förra gången är min iver på att det ska vara över.
På att graviditeten ska vara över.
Kanske får det mig att även denna gång göra v-tecken och tummen upp på precis alla bilder från förlossningen.
Ja, alltså, utom de bilder där jag är mitt inne i en värk, naturligtvis.

Barn nr 1: